3/3-93 Onsdag, på Ritorno

I väntan på pappa. Nu har jag i två dagar mest slöat och försjunkit i mig själv sådär som jag hade velat sluta med. Jag känner mig dock inte alltför livs- och ungdomsslösande för det, antagligen behövde jag en mental paus. Men nu vill jag vara aktiv och utåtriktad och arbetsam igen, och umgås mycket med vännerna. Doris har jag inte pratat med sen i söndags då vi påminde varandra om lördagskvällens bravader, och Nelly har jag knappt träffat sen i lördags förutom en kvart idag på Halberg & Venn.

Nu har pappa varit här och gått igen för att hämta Londonbiljetterna. Imorgon åker han och Elvira och Gustaf och jag ångrar faktiskt att jag tackade nej, men det var i ett tillstånd av tillfällig sårad stolthet och konstant flygrädsla. De kunde ha frågat igen, tycker jag visserligen, men försöker trösta mig med att mina och de andras intressen knappast skulle sammanfalla så ofta. Förutom mina och Elviras förstås. Och pappa brukar ju hitta på spännande saker. Usch, vad jag vill följa med, men får skylla mig själv. En bebis skriker hjärtskärande ångestfyllt så jag blir alldeles svettig.

Nu ska jag åka hem och laga middag till familjen, men måste bara tillägga att när jag kom ner till Halberg & Venn för att hämta pengarna Nelly var skyldig mig så sa Christian som satt bredvid henne i soffan: ”Vad stilig du är!” vilket jag först tolkade som ”vad tidig du är” och sen blev alldeles överförtjust och tackade glädjestrålande för. Inte ofta man får icke framtjatade komplimanger helt enkelt. Soma var söt som vanligt och kramade mig. Himla rara killar de där.