25/2-93 Torsdag, på Ritorno

Livet är ett elände. I linje med detta är mitt hår skitigt och min klänning stinker och min näsa blänker. Kanske hade tillvaron känts något lättare om en viss person faktiskt svarat i telefon, men det har han inte. Jag börjar lessna på hela den här historien faktiskt. Jag kanske ringer ikväll också, men sen får det nog vara slut på det här.

Och Nelly vill inte följa med ut ikväll heller. Till råga på allt fick jag gå till HSB idag och hämta ut en stor summa av mina sparpengar där för att betala mina räkningar med. Jag har redan slösat bort lite på en röd tantig klänning, som jag inte kan ha ikväll. Det var Nelly som rådde mig att köpa en ny klänning för att bli på bättre humör men att se sig själv halvnaken i ett provrum förde då ingenting gott med sig. Nu är det rätt så städat och fint därhemma i alla fall om man bortser från köket och en proppfull IKEA-kasse med smutskläder i garderoben.

En kille som skulle kunna vara skåningen är här, men ingen (tack och lov?) som skulle kunna vara Kalle. I förrgår genomled jag en liten psykos när det kom in en kille som liknade honom litegrann, för jag vågade inte stirra tillräckligt mycket för att vara säker på att det inte var han.

Insåg just att jag sitter på samma plats nu som med Kalle i fredags. Ack, ack. Hur många gånger har jag inte avbrutit mitt självömkande med det råd jag brukar ge Nelly:” Att ångra sig är en form av verklighetsflykt”. Minns inte vems ord de är. Ibland hjälper de.

Är det för att jag tappat lusten att ragga som livet känns så tomt? Eller för att jag vet att jag kommer att spana förtvivlat efter Kalle vart vi än går ikväll, delvis i skräck över att inte känna igen honom? Om vi nu går ut ikväll, Nelly och Doris och Anki var ju ute och drack öl igår medans jag låg hemma och tyckte synd om mig själv.

Förresten försov jag mig till föreläsningen i morse. Enda anledningen till att jag skulle vilja gå på föreläsningarna är ju i och för sig att jag vill umgås med kurskamraterna och att de inte ska glömma bort mig.

Om jag ska vara glad för något så är ju min filosofiuppsats klar nu, jag ska bara skriva ut den slutgiltiga versionen och sen får det räcka. Pappa godkände den i alla fall, sen får jag se hur den håller filosofiskt. Det är det som oroar mig. Å andra sidan vinner nog varken uppsatsen eller jag på att jag fortsätter fila och putsa, då blir det väl knappt rubriker kvar till slut.
Så nu är det dags att börja med idéhistorieuppsatsen. Och alla inlämningsuppgifter, först och främst, för att jag ska få ut något studielån.

Märkligt att jag låter mitt liv fortsätta såhär ändå, utan förverkligande av ambitioner eller drömmar. Utan att åka utomlands eller satsa på mitt fotande eller gå på museer eller ordna mina neg och bilder i ett arkiv eller skriva något av mer allmänt intresse än min dagbok. Visserligen njuter jag mer av min tid och det jag gör nuförtiden, jämfört med i höstas, men jag kommer ju ingen vart. Allt som skulle kunna vara utvecklande ser jag som jobbiga plikter och skjuter sålunda upp dem i det längsta. Vad är lösningen? Hur ska jag bära mig åt för att bli mer kreativ? Kanske sluta tjata om att jag vill bli det och vara det istället.

Jag tror ändå att en pojkvän skulle motivera mig på något sätt. Allt blir så mycket roligare när det finns någon som bryr sig lika mycket om det man gör som man själv. Föräldrarna funkar inte riktigt som motiverare på det viset. Och inte jag själv heller tyvärr.

Men jag är rätt glad att jag kommer iväg hit och skriver lite i alla fall, med tanke på hur lätt jag har för att dra mig undan världen helt och hållet i min lilla lägenhetskokong där jag med hjälp av mat och veckotidningar kan glömma alla krav. Ett kortvarigt rus, och för det mesta kommer jag ner rätt dåligt. Men det där känns inte som ett jätteproblem just nu, för jag låter det inte stjäla alltför mycket tid. Och jag känner mig inte hopplös. Det är bara det att jag aldrig kommer igång! Kopieringsapparaten till exempel står kvar på samma fläck som i november och fyra halvfärdiga klänningar ligger i köket. Och så ägnar jag en vecka åt att grubbla över en kille! Är det sådan här jag blivit? Mitt självständiga åttaåringsjag hade inte trott sina ögon.

Jag är rätt trött i kropp och huvud. Egentligen skulle jag behöva någonting att äta enligt min nuvarande princip att äta vad jag vill när jag vill. Det går rätt bra tror jag.

En annan anledning till att jag skulle må bra av en pojkvän är att jag är så less på denna självupptagenhet. Det går mig på nerverna att älta mina små inre upplevelser i all evinnerlighet, och framförallt dem om hur jag uppfattas av det motsatta könet då. Det är banne mig dags att jag tänker lite mer på vad jag vill göra. Men jag känner mig så instängd i mig själv, av mitt fett och min bleka slappa finniga hud och illasittande kläder och platta hår, som om jag aldrig riktigt kommer förbi allt detta utan måste släpa runt på det trots att jag inser mina komplex ytlighet.

Nu kom Nelly och jag började genast glo surt på hennes smala överkropp. Men nu har jag tagit mig själv i uppsträckning eller vad det heter. Nelly köpte en macka åt mig och en hallonlyx åt sig själv. Inser just hur mycket jag älskar henne trots att hon är kär i en hemsk tönt.

Nu sitter Nelly och jag på Studion och är inne på vår tredje cider. Det blev ingen helkväll men lika bra det. Att sitta solo med Nelly är ju mitt favorittidsfördriv. Vi var på Halberg & Venn innan och hälsade på och speciellt Soma var så gullig och kramig. Tyvärr var jag för oförberedd och reagerade bara med stelhet och nervositet. Delvis p.g.a. att min sen månader otvättade klänning stinker ammoniak eller något. Är rätt likgiltig till Kalle. Jippi.