24/2-93 Tisdag, på Ritorno

När jag skrev datumet kände jag igen det som sistadatumet på en tjock bunt räkningar där hemma. Och jag har inga pengar kvar. Borde ha ringt HSB för veckor sedan om mina pengar hos dem.
Har just läst igenom vad jag skrev igår och kan faktiskt redan småle åt det. Efter att ha suttit hos Nelly och ömkat mig trots alla föresatser att inte göra det så har jag fått en helt annan inställning till problemet. Tro det eller ej! Dels är jag inte längre lika övertygad om att han avskyr mig, alltid ett framsteg. Dels funderar jag på att själv ringa honom, och poängen är att det inte betyder att jag erkänner honom min eviga kärlek utan att jag helt enkelt skulle vilja träffa honom igen.

Sen varför han inte har hört av sig är ju en knepig fråga. Jag hanterar den genom att plåga mig med minnesbilder av hur jag ger honom fel nummer. Vilket jag i och för sig inte tror, även om jag faktiskt var rätt seg i huvudet. Men hursomhelst kan jag tänka mig att han är blyg och nervös av sig och att det är därför han inte ringt, istället för att han gick ut och skaffade sig ett nytt ragg på lördagen. Risken finns visserligen, slog det mig nu. Men summan av kardemumman är att jag inte längre är låst vid att han tveklöst föraktar mig. Vem vet, han kanske inte tyckte att jag verkade intresserad? Försöker jag trösta mig med när jag gnäller över hur mycket lättare och roligare allt skulle vara om han tog och ringde.

Men nu har jag bestämt mig. Om han inte har ringt klockan nio ikväll så ringer jag. Styrkt av lite California White såklart. Och nu ter det sig som ett litet spännande äventyr, fast jag vet att vid det laget kommer jag att vara inget mindre än ett mentalt vrak.