Har jag ångest eller. Inte nog med att bladdret här intill är skrivet av mitt senaste fyllehångel, dessutom har jag i mina försök att rekonstruera avslutningen på lördagens Richebesök kommit fram till att jag antagligen kallade dörrvakten för idiot.

Hursomhelst skämde jag med all sannolikhet ut mig så pass att jag får vänta några månader med att gå dit igen. Egentligen bör jag inte sörja över det eftersom jag i alla fall är fattig och fullkomligt livsfarlig i mitt partnersökande, men jag råkar gilla Riche. Trots att det inte är några direkt spännande människor där, men poängen är att man kan aldrig veta. Bland alla intetsägande tapetkillar kan en och annan sötnos dyka upp.

Och nu får jag väl aldrig komma in där igen. Kanske skulle ett miljöombyte inte skada, men jag vill inte ha förbrukat alla mina chanser att roa mig på Riche, man vet aldrig när behovet blir akut. Ett liv utan Riche ter sig helt enkelt tomt och utan möjligheter.

Vilket elände. Och ändå minns jag inte exakt vad som hände. Först var mina minnesfragment från det att jag ramlade i trappan och till att jag stod på trottoaren så pass svaga att jag just därför inbillade mig att jag skämt ut mig på något sätt, men sen fick jag något slags minne av att dörrvakten bett mig att gå ut och att jag då sagt att jag väntade på min kompis. Alltså Doris, som redan gått iväg med sitt fyllehångel. Jag tror att dörrvakten sa åt mig att vänta utanför och att jag därefter knackade på dörren och bad att få gå upp och leta efter Doris, vilket jag inte fick, och att jag då kallade honom idiot. Problemet är att jag inte vet om detta faktiskt hände eller om det är mina inbillade farhågor som med ens ter sig verkliga. Det känns som att det var ungefär så i alla fall.

Usch vad jag skäms. Även om jag blev insläppt nästa gång skulle jag vara paranoid och tycka att alla hade bevittnat mitt fulla beteende. Bäst att jag inte går dit. Men varför sörja. Nelly vill ju aldrig gå dit ändå.

Åhh, tänk om jag sparkade på dörren och höll på. Just för att jag inte minns kan vad som helst ha hänt, och ingen jag känner var med och kan berätta. Vikten av att hålla ihop med sitt sällskap blir allt större.

I väntan på pappa. Nu har jag i två dagar mest slöat och försjunkit i mig själv sådär som jag hade velat sluta med. Jag känner mig dock inte alltför livs- och ungdomsslösande för det, antagligen behövde jag en mental paus. Men nu vill jag vara aktiv och utåtriktad och arbetsam igen, och umgås mycket med vännerna. Doris har jag inte pratat med sen i söndags då vi påminde varandra om lördagskvällens bravader, och Nelly har jag knappt träffat sen i lördags förutom en kvart idag på Halberg & Venn.

Nu har pappa varit här och gått igen för att hämta Londonbiljetterna. Imorgon åker han och Elvira och Gustaf och jag ångrar faktiskt att jag tackade nej, men det var i ett tillstånd av tillfällig sårad stolthet och konstant flygrädsla. De kunde ha frågat igen, tycker jag visserligen, men försöker trösta mig med att mina och de andras intressen knappast skulle sammanfalla så ofta. Förutom mina och Elviras förstås. Och pappa brukar ju hitta på spännande saker. Usch, vad jag vill följa med, men får skylla mig själv. En bebis skriker hjärtskärande ångestfyllt så jag blir alldeles svettig.

Nu ska jag åka hem och laga middag till familjen, men måste bara tillägga att när jag kom ner till Halberg & Venn för att hämta pengarna Nelly var skyldig mig så sa Christian som satt bredvid henne i soffan: ”Vad stilig du är!” vilket jag först tolkade som ”vad tidig du är” och sen blev alldeles överförtjust och tackade glädjestrålande för. Inte ofta man får icke framtjatade komplimanger helt enkelt. Soma var söt som vanligt och kramade mig. Himla rara killar de där.

Märkligt att jag känner mig så skvalpande fet när jag så länge varit väldigt motiverad att äta sunt och framförallt motionera dagligen. Istället har jag proppat i mig fettbildande saker och legat nästintill blickstilla så fort jag fått chansen. Usch.

Och ikväll ska vi gå ut och lyssna på Teddybears och Bob Hund och träffa en massa söta manliga bekanta antagligen. Ja några obekanta lär det ju inte bli, med dessa fettvalkar.
Jag får väl ställa in mig på en trevlig musikupplevelse istället för att söka uppskattning av det motsatta könet. Fast på sistone har jag fått en lustig vana av att i kalasfullt tillstånd känna mig helt oemotståndlig. Vilket mina närmaste vänner i och för sig påstår att jag är, men jag har knappt tränat någonting på sistone (bedrövligt!) och min stjärt svämmar nu över alla bräddar som en slapp oformlig klump.

Nelly har inte dykt upp. Hon skulle kliva ur sängen så fort hon lagt på telefonluren sa hon. Vis av erfarenhet kan jag mycket väl tänka mig att hon somnat om innan dess. Bäst att jag går och ringer, det var ju ett tag sen vi fikade på tu man hand.

Inget svar. Då är hon väl på väg då. I soffan där ute sitter en ung mamma med en alldeles ny liten grodliknande bebis som jag knappt kunde slita ögonen ifrån. Om nyfödingarna ligger sådär och sprattlar och bökar så kanske man inte behöver vara så orolig över deras livskraft. Jag trodde att de var mer som i koma.

Lite oroväckande är det ju att jag lyckades komma över ett fyllehångel även i lördags. Och det utanför Riche dessutom. En aning slampigt på min ära, men trevligt nog för att jag inte ska ångra det. Märkligt att han inte har ringt förresten, så lite som jag ville det.

Mitt sociala behov är tydligen stort nuförtiden och det är väl bra. Det är bara det att nu har jag fått mersmak, så bra lyckades det bli nu senast trots min fylla. Så jag vill hångla mera! Dock inte med honom. Problemet är alltså att jag måste hitta någon annan vilket inte verkar vara ett problem i sig, men tanken på att idka sexuellt umgänge med tre olika inom loppet av några veckor ter sig en aning otrevlig. Två olika är på något sätt illa nog, och dessutom verkligt. Håhåjaja.

Nu är Nelly här i alla fall, så jag kan ju diskutera saken med henne. Hon var tvungen att vänta på brevbäraren för att fråga varför hon aldrig får någon post.

Är behagligt bakfylleslö, inbäddad i loj dimma. Inte ens den opåpluggade tentan nästa lördag ger mig någon större ångest. Dessutom är det så fantastiskt fint väder ute, jag blev alldeles gråtfärdig av lycka över solen och himlen. Det kändes som om allt var för min skull, solen sken för att göra mig på bra humör. Kände mig nästan religiös. What a wonderful world och så.

Den beundrarlösa kvällen igår retar mig inte så mycket längre, särskilt som jag nu har ytterligare ett par saker att skratta högt på tunnelbanan åt. Och så träffade jag ju Kalle Kåks som jag är alldeles kär i. Han är så söt. Nästan så jag inte tror det.

Gud vad trött jag är. Men jag är på ett sådant humör att jag förmår intala mig hur bra det kommer att kännas efteråt. Alltså släpade jag mig hit och alltså ska jag gå och gympa sen. Har redan gjort det två gånger den här veckan, duktigt. Tyvärr har jag ätit enorma mängder också, enligt metoden att jag ska äta som vanligt eftersom mina svältförsök bara leder till frosseri. Så hellre ett par mackor då och då än ett tiotusenkaloriersmål per dag.

Nu har ännu en vecka gått som känns som att jag inte gjort någonting. Mysko.


Min redogörelse för Nelly om vad hon haft för sig på tunnelbanan kvällen innan efter stora mängder alkohol för att döva käksmärtorna:

Jo, vi satt där på tunnelbanan och du satt bredvid mig och Anki, på ytterkanten av sätet. Doris ville låna ditt läppcerat och kommenterade vilken lustig form det var på stiftet. Då säger du med hög och ljudlig stämma:
”Ja, jag brukar använda det när jag onanerar. Det är så mjukt och fint mot min lilla kli-to-ris! Så jag ligger och gnuggar, hemskt trevligt!”

Och så vidare, och så vidare. Vi andra ömsom gapskrattade, ömsom försökte få dig att byta samtalsämne, vilket tack och lov lyckades till slut. Anki som var den enda som vågade titta sig omkring sa att de medelålders kvinnorna på sätet bredvid hade svårt att hålla sig för skratt.

Är nu tillbaka där jag hör hemma, känns det som. Har inte varit här på en vecka och naturligtvis är ingenting sig likt, söte mustaschkillen har klippt håret och alla de där obeskrivliga tavlorna är utbytta mot tjusigare. Ovanför mig hänger t. ex. en naken dam utsträckt på divan med röd fjäderboa, annat det än Mona-Grisa minsann.

Lät förstås som en äkta tönt när jag i ett försök till socialisering kommenterade de omvälvande förändringarna för mustaschkillen, men förhoppningsvis blev han tillräckligt chockad över att jag sa något annat än ”en kaffe tack” för att märka det.

Egentligen ska jag läsa Hobbes och Montaigne och Rabelais nu, för jag har äntligen inga yttre hinder såsom avsaknad av frågor och så för att kunna lösa de där rackarns hemuppgifterna som tyngt mitt samvete i månader, men jag måste passa på att skriva lite nu medan jag har chansen. Innan Nelly kommer, och pappa, och Elvira. Effektivt jobbat må jag säga, att klumpa ihop tre fikningar på en kaffe à 13:-.

Den här veckan har ju varit bedrövligt slö. Allt tentapluggande har lett till frosseri och komasömn, jag har sovit något enormt. Så i onsdags kväll gjorde jag pinan kort och beslöt mig för att göra omtentan istället som är på ett tillräckligt behagligt avstånd på fyra veckor. Så är det med det. Får se det som en ny erfarenhet.

En annan ny erfarenhet som jag hade tänkt mig att göra ikväll är att äntligen ringa några av mina skamligt försummade vänner. Om de nu inte har glömt mig. Äh, låt dig saknas och bli dubbelt så älskad, säger jag bara. Eller skjut upp och känn att du lever, ett annat av mina populära ordspråk.

En behaglig frid präglar Ritorno på förmiddagarna, just nu sånär som på de muntert babblande tjejerna snett bakom mig. Tänk att hela veckan lång har jag ”bestämt mig” för att åka hit tidigt och plugga. Jag får väl vara glad över att det blev av till sist.

Av någon märklig anledning har jag pappas språkvård i bakhuvudet medan jag skriver nu. Kan ha att göra med att jag hade så ont i huvudet när jag skulle sova och låg och skrämde upp mig med servicehus-Katarinas berättelse om kompisen som dog av hjärnblödning, och vad jag bland annat funderade över var vad det sista jag skrivit i dagboken var, om mina efterlevande skulle tro att jag dött lycklig eller ej.
Sen drömde jag mardrömmar hela natten, vad jag minns så var det inga skrämmande saker men ändå vaknade jag till med smärta under huden av fasa, gång på gång.

Det här med att vara lycklig. Om jag hädanefter kommer iväg tidigt på dagarna och gör saker och äter och sover något mindre konstant, så kommer jag att må bra. Det är ju så, jag vet det, ändå har jag valt det falskaste och kortvarigaste uppåttjacket hela veckan. Idiotiskt. Att man aldrig lär sig.

Men jag har ju haft en del att deppa över, Nellys svek i lördags och pappas förfall i söndags. Sånt går väl inte spårlöst förbi. Men jag skulle hellre vilja bearbeta sådana saker rakt på istället för att äta och sova mig igenom dem. Nu babblar jag igen utan mål. Blir lite okoncentrerad av att behöva gå på toa utan att riktigt orka.

Men nu har jag gjort det. När jag hämtade påtår återsåg jag en gammal bekant från förra torsdagen, nämligen den fantastiskt stilige och trevlige killen som Nelly försökte bli bjuden på öl av utanför damtoan. Att hon inte lyckades berodde väl delvis på att han satt i väntan på sin date. När vi sedan stötte ihop med honom igen visade det sig att han och daten fått våra platser av Doris och Anki och när jag påpekade det frågade han som om han inte kunde tro det ”är det där era vänner?” och sen med innerligt, fascinerat och rart tonfall ”tänk vad världen är liten ändå!” vilket tedde sig ofantligt lustigt i ljuset av att Nelly och jag var två snyltande gaphalsar och han en fin och städad människa. Och god, tydligen.

Nu sitter han alltså här med samma date. Lyckliga hon. Undrar om Kalle ska dyka upp, som förrförra fredagen eller när det nu var. Om han gör det så hoppas jag att han kommer fram och hälsar så jag slipper sitta och pinas.

En så himla gullig baby sitter en bit bort, en ettåring kanske. Fortfarande rund och go.
Nu kom den där daten struttande på ett förskräckligt irriterande studsigt vis. Jag kan förstå om hon är glad. Smal var hon också. Oproportionerligt späd faktiskt jämfört med hans resliga gestalt. Usch.

Och jag har en massa finnar. Fast varje gång jag klagar blir det ännu värre.

Jag är en aning led på att sitta själv nu, men kan inte längta ohämmat efter Nelly eftersom jag fortfarande är sur på hennes beteende i lördags. Saken var den att jag bett henne komma hem till mig på kvällen eftersom Elvira skulle introduceras och följa med ut för första gången och jag väldigt gärna ville att Nelly skulle vara med, även om hon sedan ville åka hem och sova inför nästa arbetsdag. Och hon sa ja, hon skulle komma.
Sen ringer hon på lördagen och säger att hon ska träffa Nicklas efter jobbet och inte kan komma, varpå jag försöker övertala henne att ändra tid eller dag med honom. Det anser hon sig dock inte kunna, hon måste vänta tills han ringer igen och ”höra hur han låter”. Det slutar med att hon ringer igen och meddelar att hon ska träffa honom halv sju, och alltså inte hinner komma förbi mig vare sig före eller efter.
”Varför kunde du inte föreslå en senare tid?” undrade jag.
”Nä, han sa halv sju”, sa Nelly. Och tillade att i det här fallet gick Nicklas före mig och att hon hade trott att jag skulle förstå. Problemet är ju att han för ett par veckor sedan meddelade att han ville ”ta en paus”, och att Nelly sedan dess pendlat mellan depression och hopp och att de inte hörts på flera dagar när han till sist ringde på fredagen och föreslog en träff.

Så visst kan jag förstå att Nelly ville träffa honom (från hennes synvinkel alltså, själv kan jag knappt tänka mig ett värre sätt att tillbringa en kväll). Men att bestämma något med en vän och sedan ändra det för en (dessutom inte överdrivet omtänksam) killes skull, det är för mig en dödssynd. Speciellt som jag klargjorde hur viktigt det var för mig att hon var med och träffade Elvira. Ok, allt blir inte som man vill ha det. Men när hon medvetet bryter ett löfte. Nu kom hon, och en våg av ilska vällde upp inom mig.
Att hon sen gick ut och drack en massa öl med honom är ju en annan sak, när hon envist vägrar att vara ute efter klockan nio med sina vänner på helgerna.

Ja nu har Nelly gått sin väg efter ett par timmars fikande. Jag ”ventilerade” min irritation lite grann och nu känns det bättre. Men nu sitter jag och tänker att det känns som att jag bara kräver och kräver av henne och ingenting kan ge i gengäld. Rimmar illa med hur det har känts på sistone i och för sig, att jag bara får ta emot hennes gnäll hela tiden, men detta säger kanske ändå en hel del, att jag inte klarar av att ställa upp för min bästis utan att se det som ett ensidigt offer. Hoppas hon inser att jag håller på henne i alla väder ändå.

Snart kommer väl pappa. Tyvärr så mår jag ganska illa, kan nästan känna vissa sjukdomssymptom. Hur nu jag skulle ha kunnat bli smittad av något som varit i det närmaste isolerad på sistone.

Framför mig, med ryggen emot, sitter en jättesöt kille och läser någon till synes tung bok. Kan just tänka mig att han hört tillräckligt av min konversation med Nelly för att ha dömt ut mig. Lika självupptagen som vanligt.

Inte nog med att jag knappt kan skriva läsligt, jag känner mig med ens helt dödssjuk och svimfärdig, yr och ostadig och het och kall på samma gång. Oroande, jag är inte helt säker på att jag har total kontroll över mig själv liksom. Kan ju bero på för mycket kaffe kanske. Och i puderdosespegeln ser jag ett mjöligt, finnigt, plufsigt och ofräscht face. Nu kommer pappa.

Skrev nästan måndag eftersom jag grubblar över hur jag ska utnyttja morgondagen på effektivaste sätt. Jag har just bestämt mig för att inte gympa idag för jag glömde bh:n hemma och Elvira kände sig trött och sjuk. Istället ska jag cykla till Bagis som ersättning.

Men då måste jag gympa imorgon, samt hämta studielånspapper på CSN och studieresultatsintyg på universitetet och åka till KB för att undersöka B-uppsatsmaterial. I vilken ordning, är frågan. Dessutom måste jag ju skriva de där attans hemuppgifterna, och alltså låna Pico och Machiavelli på universitetsbibblan. Så ut dit måste jag med nödvändighet. Om jag börjar med att åka till universitetet och går till CSN på vägen och gympar efter det (när jag lämnat min ansökan på CSN) och tar KB på tisdag? Så får det nog bli. Eller så tar jag KB efteråt, och upplever en sådan där effektiv dag som jag önskar att alla vore.

Det värsta är att av dessa planerade dagar brukar intet annat bli än att jag sover till två och sedan går upp och tömmer kylen. Men försöka duger!

Jag har med mig bilderna från 50-årskalaset i Vetlanda eftersom Björn Å. tydligen skulle vara i Bagis ikväll, och eftersom det aldrig verkar bli något spirituellt brev skrivet till Å:arna så ska han få dem, blott ett halvår efter evenemanget. Inte många har sån tur! Efter Susanne M:s kafferep igår stötte vi ihop med Opera-Kerstin i porten och när jag någon minut senare kom på att det var hon greps jag av ruelse eftersom hon och hennes kollegor fortfarande efter snart två år inte fått de utlovade logebilderna. Bedrövligt.

Att jag sitter här och inte hemma i sängen beror på att Nelly ringde från jobbet och prisade vädret och ville promenera. Av det blev intet, vi sågs här istället. Jag hade ju inte hunnit få i mig tillräckligt med koffein för att orka ens tänka på några mer avancerade aktiviteter än att fika. Sa i alla fall till Nelly att jag förstod hennes handlande i lördags lite bättre nu efter att jag känt mig tvungen att diskutera det på Ritorno i fredags.
Och att min djupa ovilja mot Niklas mest härrörde sig från den hemska kvällen hemma hos henne när bara vi två skulle supa och han dök upp oanmäld och plågade mig i timmar med sin närvaro och sitt försöksintellektuella tjafs och vägrade inse hur oönskad han var för min del. Att jag dessutom anser honom vara en obeskrivligt påfrestande tönt har ju inte Nelly någon glädje av att höra.

Nu måste jag hem och hämta cykeln.

Mitt stora problem just nu är att jag inte har några pengar. Vilket jag tydligen förträngt eller i alla fall inte gjort något åt i tid. Jag har alltså inte ens sökt studielån än. Idag var jag på vippen, men som vanligt när jag skjutit upp saker tills det nästan är försent så hindras jag av oförutsägbara, praktiska problem. Alltså var expeditionen stängd och jag kunde inte få något studieresultatsintyg.

Förutom att jag inte kommer att ha råd att fika framöver så är det inte så farligt att vara pank. Men hyran är inte betald! Enda lösningen är att låna av föräldrarna vilket är ett elände men tydligen oundvikligt. Och så kan jag ju sitta och slå mig själv i huvudet, skrikandes av frustration över att jag än en gång hamnat i denna studielånslösa situation. Jag kommer nog aldrig att kunna sköta min ekonomi på ett ansvarsfullt, förutseende sätt. Alltid väntar jag tills jag är skuldsatt och pank innan jag försöker fixa pengar. Idiotiskt. Och när jag väl fått mitt studielån och alla fotopengar och servicehuslönen för november så kommer jag att ha så himla mycket pengar! Vilket ju är trevligt. Men gör min pankhet just nu ännu mer irriterande, den är så onödig.

Och dagar som denna är min oföretagsamhet helt obegriplig. För idag har jag varit ”duktig”. Vilket jag så sällan är. Åh varför varför!

Kände av min inåtvända slöhet särskilt i söndags när Björn Å. visade intresse för mitt liv, för att inte tala om när jag fikar med mamma eller pappa. Det är så sällan jag har någonting att berätta. De få aktiva guldkornen är så svåra att hitta i dimman av letargi. Ständigt frågar jag mig vad jag gör av mitt liv, men fortsätter likväl att tillbringa timmar i sträck med att läsa gamla veckotidningar och proppa i mig mat. Ständigt samma problem. De dagar jag gympar ter sig omåttligt aktiva.

Bruden bredvid mig måste ha en skruv lös. Att känna vibrationerna från galna kvinnor lärde jag mig på Billströms. När jag hade hämtat påtår stirrade hon på mig som om jag varit en tv-kändis (vilket dock killen snett mittemot henne är) och nu så sa hon med hög röst att jag blåste all rök rakt i ansiktet på henne. Fast hon sa det inte till mig utan rakt ut i luften. Och hon sitter som sagt bredvid mig, hur kan röken söka sig till henne? Och hur kan hon se det som att jag blåser den rakt på henne? Idiot.

Nu vill jag att Nelly kommer, jag har rastlös ångest. Är less på att sitta vid långbordets kant och att det aldrig blir något väggbord ledigt. Har inte varit här på eftermiddagen på sistone och det ska banne mig dröja igen efter detta.

Pappa köpte en Wittgensteinbok till mig i London och den håller jag faktiskt på och läser. Att jag började med den innan jag använt badskummet eller mascaran som jag också fick gjorde mig väldigt stolt och glad. Antagligen tillfredsställer den mitt behov av krävande krångligheter som jag inte fått tillgodosett av idéhistorian. Det har ju varit mitt stående klagomål, att den är för enkel. Jag saknar verkligen filosofins obegripligheter nu när jag är omgiven upp till öronen av rabbel som ska pluggas in. Visst krävs det överblick och sammanhang, men att uppnå detta kräver blott korvstoppning och inte någon större tankeverksamhet. Dessutom känns idéhistorian alldeles för otydlig och likgiltig ibland, med sin mångfald av tolkningsmöjligheter, av vilka man serveras en enda som i sin tur beror på föreläsaren eller kurslitteraturen. Det gäller väl filosofin också i viss mån, men utrymmet är ändå större för eget tänkande.

Äntligen kom Nelly. Och irriterade genast genom att 1) se så jävla smal ut (jag avskyr henne innerligt för det och för att hon inte en enda gång visat någon glädje över att ha blivit så smal utan bara säger att hon inte blivit det) och 2) inte visar någon entusiasm inför Halberg & Venn-partyt imorgon.