9/2-93 Tisdag, på Ritorno

Än en gång är mitt liv en trist röra. När ska jag slippa dagar som igår, då att äta och sova är det enda jag klarar av? Fattar inte riktigt varför jag beter mig så, när jag mycket hellre vill vara aktiv. Och nog behöver jag vara det alltid. Har inte hört av mig till Rie än t. ex, hon måste vara enormt arg vid det här laget. Ändå fortsätter jag att skjuta upp kopierandet av hennes bilder.

Förutom att jag är uppsvullen över alla bräddar (brukar stolarna här vara så små?) så är nu mitt vänskapsliv rätt krisartat. Blev osams med Doris i lördags, anledningen var löjlig, men det slutade med att hon stod och gapade om hur självupptagen jag var och sen slängde sin ölflaska i golvet och gick. Jag hade tänkt ringa henne på söndagen men tappade helt lusten, för jag hade inte skrikit taskiga saker till henne.

Därtill kom att tidigare på lördagskvällen, när jag ännu en gång skulle ringa Nelly för att få henne att ta åtminstone en öl med oss, så sa Doris att Nelly nog skulle bli glad om jag inte ville ha med henne ut, för på Pelikan i torsdags hade hon klagat över hur jobbigt det var att jag ville att hon bara skulle gå ut med mig. Detta tänkte jag igenom på söndagen och blev allt argare. Dels över att hon suttit och sagt så till Doris och Pamela när inte jag var där och dels över att det var orättvist. Det jag inte gillar är att hon bränner alla sina pengar när jag inte kan följa med, så att hon sen inte har råd att gå ut med mig.

Men vad vet jag, kanske är jag en självupptagen egoist och har inte någon anledning att känna mig sviken. Men jag gör det ändå. Varför Doris inte har hört av sig beror kanske på att hon inte ångrar allt hon skrek, och det vore ju hemskt. Nelly har jag inte orkat prata med sedan i söndags morse, då allt jag fått höra fortfarande bara låg och grodde.

Hursomhelst känner jag inte för att umgås med dem just nu. Men jag får absolut inte ”straffa” dem genom att behandla mig själv som värdelös, som jag gjorde igår. Det enda jag ska världsfrånvända mig med är hårt arbete. Kan ju alltid se det som att det inte spelar någon roll nu hur arg Rie än må vara, när jag ändå känner mig så ensam och oälskad. Bristen på manlig uppmärksamhet i lördags har ju inte direkt minskat dessa känslor. Tvärtom. Så nu får jag banne mig ägna mig åt mitt intellektuella liv istället, och framförallt sluta med att ideligen uppfylla bilden av mig själv som ensam och misslyckad. För det är ju det jag gör, dagar som igår. Som om det inte spelar någon roll vad jag sysselsätter mig med, det är ju ändå ingen som bryr sig, så då kan jag lika gärna pressa mig själv ännu djupare ner i misären.

Det är dags att jag slutar med det, min självkänsla är för bräcklig för att jag ska tillåta mig själv annat än upplyftande, kreativ självomsorg. För allt annat är så deprimerande. Jag inser det alltmer, att jag måste tycka om mig själv nu, och framför allt bygga upp min självrespekt. Att proppa sig full med mat är enbart raserande i längden, trots den lugnande men enormt kortvariga effekten.

Det är inte mycket kvar av den här boken nu, och det är ju bedrövligt att jag fortfarande är kvar i detta elände. Kanske inte lika djupt dock som när jag började skriva i den. Men när ska jag få min tillvaro innehållsrik och givande och värdefull? Hur ska jag få mig själv att njuta mer av det jag har? För att vänta på någon annan som kan ge mig allt det där är meningslöst, vilket jag nog inte har fattat ordentligt förut. Men det är som om jag inte vill att en kille ska gilla mig nu, inte förrän jag känner en trofast och djup kärlek för mig själv. Därför måste jag vänja mig av med, och förbjuda mig själv, att behandla mig som värdelös genom att göra deprimerande saker.

Det här blev så rörigt så det liknar ingenting. Men om allt detta fanns prydligt strukturerat i huvudet så skulle jag väl inte ha något problem. Nåväl, vad jag först och främst ska satsa på nu är att gå ner i vikt, för min kroppsvolym numera är om något självföraktsframkallande. Sen ska jag göra allt det andra också, och verkligen tjata för mig själv det faktum att jag faktiskt blir rätt uttråkad av att sitta i sängen och glo hela kvällarna, även om det är vad jag låter gå före mörkrumsarbetet t. ex. Trots att jag vet att den ledighet som fås efter hårt jobb är oändligt mycket mera njutbar än oavbrutet slappande.

Och jag måste bryta mitt beroende av Nelly vilket kan ske bara om jag börjar trivas med mig själv och det jag gör. Det är helt enkelt dags att få någonting uträttat alla dessa ensamma stunder. Det är det som är poängen. Att faktiskt börja göra allt det jag har tid och förmåga till, istället för att slött ligga och ömka mig själv för alla chanser jag låtit gå förbi mig.

Inga nya tankar detta. Tyvärr, för mitt hopp om att lyckas skulle vara större om jag inte så många gånger tidigare låtit min oentusiasm och apati och tröstlöshet få mig att ge upp. Jag vet inte om jag skulle behöva professionell hjälp just därför, för den meningslöshet jag kan känna är så stark att den är nästintill oövervinnerlig. Inte ens en glad, effektiv vecka utan avbrott kan skydda mig mot obegripliga svackor som drar ner mig i eländet igen. Därför känner jag mig så rädd, mitt försvar mot depressioner är så svagt.

Hur många gånger har jag inte frågat mig själv vad för storverk jag kunnat uträtta om jag inte ägnat så mycken tid och kraft åt att uttrycka mitt självförakt? Det är banne mig dags att ta reda på det nu.

Soma kom hit för att äta lunch, och nu när han har gått kämpar jag för att inte falla ner i den där sörjan av självförakt i vilken jag naturligtvis betedde mig jättetöntigt och nu avskyr han mig o.s.v. Men jag kan inte låta bli att tro att han ändrat sig ifråga om det han anförtrodde Nelly, att han skulle vilja hoppa i säng med mig. Konstigt ändå att jag ser folks positiva omdömen om mig som så enormt instabila och sårbara, medan deras förmodade agg är evigt och fast.

Nä, nu är jag helt snurrig i huvudet av sorgsen förvissning om att Soma inte har någon anledning att tycka om mig. Jag måste sluta med detta! Och alldeles febrig har jag börjat känna mig, och olycklig med smärta i hjärtat.
Men nu måste jag resa mig. Varför skulle han inte gilla mig nu? Bara för att jag kände mig lite spänd och spattig av hans närvaro? Det gjorde jag förut också.