23/2-93 Tisdag, på Ritorno

Det är trekvart kvar tills Nelly ska komma hit, så jag måste börja på den här nya dagboken trots att jag egentligen inte har så mycket att skriva om. Inget som jag inte redan ältat i den förra alltså. Jag hade tänkt vänta tills jag fått det där telefonsamtalet ur världen så att jag inte sitter och tjatar om det tills jag blir förlamad av spattighet igen, nu när jag faktiskt har en rätt så cool inställning.

På tal om den så börjar jag äntligen kunna se pojken ifråga med normala ögon. Trots att jag tusen gånger har upprepat för mig själv den eviga sanningen att alla, även jättesöta killar, bara är vanliga människor och inte några känslokalla oberörda superrobotar så har jag haft svårt att se den här killen som något annat än en otroligt självsäker och svårroad person med oerhörda krav på sin omgivning. Vilket skulle innebära att jag inte duger.

Antagligen är det de doser av uppskattning som jag fick av Nelly och Doris igår som fått mig att inse att om jag ringer (vilket jag nog blir tvungen till) så är det inte den trista fetknoppens plågsamma förföljande av den omsvärmade, balle killen. Jag har lyssnat till mina vänner såpass att jag nästan börjat tro på att ingen är god nog åt mig och om den här killen inte vill veta av mig så är han dum i huvudet och vet inte vad han missar.

Och framförallt börjar jag fatta att om han är så som jag målade upp för mig själv igår i min självföraktande ångest, varför skulle jag i så fall vilja träffa honom? Nej, jag fick intrycket att han var snäll och rar och rolig och söt, och det är därför jag vill att han ska ringa så vi kan ses igen. Och varför skulle han ha slösat ett uns av charmigt krut på mig om jag faktiskt tedde mig så avskyvärd som jag inbillat mig?

Tänk att jag behövt ägna så mycket tid och kraft och papper för att komma fram till något så självklart! Det där att upphöja den man är intresserad av till en nästintill perfekt gudomlighet är ju ingenting nytt, jag borde ha lärt mig hur korkat det är vid det här laget. Han är ju bara en vanlig kille som förhoppningsvis inte ser sig själv som så ball och intressant att bara C. Crawford skulle duga.

Sen så finns förstås risken att han inte är ett dugg intresserad, vilket jag nästan glömmer bort, eller nej, det gör jag ju verkligen inte eftersom han aldrig ringer, men däremot är jag så peppad av Nellys och Doris peppningar att jag inte riktigt kan fatta varför han inte skulle vara det. Så underbar som jag är. Och han är ju bara en vanlig kille. Detta intalar jag mig så intensivt att jag nästan tappar intresset för honom, han skulle ju säkert tråka ut mig med en gång om vi sågs!

Jaja. Vad jag babblar. Och ändå borde jag varken tänka eller skriva eller säga ett ord om den här saken förrän jag pratat med honom. Om han har gett mig rätt nummer och om han går med på att träffa mig så kommer jag ändå att tro att han gör det bara för att slippa pinsamheten att säga nej och att det kommer att sluta med katastrof i vilket fall som helst.

Och möjligheten att han faktiskt säger nej vågar jag inte riktigt föreställa mig. Det vore för fruktansvärt. Vilken oändligt misslyckad människa jag skulle känna mig som! Obeskrivligt. Tänk om han säger att ”vad vore det för idé, vi hade ju ändå inget kul tillsammans”. Ojojoj. Sen kanske han inte är hemma ikväll heller, han kanske jobbar.

Usch, nu får Nelly ta och komma snart, jag orkar inte älta detta längre. Ett annat problem är att han kanske kommer in här utan att jag känner igen honom. Jag tror inte det, men de senaste dagarna har jag vägrat att se hans ansikte framför mig eftersom jag tyckt att det ter sig meningslöst om han ändå aldrig vill se mig igen.

Och så sitter jag här i hästsvans och stor grå kofta och känner mig stor som ett hus och finnig och osexig. Jag behöver tightare kläder för att känna mig någorlunda söt.

Ringde Nelly som hade försovit sig såklart så jag får väl skriva på. Tänkte inte på att ta med något läsvärt tyvärr. Å gud, tänk om han inte vill träffa mig. Vilket jag egentligen borde tolka det att han inte ringer som ett tecken på, men jag kan inte helt sopa undan misstanken om att jag gav honom fel nummer. Och enda sättet att sluta grubbla över det är ju att ringa.

Usch, hela den här historien är läskigt lik den med Sam. När han inte kom till vår date hade jag århundrandets ångest över att jag trodde att jag missförstått mötesplatsen, vilket jag ju inte hade, och sen var det jag som tog kontakt med honom eftersom en bakfull dag med honom räckt för att väcka mitt enorma intresse. Egentligen är jag helt och fullt emot idén om att jag som tjej ska ringa, eller jag överhuvudtaget. Det ska vara killen som ringer om han är intresserad, annars får det vara, fast det bygger ju på att han faktiskt ringer. Ack om han ändå gjorde det. Om han inte gör det så är han ointresserad eller övertygad om mitt ointresse eller alldeles för blyg eller har fått fel nummer och då blir jag tvungen att ta reda på vilket.

Konstigt nog har jag en smula bättre självförtroende än vanligt just nu, men det är väl ett nödvändigt mentalt lurendrejeri för att jag överhuvudtaget ska kunna ta mig igenom detta elände.

Jag tänker på att om Svante hade ringt när jag hade svarat så hade jag nog gått med på att träffa honom för att ta reda på om han mot min förmodan kunde vara något, men att själv ringa och föreslå en date skulle ha verkat mer intresserat än vad jag var. Det är faktiskt lite så i det här fallet också, men än mer känner jag hur mycket bättre det vore om han ringde, för annars kommer jag att känna ett alltför stort ansvar för att en eventuell date ska bli lyckad för att det ska vara kul. Om han ringer behöver jag ju ”bara” dyka upp. Nu känns det som att jag tvingar honom.

Och Doris skulle träffa sin Niklas igårkväll och gladde mig oerhört genom att sitta och förutse hur han till slut skulle inse hur trist och ointressant hon egentligen är, detta trots att han varit ute efter henne i snart ett år! Förut har jag alltid trott att Doris är så himla cool och självsäker och har insett det meningslösa med att ifrågasätta sitt eget värde, till skillnad från Nelly och mig som alltid tror att komplimanger är en satanisk form av bedrägeri och åtlöjegörande.