22/2-93 Måndag, på Ritorno

Eftersom den här dagboken snart är slut så kan ju lika gärna idissla min nuvarande depression lite till. För jag är så ruskigt olycklig. Hela mitt inre värker oavbrutet.

Han har alltså inte ringt. Nu kan jag säga att det visste jag ju från början, men då hoppades jag i alla fall, så det är inte sant. I och för sig borde jag inte sluta hoppas än, men genom mitt meningslösa ältande av allt som sas och gjordes i fredags så ter det sig med förfärande visshet klart att hann inte föll för mig det minsta, att han helt enkelt inte ser sig ha någon anledning att ringa. Visst överlever jag utan honom, men just nu känner jag mig så himla misslyckad och värdelös att det är något hemskt. Inte nog med det, utan jag anar också att allt jag utstrålade i hans sällskap var mindervärdeskomplex och sexuell ångest eller nåt. Så att han skyr mig är ju inte att undra på, och än värre är att jag kan nog räkna med att alla andra som måst utstå mitt sällskap kommer att göra det också.

Nåväl, han kanske inte är den harmoniske populäre playboy han nu i efterhand ter sig som. På något mystiskt sätt kanske han fick sympatiska känslor för mig. En del saker kan tyda på det, men det som pekar åt motsatt håll väger så mycket tyngre.

Hursomhelst, jag tror att om han skulle ringa så vet jag inte hur jag skulle reagera. Lustigt nog känns det som att min glädje skulle trängas undan helt av min redan nådda insikt om att han bara ringt för att han är en snäll kille eller att han inom kort kommer att förstå vilket mentalt vrak jag är som bara kan kräva och behöva och ingenting har att erbjuda. Med den här inställningen är det väl bara bra att han inte hör av sig. Men jag skulle ju känna mig något mer åtråvärd om han åtminstone tyckte att jag var trevlig nog att höra av sig till efter ett fyllehångel. Det är det som är poängen. Att han inte ringer får mig att känna mig som en slit- och slängtrasa, bara duglig till att dras över och sen glömma. Visserligen hade jag väl inga större planer än så i fyllan, men tydligen bör jag inte ägna mig åt sånt eftersom jag blir så känslosamt påverkad vilket är en plåga när den andra inte blir det.

Nu skulle jag kunna räkna upp en sisådär sjutton ”men varför sa han/gjorde han sådär om han inte känner annat än likgiltighet för mig?” men till vad nytta? När jag nu ändå är övertygad om att han var en tillräckligt trevlig kille för att visa lite hyfs. Om han bara verkat något mer ömsint än lättad vid vårt avsked så skulle jag kanske inte oroa mig så. Att säga ”men då hörs vi då” två tre gånger är inget som får mig att känna trygghet. Vad var det för fel på Svante som sa ”jag ringer ikväll” och sen gjorde det också? Är detta förresten mitt rättvisa straff för de gånger jag inte ringt tillbaka? Såhär kanske Svante fick lida. Antagligen inte.

Sen kan jag ju skjuta in i detta elände att jag trots gynekologundersökning inte är helt övertygad om att jag inte är i sjunde månaden, för jag kan känna rörelser i magen som visserligen nog är för svaga för att vara sparkar men det är svårt att skylla dem på tarmaktiviteter hela tiden.

I alla fall, det känns som att jag aldrig vill gå ut igen. Den där glada, utåtriktade fyllan jag eftersträvat och ibland uppnått tidigare är ju tydligen bara att effektivt sätt att förnedra sig själv på. Varför söka det slags uppskattning som är så pass tillfällig och ytlig och egoistisk för båda parter, eller än värre bara för den motsatta? Tydligen dags att återigen besluta sig för att skärma av allt kärleksbehov och istället ägna all tid och energi åt intellektuellt arbete. Den här gången känns det mycket svårare, för nu är det bristen på kärlek från en viss person som orsakar mitt beslut och inte bara känslan av brist från en hel suddig massa.

Och Nelly är aldrig hemma. Jag skulle ha ringt henne igårkväll efter Woody Allen-filmen men kände mig så hjärtslitande olycklig och gråtfärdig att jag inte klarade av att behöva meddela att han inte ringt. För är det något jag inte vill den här gången så är det att sitta och beklaga mig i timmar. Kanske för att jag känner mig så förödmjukad, eller för att det är så tjatigt och meningslöst. Eller för att jag inte vill att någon ska veta hur mycket jag bryr mig. Eller för att jag vill verka tapper. Önskar verkligen att jag inte hade sagt ett ljud om honom på Ritorno i lördags, för nu kommer både Nelly, Doris, Pamela och Eleonor vilja veta om han ringt. Och jag kommer att spä på bilden av mig själv ytterligare som den som ingen vill ha genom att behöva säga att han inte har det. Jag hatar honom redan. Löjligt va? Om han nu skulle ringa.

Men jag sitter faktiskt och gläder mig åt att om han nu dumpat mig så kan han i alla fall inte gå på Ritorno särskilt avslappnat. Hoppas i så fall att det orsakar honom åtminstone ett minimum av den smärta jag genomlidit.

Ruskigt egentligen att jag är så fientligt inställd till honom, och helt övertygad om att han faktiskt tycker att jag är värdelös. För mitt minne av honom är ju att han var glad och snäll och rar och ändå målar jag upp honom som en hjärtlös egoistisk Casanova av värsta sorten. Det måste jag sluta med. Han hade ju t. ex. en föredetta som fortfarande var kär i honom, kanske vill han inte involvera sig i någon så nära inpå henne. Han behöver ju inte förakta mig för det. Kanske är han blyg och osäker av sig och vågar inte ringa, fast det kan jag omöjligt få mig själv att tro faktiskt.

Och nu kommer jag in på varför jag inte kan tänka mig att ringa själv. Och det är nog mest av allt för att jag inte kan komma ifrån känslan av att jag i så fall skulle göra det för att straffa honom. Som att ”mig kommer du inte undan minsann!”. Därför har jag grubblat i timmar över om det var han som erbjöd mig sitt nummer eller om jag på något sätt tvingade fram det genom att se uppfordrande ut. Men jag använde ju hans penna. Hursomhelst, varför bad han om mitt nummer överhuvudtaget? Och redan på Ritorno? Det verkar ju faktiskt rätt angeläget. I alla fall mer angeläget än om han väntat in i det sista eller bara sagt ”vi ses”.

Men sen ville han hem och sova innan jobbet och det kan man ju förstå. Fast varför sa han när vi kommit ut att ”ska du hem och skriva på uppsatsen nu eller?”? Det var väl knappast avsett att uttrycka hans lust att tillbringa än mer, om så sovande, tid med mig?

Att jag skriver så hiskeligt mycket om detta är väl för att jag behöver bearbeta det. Jag har ju ändå svårt att tänka på någonting annat. Förhoppningsvis kan jag läsa det här snart och skratta åt det, eller förbanna mig i efterhand för att jag brydde mig så.

Men den här hjärtsmärtan har jag inte känt sen Sam för över ett år sen. Kanske för att det inte varit någon annan sedan honom som inte varit skallig, impotent, stammat, haft en flickvän eller något annat som fått mig att inte falla.

Antagligen lider jag fortfarande av sömnbristsviter. Igår på gympan t. ex. var jag på vippen att svimma och kunde för en gångs skull inte tvinga mig själv att kämpa på. Och nu efter två nätters god sömn är jag ändå matt och svag som om huvudet inte riktigt hörde till kroppen.

Nu var Nelly hemma och hon vägrade att komma hit så jag ska gå till henne istället. Det lät som om hon tänkte fråga om han hade ringt, så jag sa hej då och la på luren med en gång. Gud vad jobbigt att jag har ännu en kväll framför mig då jag trots allt kommer att sitta och hoppas att han ska ringa. Varför kan han inte ringa! Vi skulle ju kunna gå på bio eller vad som helst. Han måste fatta att jag inte är värdelös. Han måste vilja träffa mig igen , även om jag inte kan komma på precis varför han skulle vilja det. Att han sett mig naken är ju inte direkt till någon fördel.