12/3-93 Fredag, på Ritorno

Är behagligt bakfylleslö, inbäddad i loj dimma. Inte ens den opåpluggade tentan nästa lördag ger mig någon större ångest. Dessutom är det så fantastiskt fint väder ute, jag blev alldeles gråtfärdig av lycka över solen och himlen. Det kändes som om allt var för min skull, solen sken för att göra mig på bra humör. Kände mig nästan religiös. What a wonderful world och så.

Den beundrarlösa kvällen igår retar mig inte så mycket längre, särskilt som jag nu har ytterligare ett par saker att skratta högt på tunnelbanan åt. Och så träffade jag ju Kalle Kåks som jag är alldeles kär i. Han är så söt. Nästan så jag inte tror det.

Gud vad trött jag är. Men jag är på ett sådant humör att jag förmår intala mig hur bra det kommer att kännas efteråt. Alltså släpade jag mig hit och alltså ska jag gå och gympa sen. Har redan gjort det två gånger den här veckan, duktigt. Tyvärr har jag ätit enorma mängder också, enligt metoden att jag ska äta som vanligt eftersom mina svältförsök bara leder till frosseri. Så hellre ett par mackor då och då än ett tiotusenkaloriersmål per dag.

Nu har ännu en vecka gått som känns som att jag inte gjort någonting. Mysko.


Min redogörelse för Nelly om vad hon haft för sig på tunnelbanan kvällen innan efter stora mängder alkohol för att döva käksmärtorna:

Jo, vi satt där på tunnelbanan och du satt bredvid mig och Anki, på ytterkanten av sätet. Doris ville låna ditt läppcerat och kommenterade vilken lustig form det var på stiftet. Då säger du med hög och ljudlig stämma:
”Ja, jag brukar använda det när jag onanerar. Det är så mjukt och fint mot min lilla kli-to-ris! Så jag ligger och gnuggar, hemskt trevligt!”

Och så vidare, och så vidare. Vi andra ömsom gapskrattade, ömsom försökte få dig att byta samtalsämne, vilket tack och lov lyckades till slut. Anki som var den enda som vågade titta sig omkring sa att de medelålders kvinnorna på sätet bredvid hade svårt att hålla sig för skratt.