19/3-93 Fredag, på Ritorno

Är nu tillbaka där jag hör hemma, känns det som. Har inte varit här på en vecka och naturligtvis är ingenting sig likt, söte mustaschkillen har klippt håret och alla de där obeskrivliga tavlorna är utbytta mot tjusigare. Ovanför mig hänger t. ex. en naken dam utsträckt på divan med röd fjäderboa, annat det än Mona-Grisa minsann.

Lät förstås som en äkta tönt när jag i ett försök till socialisering kommenterade de omvälvande förändringarna för mustaschkillen, men förhoppningsvis blev han tillräckligt chockad över att jag sa något annat än ”en kaffe tack” för att märka det.

Egentligen ska jag läsa Hobbes och Montaigne och Rabelais nu, för jag har äntligen inga yttre hinder såsom avsaknad av frågor och så för att kunna lösa de där rackarns hemuppgifterna som tyngt mitt samvete i månader, men jag måste passa på att skriva lite nu medan jag har chansen. Innan Nelly kommer, och pappa, och Elvira. Effektivt jobbat må jag säga, att klumpa ihop tre fikningar på en kaffe à 13:-.

Den här veckan har ju varit bedrövligt slö. Allt tentapluggande har lett till frosseri och komasömn, jag har sovit något enormt. Så i onsdags kväll gjorde jag pinan kort och beslöt mig för att göra omtentan istället som är på ett tillräckligt behagligt avstånd på fyra veckor. Så är det med det. Får se det som en ny erfarenhet.

En annan ny erfarenhet som jag hade tänkt mig att göra ikväll är att äntligen ringa några av mina skamligt försummade vänner. Om de nu inte har glömt mig. Äh, låt dig saknas och bli dubbelt så älskad, säger jag bara. Eller skjut upp och känn att du lever, ett annat av mina populära ordspråk.

En behaglig frid präglar Ritorno på förmiddagarna, just nu sånär som på de muntert babblande tjejerna snett bakom mig. Tänk att hela veckan lång har jag ”bestämt mig” för att åka hit tidigt och plugga. Jag får väl vara glad över att det blev av till sist.

Av någon märklig anledning har jag pappas språkvård i bakhuvudet medan jag skriver nu. Kan ha att göra med att jag hade så ont i huvudet när jag skulle sova och låg och skrämde upp mig med servicehus-Katarinas berättelse om kompisen som dog av hjärnblödning, och vad jag bland annat funderade över var vad det sista jag skrivit i dagboken var, om mina efterlevande skulle tro att jag dött lycklig eller ej.
Sen drömde jag mardrömmar hela natten, vad jag minns så var det inga skrämmande saker men ändå vaknade jag till med smärta under huden av fasa, gång på gång.

Det här med att vara lycklig. Om jag hädanefter kommer iväg tidigt på dagarna och gör saker och äter och sover något mindre konstant, så kommer jag att må bra. Det är ju så, jag vet det, ändå har jag valt det falskaste och kortvarigaste uppåttjacket hela veckan. Idiotiskt. Att man aldrig lär sig.

Men jag har ju haft en del att deppa över, Nellys svek i lördags och pappas förfall i söndags. Sånt går väl inte spårlöst förbi. Men jag skulle hellre vilja bearbeta sådana saker rakt på istället för att äta och sova mig igenom dem. Nu babblar jag igen utan mål. Blir lite okoncentrerad av att behöva gå på toa utan att riktigt orka.

Men nu har jag gjort det. När jag hämtade påtår återsåg jag en gammal bekant från förra torsdagen, nämligen den fantastiskt stilige och trevlige killen som Nelly försökte bli bjuden på öl av utanför damtoan. Att hon inte lyckades berodde väl delvis på att han satt i väntan på sin date. När vi sedan stötte ihop med honom igen visade det sig att han och daten fått våra platser av Doris och Anki och när jag påpekade det frågade han som om han inte kunde tro det ”är det där era vänner?” och sen med innerligt, fascinerat och rart tonfall ”tänk vad världen är liten ändå!” vilket tedde sig ofantligt lustigt i ljuset av att Nelly och jag var två snyltande gaphalsar och han en fin och städad människa. Och god, tydligen.

Nu sitter han alltså här med samma date. Lyckliga hon. Undrar om Kalle ska dyka upp, som förrförra fredagen eller när det nu var. Om han gör det så hoppas jag att han kommer fram och hälsar så jag slipper sitta och pinas.

En så himla gullig baby sitter en bit bort, en ettåring kanske. Fortfarande rund och go.
Nu kom den där daten struttande på ett förskräckligt irriterande studsigt vis. Jag kan förstå om hon är glad. Smal var hon också. Oproportionerligt späd faktiskt jämfört med hans resliga gestalt. Usch.

Och jag har en massa finnar. Fast varje gång jag klagar blir det ännu värre.

Jag är en aning led på att sitta själv nu, men kan inte längta ohämmat efter Nelly eftersom jag fortfarande är sur på hennes beteende i lördags. Saken var den att jag bett henne komma hem till mig på kvällen eftersom Elvira skulle introduceras och följa med ut för första gången och jag väldigt gärna ville att Nelly skulle vara med, även om hon sedan ville åka hem och sova inför nästa arbetsdag. Och hon sa ja, hon skulle komma.
Sen ringer hon på lördagen och säger att hon ska träffa Nicklas efter jobbet och inte kan komma, varpå jag försöker övertala henne att ändra tid eller dag med honom. Det anser hon sig dock inte kunna, hon måste vänta tills han ringer igen och ”höra hur han låter”. Det slutar med att hon ringer igen och meddelar att hon ska träffa honom halv sju, och alltså inte hinner komma förbi mig vare sig före eller efter.
”Varför kunde du inte föreslå en senare tid?” undrade jag.
”Nä, han sa halv sju”, sa Nelly. Och tillade att i det här fallet gick Nicklas före mig och att hon hade trott att jag skulle förstå. Problemet är ju att han för ett par veckor sedan meddelade att han ville ”ta en paus”, och att Nelly sedan dess pendlat mellan depression och hopp och att de inte hörts på flera dagar när han till sist ringde på fredagen och föreslog en träff.

Så visst kan jag förstå att Nelly ville träffa honom (från hennes synvinkel alltså, själv kan jag knappt tänka mig ett värre sätt att tillbringa en kväll). Men att bestämma något med en vän och sedan ändra det för en (dessutom inte överdrivet omtänksam) killes skull, det är för mig en dödssynd. Speciellt som jag klargjorde hur viktigt det var för mig att hon var med och träffade Elvira. Ok, allt blir inte som man vill ha det. Men när hon medvetet bryter ett löfte. Nu kom hon, och en våg av ilska vällde upp inom mig.
Att hon sen gick ut och drack en massa öl med honom är ju en annan sak, när hon envist vägrar att vara ute efter klockan nio med sina vänner på helgerna.

Ja nu har Nelly gått sin väg efter ett par timmars fikande. Jag ”ventilerade” min irritation lite grann och nu känns det bättre. Men nu sitter jag och tänker att det känns som att jag bara kräver och kräver av henne och ingenting kan ge i gengäld. Rimmar illa med hur det har känts på sistone i och för sig, att jag bara får ta emot hennes gnäll hela tiden, men detta säger kanske ändå en hel del, att jag inte klarar av att ställa upp för min bästis utan att se det som ett ensidigt offer. Hoppas hon inser att jag håller på henne i alla väder ändå.

Snart kommer väl pappa. Tyvärr så mår jag ganska illa, kan nästan känna vissa sjukdomssymptom. Hur nu jag skulle ha kunnat bli smittad av något som varit i det närmaste isolerad på sistone.

Framför mig, med ryggen emot, sitter en jättesöt kille och läser någon till synes tung bok. Kan just tänka mig att han hört tillräckligt av min konversation med Nelly för att ha dömt ut mig. Lika självupptagen som vanligt.

Inte nog med att jag knappt kan skriva läsligt, jag känner mig med ens helt dödssjuk och svimfärdig, yr och ostadig och het och kall på samma gång. Oroande, jag är inte helt säker på att jag har total kontroll över mig själv liksom. Kan ju bero på för mycket kaffe kanske. Och i puderdosespegeln ser jag ett mjöligt, finnigt, plufsigt och ofräscht face. Nu kommer pappa.