2/3-93 Tisdag, på Ritorno

Har jag ångest eller. Inte nog med att bladdret här intill är skrivet av mitt senaste fyllehångel, dessutom har jag i mina försök att rekonstruera avslutningen på lördagens Richebesök kommit fram till att jag antagligen kallade dörrvakten för idiot.

Hursomhelst skämde jag med all sannolikhet ut mig så pass att jag får vänta några månader med att gå dit igen. Egentligen bör jag inte sörja över det eftersom jag i alla fall är fattig och fullkomligt livsfarlig i mitt partnersökande, men jag råkar gilla Riche. Trots att det inte är några direkt spännande människor där, men poängen är att man kan aldrig veta. Bland alla intetsägande tapetkillar kan en och annan sötnos dyka upp.

Och nu får jag väl aldrig komma in där igen. Kanske skulle ett miljöombyte inte skada, men jag vill inte ha förbrukat alla mina chanser att roa mig på Riche, man vet aldrig när behovet blir akut. Ett liv utan Riche ter sig helt enkelt tomt och utan möjligheter.

Vilket elände. Och ändå minns jag inte exakt vad som hände. Först var mina minnesfragment från det att jag ramlade i trappan och till att jag stod på trottoaren så pass svaga att jag just därför inbillade mig att jag skämt ut mig på något sätt, men sen fick jag något slags minne av att dörrvakten bett mig att gå ut och att jag då sagt att jag väntade på min kompis. Alltså Doris, som redan gått iväg med sitt fyllehångel. Jag tror att dörrvakten sa åt mig att vänta utanför och att jag därefter knackade på dörren och bad att få gå upp och leta efter Doris, vilket jag inte fick, och att jag då kallade honom idiot. Problemet är att jag inte vet om detta faktiskt hände eller om det är mina inbillade farhågor som med ens ter sig verkliga. Det känns som att det var ungefär så i alla fall.

Usch vad jag skäms. Även om jag blev insläppt nästa gång skulle jag vara paranoid och tycka att alla hade bevittnat mitt fulla beteende. Bäst att jag inte går dit. Men varför sörja. Nelly vill ju aldrig gå dit ändå.

Åhh, tänk om jag sparkade på dörren och höll på. Just för att jag inte minns kan vad som helst ha hänt, och ingen jag känner var med och kan berätta. Vikten av att hålla ihop med sitt sällskap blir allt större.