På väg hem från Duved alltså. Än har inte apatiångesten överfallit mig, kanske för att jag en hel vecka varit befriad från alla gamla ”måste göra”-listor. Nu är det dock dags igen. Vad som orsakar mest magsmärta är förstås hemuppgifterna som inte är gjorda än och som Bosse skulle ha fått för två veckor sen. Jag ska genast sluta skriva om det, för de ska bara göras. Om han blir besviken över mitt brutna löfte får jag bita i det sura äpplet helt enkelt. Något jag borde ha lärt mig efter denna fjällvecka är att jag inte dör av att vara i farten hela dagarna.

Ja jösses vad skönt det har varit att slippa mitt gamla vanliga jag som mest bara såsar omkring och blir trött av att bara tänka på hur jobbigt allt är. Hoppas att jag är på väg att bli en som gör saker istället. På något sätt är det nyttigt att klampa omkring i slalompjäxor just därför, det är jobbigt men man är tvungen och gör det alltså.

Jag vill bryta mitt gamla livsmönster och nu har jag chansen. Att slappa i soffan är ändå mycket skönare efter en ansträngande dag. Vad som gäller nu för mig är att inse att jag inte är en oduglig slöfock vars problem ska förlama utan en som är fullt kapabel att göra roliga och nyttiga saker. Skrämmande är att jag för varje minut jag närmar mig Stockholm känner meningslösheten öka. Som om jag skulle vilja, men vad är det för poäng med det? Jag har tydligen svårt att motivera mig i min ensamhet, jag behöver utomstående som peppar och uppmanar och beundrar.

Pappa har just berättat att han ska skilja sig från mamma. Det skulle aldrig hända oss. Han har träffat en annan, jag försöker hata henne som om hon bar skulden. Jag mår så illa, om jag slappnar av för ett ögonblick antingen kräks jag eller börjar gråta.

Pappa satt här och berättade och som för att skydda mig var mitt huvud fullt av obetydliga tankar och jag filade på mina formuleringar som vanligt som om jag blev intervjuad. Det kändes som om alla i lokalen hörde oss och dessutom rann tårarna på oss båda gång på gång.

Jag försöker minnas hur det var innan, när jag fortfarande hade en hel familj, eller trodde att jag hade det. Bara två timmar sedan. Då sa pappa – vad sa han? Jag minns inte. Någonting som ”jag har något att berätta, något hemskt tråkigt” och så bröts hans röst och jag tänkte att det får inte vara cancer, nej, nej, nej! Jag sa ”vad har hänt?” med svalt intresserad röst, för det fick inte vara något allvarligt. Och ingen hade dött, han skulle bara lämna mamma, och oss andra. Så jag blev lättad först.

Sen började mina händer skaka, kaos i mitt huvud, som om jag förväntades säga något särskilt, och jag kunde inte komma på vad det var. Det viktigaste verkade vara ”vem är hon?” som om svaret kunde ge mig en chans att avslöja honom, beslå honom med lögn, genomskåda hans påhitt.

Det visade sig att han skulle träffa mamma senare, hon visste inte om det. Sen skulle han träffa Gustav och Elvira var för sig. Jag var först. Mitt självömkande försökte jag dölja bakom min oro för de andra. Varje gång jag skulle säga något annat än detaljfrågor om det konkreta så började jag gråta, varje gång jag låtsades om att det var på riktigt och handlade om oss. ”Jag önskar att du inte behövde berätta det för någon annan” fick jag upprepa gång på gång innan han hörde vad jag sa, mina tårar droppade på bordet.

Jag försökte att inte låtsas om min sorg över mig själv, vad jag skulle gå miste om, jag sa bara att jag blev spyfärdig av att tänka på alla ”aldrig mer”. Då försökte han trösta mig med att vi ju skulle umgås ändå, kanske ännu mera intensivt, och att jag säkert skulle få en egen familj en vacker dag att ”rikta in mig på”, vilket jag nästan blev förolämpad av. Så beroende verkade jag väl inte, det lät ju som om jag inte skulle klara mig om inte resten av familjen höll ihop i sitt radhus. Och kanske är det så, men jag ville verka tapper och stark, mer olycklig för de andras skull än för min egen. Och jag vill inte veta att det är min mamma som han just i detta nu sitter och berättar det för.

Han pratade om den oerhörda ångest han haft och har inför detta och berättade om henne, hur hon var. Som om jag ville veta det! Men ändå, så länge han pratade om den andra så var det tillräckligt overkligt alltihop för att jag skulle kunna förtränga att det handlade om oss. Jag vill fortfarande inte annat än snudda vid vetskapen om att det är sant. Därför oroar jag mig för att Nelly ska komma hit samtidigt som jag längtar efter henne. När hon kommer så måste jag berätta och då kommer jag att gråta.

Mamma och pappa ska skiljas. Det är som om någon dött, ingen av de två men de två tillsammans. Jag står inte ut med att mamma ska få veta och sen bli lämnad ensam när pappa åker iväg till Gustav. Jag måste ringa mammas jobb sen. Jag försöker att inte tvivla på att hon är tillräckligt stark, men är ändå så orolig.

Jag försökte undvika att anklaga pappa, ställde frågorna försiktigt – hur kunde det gå så här långt? Kändes det inte fel att inleda förhållandet? När blev det allvar? Men vad jag vill veta nu är att hur i helvete kunde du låta det pågå så länge? Ni har ”känt varandra” sen i höstas, det blev allvar vid jul. Hur kunde du gå omkring hela hösten?

Vad det plågar mig att jag slösade bort tre månader i höstas med att ”bearbeta min relation” till föräldrarna genom att inte träffa dem, som om jag hade en vansinnig tro på att de skulle så förbli för evigt – föräldrarna. Inga söndagsmiddagar på hela hösten, och nu blir det aldrig några fler. Jag kan inte förlåta mig själv. Ångrar varje tillfälle då jag inte njutit till fullo av att vara med familjen, varje gång jag låtit mig irriteras.

Nu kommer smärtan allt närmre, blir fysisk. Huvudet värker, halsen värker, bröstet värker, hela kroppen börjar domna bort i smärta. Som pappa sa – att folk överlever sånt här, att de inte tar livet av sig. Han pratade förstås om sig själv. Men jag undrar också. Och jag undrar över om jag har rätt att känna såhär, är jag inte för stor för det? Jag flyttade hemifrån för fyra år sedan, ska min familjs splittring behöva vara så plågsam? Måste det kännas som det slutgiltiga övergivandet att de skiljer sig?

Vet inte vad jag ska skriva nu. Rätt åt mig att jag har något verkligt att deppa över nu, istället för mitt ändlösa gnäll över mig själv och det jag gör eller inte gör.

Sitter på en urinstinkande pizzeria och har just beställt en calzone med lite skinka men mycket ost åt Nelly som är på posten och hämtar pengar åt min studieräkning. Min ångest är för övrigt stor över vilken dålig fotograf jag är o.s.v.

På sistone har jag varit rätt aktiv ändå, pluggat och gympat och lite av varje. Tydligen gäller det att inte känna efter så himla mycket utan bestämma sig och sen bara göra det. Jag känner igen detta resonemang, men jag får väl vara nöjd om jag kan tänka så någon gång.

Vilken äckligt klämkäck ton. Jag mår dock rätt bra när allt kommer omkring. Förkyld men än sen. Framförallt har det på något lustigt vis känts så himla skönt att sjunka in i mig själv och mitt grubbel när jag är ute på stan. Tyvärr börjar mina medvetna ansiktsuttryck komma tillbaka nu – ”jag syns, och jag bryr mig, fast det ska jag inte låtsas om”.

Jag sitter på den rökfria avdelningen, för enda lediga platserna i övrigt var precis där Doris-Nicke satt vilket jag inte låtsades om att jag såg. Och mig gör det inget om han tror att jag undviker honom för att Doris berättat vilken tönt han är. Nä, vad intolerant och människofientlig och ogin jag är. Killar är också människor.

Hursomhelst kan jag trots min längtan inte röka nu. Att det luktar gott här är till föga tröst. Och nu börjar det flockas folk här där jag sitter också. Snart har man väl någon i knät.

Ett litet ämne att glädjas över är att bankkassörskan tydligen missade att jag betalade min terminsavgift med ohyggligt liten marginal till nästa termins början, och alltså slapp jag förseningsavgiften på hundra spänn. Helt underbart, då kan jag gå på Ritorno imorgon – var jag just på vippen att säga, men det är ju seminarium.

Kan min tydligen otyglade handstil bero på en hel termos kaffe på fastande mage eller? Nu kom det en oborstad karl och satte sig mittemot. Han frågade i och för sig, men nu sitter han och dricker öl och sånt gör mig nervös. Snart blir han väl social också, hemska tanke.

Som om jag inte suttit för mig själv länge nog idag. Han dök alltså inte upp på String, den där knölen. Tydligen är killar med page som älskar intensivt ingenting att lita på. Nu vet jag det. Och mer har jag knappast att tillägga i denna fråga, utom att det verkar lite besynnerligt att han föreslog att vi skulle fika om han nu inte ville träffa mig igen.

Nu ställde karln sin ölburk på bordet och märkligt nog äcklades jag enormt av den svaga alkoholstanken, jag menar som jag hällt i mig på sistone. Jag måste verkligen ringa Germanicus ikväll, för jag har stora minnesluckor i tiden jag tillbringade med honom och hans vänner i söndags. Och jag måste få veta om jag gjorde mig till åtlöje. Den där Timo och hans frånvaro på vår date bryr jag mig inte om, men om jag var full och otrevlig mot hans vänner så blir det hela mer förödmjukande. Om jag ”betedde” mig så förtjänar jag att struntas i, liksom. Äsch. Han får skylla sig själv, så ser jag det faktiskt för en gångs skull.

Men det irriterar mig att jag knappt minns någonting när jag nu träffade lite nytt folk. Om jag har trevligt så vill jag ju minnas det. Jag minns i alla fall att jag lyckades roa mig själv rätt bra, men troligtvis ingen annan, på Trash Bar. Sällan har jag blivit så överöst med smicker, en del visserligen framtvingat men ändå. Stackars Germanicus till exempel beklagade jag min fulhet en hel del inför. Stora håven blev flitigt använd. Usch, han som verkade tycka bra om mig.

Han sa i alla fall bland annat att hans långhårige kompis visat intresse för mig, och gud vet vad jag gjorde av detta. Babblade väl oupphörligt om det på den där Kebabbaren som vi gick till sen, kan jag tro. Med där var också Timo och den långhåriges kusin, och henne är jag också lite orolig för vad slags intryck jag kan ha gjort. Jag befarar det värsta, eftersom jag minns att jag svartsjukt trodde att Timo var intresserad av henne.

Sen var det då den här Micke som kommit fram till mig och Nelly i början av kvällen för att få sällskap. Trots sin fattigdom bjöd han på lite öl och var trevlig, men när sedan jag och Nelly sprang omkring och tiggde mera öl av folk så blev han gramse. Helt plötsligt kommer han fram när jag bearbetar en snåljåp som bäst och är jättesur för att jag inte vill sitta hos honom. Sen ursäktade han sig med att han blivit så förtjust i mig o.s.v, men när jag därefter ägnade mig åt Germanicus och kompani så började han bråka om att jag skulle följa med honom hem! Vilket jag vägrade. Det lustiga är att när jag två dagar senare är på väg till daten med Timo och har stannat för rött vid korsningen Renstiernas-Folkungagatan, vem kommer då fram och hejar om inte han! Bad om ursäkt för sitt beteende gjorde han också, men tog avsked med ett ”vi hörs!” som förbryllar mig – gav jag honom mitt nummer? Och kommer han att ringa?

Jag hade sett fram emot att få sitta på uteserveringen men den har inte öppnat än. Försöker trösta mig med att det inte är bra med för mycket sol och att jag redan är rätt brun, i ansiktet åtminstone.

I övrigt är mitt inre ett kaos. Oj oj oj. Den senaste veckan har varit så enormt händelserik. Att jag skrev om söndagskvällen sist berodde väl på att den låg närmast i tiden och medförde en hel del ångest. Inte bara för att jag troligtvis skämde ut mig (jag vet fortfarande inte, men ett oroande tecken är att Germanicus inte har ringt tillbaka) utan också för att Timo och jag körde lite osäkert. Det oroade mig inte då, men honom desto mer, och när han sedan inte kom till vår date så kände jag ett visst förakt för honom och insåg hur hemskt det vore om en sån tönt gjort mig på smällen. Så det var mycket att tänka på i tisdags. Dagen därpå ringde Nelly till min gynekolog åt mig och sedan fick jag komma dit och ta dagen efter-piller.

Hursomhelst är detta förklaringen till varför jag inte genast skrev om lördagskvällen. Den kom liksom i skymundan och lika bra det kanske med tanke på vilket liv jag förde dagen efter om min försvunna drömprins. Det där hade jag kunnat arbeta upp till hysteri om jag fått fortsätta.
Det var nämligen så att när Nelly, jag, Pamela, Valo och dennes väninna Lena kommit till Trash Bar så ville Nelly och jag spela biljard och kom då i samspråk med två killar varav den ene var så himla söt att jag inte vågade prata med honom förrän jag var så pass full att jag nu efteråt inte minns mer av vår konversation än att han upprepade gånger sa att han ville kyssa mig, vilket jag krävde en motivering till. Tydligen lyckades han inte övertyga mig, för det blev inget hångel. Istället tappade vi alltså bort varandra i trängseln när Nelly och jag bestämt oss för att gå till Riche. Vi stod utanför ett tag och väntade på honom, men antog sedan att han hade gått i förväg och gick iväg. Väl på Riche blev jag arg på Nelly för att hon inte ville köpa öl åt oss. Hon envisades med att hon inte hade några pengar, men jag vägrade inse detta.

De stänger fyra här och jag börjar bli så stressad att det är bäst att jag går ut och sätter mig.

Nu har jag suttit här i Vitabergsparken och bara glott rakt fram ett tag. Tankarna yr. Är det bara lite vårkänslor som kittlar i bröstet eller är jag verkligen intresserad av Anders? Jag vet bara att jag hoppas att han ringer, men det kan också ha att göra med att om han inte gör det så betyder det att jag var en besvikelse för honom igårkväll.

Att vi alls träffades igen beror på att i onsdags gick Nelly och jag ut efter att ha ätit middag och druckit vin och tittat på Beverly Hills hemma hos mig. Först gick vi till Riche och sedan till Trash Bar på jakt efter lite mer liv och rörelse. Rätt som det är känner Nelly igen Anders kompis i biljardrummet och jag tyckte att jag hade inget att förlora på att gå fram och hälsa, vilket jag gjorde. Inte bara kände han igen mig (alltid en glad överraskning när folk gör det) utan det första han sa var att Anders verkligen undrat var jag tog vägen i lördags och tjatat vidare om det ända sedan dess! Det slutade med att jag gav honom mitt telefonnummer att vidarebefordra till Anders. Sen gav jag mitt nummer även till en annan kille som var jättesöt och ville bjuda mig på middag, hur det nu blir med det. Han har inte ringt än, men hans intresse då var väldigt smickrande minsann. Sen gick jag hela dagen igår och gladde mig åt att ”drömprinsen” fäst sig vid mig och tyckte att det räckte nästan med det, han behövde inte ringa också.

Men det gjorde han på kvällen när jag låg och sov. Han lät jättegullig på meddelandet (ett krav) och sa att han skulle till Trash Bar och gärna ville att jag skulle komma dit. Så jag ringde Nelly och tvingade iväg henne till systemet och sen åkte jag hem till henne och söp. Den underbara lät sig till och med övertalas att följa med ut, för jag hade fått intrycket att Anders skulle dit med sin kompis och vägrade gå själv i så fall.

Nu måste jag ta en paus och försöka skriva Nellys Nyckelviksansökan. Kanske för att jag påminns om Anders alla nackdelar om jag ska fortsätta min story.

Gud vad deprimerad jag är. För hur det nu var så levde han knappast upp till mina förväntningar. De goda sidor han visade upp förpestas av de tillfällen jag tyckte att han var löjlig. Det enda jag kan göra är väl att ge honom en chans till, om han nu är beredd att ge mig en. Det vet jag ju inte. Varför måste han vara så smart och charmig och rolig (och söt!) också?

Men jag tycker verkligen att jag börjar lära mig konsten att ”se vad som händer” istället för att rusa åstad och hetsa fram saker hela tiden. Det här med pappa har trubbat av mig en hel del. Fast all denna manliga uppskattning jag fått på sistone har gjort mig barnsligt förtjust förstås.