23/3-93 Tisdag, på Ritorno

Mitt stora problem just nu är att jag inte har några pengar. Vilket jag tydligen förträngt eller i alla fall inte gjort något åt i tid. Jag har alltså inte ens sökt studielån än. Idag var jag på vippen, men som vanligt när jag skjutit upp saker tills det nästan är försent så hindras jag av oförutsägbara, praktiska problem. Alltså var expeditionen stängd och jag kunde inte få något studieresultatsintyg.

Förutom att jag inte kommer att ha råd att fika framöver så är det inte så farligt att vara pank. Men hyran är inte betald! Enda lösningen är att låna av föräldrarna vilket är ett elände men tydligen oundvikligt. Och så kan jag ju sitta och slå mig själv i huvudet, skrikandes av frustration över att jag än en gång hamnat i denna studielånslösa situation. Jag kommer nog aldrig att kunna sköta min ekonomi på ett ansvarsfullt, förutseende sätt. Alltid väntar jag tills jag är skuldsatt och pank innan jag försöker fixa pengar. Idiotiskt. Och när jag väl fått mitt studielån och alla fotopengar och servicehuslönen för november så kommer jag att ha så himla mycket pengar! Vilket ju är trevligt. Men gör min pankhet just nu ännu mer irriterande, den är så onödig.

Och dagar som denna är min oföretagsamhet helt obegriplig. För idag har jag varit ”duktig”. Vilket jag så sällan är. Åh varför varför!

Kände av min inåtvända slöhet särskilt i söndags när Björn Å. visade intresse för mitt liv, för att inte tala om när jag fikar med mamma eller pappa. Det är så sällan jag har någonting att berätta. De få aktiva guldkornen är så svåra att hitta i dimman av letargi. Ständigt frågar jag mig vad jag gör av mitt liv, men fortsätter likväl att tillbringa timmar i sträck med att läsa gamla veckotidningar och proppa i mig mat. Ständigt samma problem. De dagar jag gympar ter sig omåttligt aktiva.

Bruden bredvid mig måste ha en skruv lös. Att känna vibrationerna från galna kvinnor lärde jag mig på Billströms. När jag hade hämtat påtår stirrade hon på mig som om jag varit en tv-kändis (vilket dock killen snett mittemot henne är) och nu så sa hon med hög röst att jag blåste all rök rakt i ansiktet på henne. Fast hon sa det inte till mig utan rakt ut i luften. Och hon sitter som sagt bredvid mig, hur kan röken söka sig till henne? Och hur kan hon se det som att jag blåser den rakt på henne? Idiot.

Nu vill jag att Nelly kommer, jag har rastlös ångest. Är less på att sitta vid långbordets kant och att det aldrig blir något väggbord ledigt. Har inte varit här på eftermiddagen på sistone och det ska banne mig dröja igen efter detta.

Pappa köpte en Wittgensteinbok till mig i London och den håller jag faktiskt på och läser. Att jag började med den innan jag använt badskummet eller mascaran som jag också fick gjorde mig väldigt stolt och glad. Antagligen tillfredsställer den mitt behov av krävande krångligheter som jag inte fått tillgodosett av idéhistorian. Det har ju varit mitt stående klagomål, att den är för enkel. Jag saknar verkligen filosofins obegripligheter nu när jag är omgiven upp till öronen av rabbel som ska pluggas in. Visst krävs det överblick och sammanhang, men att uppnå detta kräver blott korvstoppning och inte någon större tankeverksamhet. Dessutom känns idéhistorian alldeles för otydlig och likgiltig ibland, med sin mångfald av tolkningsmöjligheter, av vilka man serveras en enda som i sin tur beror på föreläsaren eller kurslitteraturen. Det gäller väl filosofin också i viss mån, men utrymmet är ändå större för eget tänkande.

Äntligen kom Nelly. Och irriterade genast genom att 1) se så jävla smal ut (jag avskyr henne innerligt för det och för att hon inte en enda gång visat någon glädje över att ha blivit så smal utan bara säger att hon inte blivit det) och 2) inte visar någon entusiasm inför Halberg & Venn-partyt imorgon.