5/2-93 På Ritorno

Sitter äntligen här i lugn och ro efter en obeskrivligt hektisk natt och förmiddag. Klockan är två snart vilket innebär att jag varit intensivt intellektuellt verksam i fjorton timmar på raken. Inte så konstigt kanske att jag är på vippen att hallucinera. På bussen på vägen hit satt jag och tittade på en tant som gick på ett biltak utan att undra över det tills bussen rullade igång igen och jag förstod att tanten varit en spegling i fönstret från andra sidan gatan.

Hursomhelst är det såhär det blir när jag inte kan annat än äta och sova istället för att ägna mig åt det fåtal plikter jag har – och som jag dessutom tagit på mig frivilligt – ända tills det är så gott som för sent. Då spurtar jag. Som i natt då jag ägnat mig åt Wittgenstein med sällan skådad flit eftersom pappa ska läsa uppsatsen idag. Så blev det ett hastverk också. Jag ska betona att det är ett utkast.

Fast helt slö har jag inte varit faktiskt, det var väl bara igår av denna veckans dagar som jag inte uträttade mer än att gå upp i vikt och att gympa med stort besvär. Sen satt jag alltså och försökte få ordning på alla lösa blad och små snuttar här och var i en salig röra medan tiden gick nåt ofattbart fort.

Nu kom pappa. Att resa mig upp för att krama honom var en idé jag inte fick förrän han gått för att handla kaffe. Visserligen sov jag en stor del av dagen igår, men ändå. Är jag trött!

Nu har pappa gått, till akupunkturtösen. Han var så gullig! Satt och läste min uppsats och ansträngde sig och var väldigt positiv, trots alla språkfel. Förstår för en gångs skull inte alls hur vi någonsin kan ha varit osams.