20/2-93 Lördag, på Ritorno

Fast det finns mycket att tillägga nuförtiden så vill jag bara skriva att jag hoppas att Kalle ska ringa, så hett att jag är nästan helt övertygad om att han inte kommer att göra det.

Nu har jag suttit här med pappa och gått igenom min mödosamt ihopknåpade filosofiuppsats som inte heller denna gång var helt felfri, men nästan. Sen i onsdags har jag sovit ungefär tio timmar sammanlagt, på dagtid. Min dygnsrytm är ruskigt omskakad. Alla slags depressioner flyr sin kos av denna sömnbrist i alla fall, och jag känner mig härligt aktiv. Frågan är nu om det finns något mellanting för min del, det verkar som om jag måste antingen sova jämt eller aldrig. Jag föredrar faktiskt det senare då jag bäddas in i en härligt depressionshämmande bomull.

Nu har jag skrivit om annat fast jag sitter här med smärta i hjärtat, dels av skräck inför att Han ska komma in här vilket jag inte alls är förberedd på och dels av ångest över att Han kanske inte ringer. Vilket ter sig mer troligt ju mer jag minns av vår natt och dag tillsammans. Men, men. Inget att göra någonting åt nu. Dessutom är jag bränd av mina erfarenheter och hemskt skeptisk till att sitta och mala på i evigheter (vilket jag skulle vilja) om någon som jag kanske äcklas av om en vecka. Om han inte ringer hittar jag säkert på någon anledning till det.
Får väl tillsvidare försöka glädjas över att jag för en gångs skull gett mitt telefonnummer till någon som jag vill ska ringa. Det trista med det är bara att det brukar råda ett visst förhållande mellan hur gärna man vill att en flört ska ringa och hur snart han gör det. Svante t. ex. ringde samma kväll, vilket borde betyda att Han aldrig kommer att ringa.

Om jag nu ska precisera varför jag tror att Han inte kommer att ringa så är det ju dels för att det vore alldeles för underbart, men också för att han verkade ha så många trevliga tjejer omkring sig ändå. Jag känner mig inget vidare konkurrenskraftig tyvärr. Å andra sidan så består alla de där tjejerna av hans två systrar och en Åsa som han tydligen var på Riche med och som han dagen efter pratade om i uppskattande ordalag eftersom hon lånat honom pengar. Det räckte för att jag skulle känna mig mindervärdig. Kvinnliga vänner kan vara en trevlig tillgång men de måste vara fula i så fall. Och jag har ju aldrig sett den där Åsa men jag är övertygad om att hon är jättesöt och extremt charmig och får honom att känna sig mycket bättre till mods än jag lyckades med i min förvirrade bakfylla. Eller extrema fylla för den delen.

Jag önskar verkligen att jag inte redan på morgonen hade börjat känna mig som ett misslyckat ragg. Det är som om jag vill ge killen ifråga dåligt samvete för att han inte efter några timmars bekantskap behandlar mig som sitt livs kärlek. Det händer jämt, mer eller mindre. Förstår inte varför, i vanliga fall förbjuder jag mig själv att se mig som någons nitlott, men vid såna här tillfällen, när jag verkligen kunde ha nytta av lite okuvligt självförtroende, så ter sig alla av kvinnligt kön i hela världen som att föredra framför mig.

Så farligt var det väl inte. Och nu borde jag intala mig själv att alla tankar om att han är för söt och trevlig och rolig och smart för mig och att han därför inte har något som helst intresse av att någonsin se mig igen och till och med kommer att sluta gå på Ritorno för att inte riskera att stöta ihop med mig, är nonsens. Det skulle jag helt klart tycka om det var Nelly eller Doris som malde något sådant. Däremot har jag svårt att se att det skulle gälla i mitt fall.