18/1-93 Måndag, på Ritorno

Är jag mig själv eller? Obegripligt nog kom jag iväg till Fittja idag och är nu alldeles uppsvullen av självbehag. Lämnade nyss in filmerna på Odenlabbet så än kan jag inte ropa hej, men ändå!
Och att min handstil är så liten och prydlig helt plötsligt, är det också ett tecken på att jag blivit en ny effektiv människa?

Enormt skönt att sitta inne i värmen nu efter allt rantande runt i orkanvindarna på jakt efter ett dagis att fota. Till slut hamnade jag på ett nere vid sjön, samma som pappa jobbade på faktiskt, och blev bjuden på kaffe tills föreståndarinnan hade tid att ge mig fototillstånd med villkoret att jag kommer dit med de bilder som ska publiceras så att föräldrarna kan godkänna. Och sen blev jag förd till en av avdelningarna där alla barnen var jättesöta och glada och högljudda och villiga att låta sig fotas. Jag blev helt exalterad och vill nu jobba på dagis. Det enda som retar mig nu är att jag faktiskt glömde bort att presentera mig i hastigheten, pinsamt.

Om jag ändå kom igång och fotade mera nu, det är ju så roligt, även om jag blir helt utmattad av koncentration rätt snart.

Nelly ska komma hit. Jag har inte varit ute sen förra lördagen, då vi satt hos mig hela gänget och sen åkte till och kom in på Riche. Förstår inte att Nelly har så mycket emot det stället, visserligen är man sin egen lyckas smed som hon säger, men var är man inte det? Jag brukar minsann ha kul. Men var alla söta trevliga pojkar håller hus är en gåta. Alla kan ju inte vara upptagna heller. Det måste vara något ställe vi missat.

I lördags träffade jag förresten Micke B. för första gången på tre månader. Manad av Nelly ringde jag honom äntligen, för att få låna en gammal tenta och hans Love and Rockets-skivor. Inte lät han så himla glad över att höra min röst, men han är ju ingen man av häftiga känsloyttringar.

Desto större var min förvåning när vi möttes utanför pressbyrån vid Odenplan och han tycktes överväldigad av min nya frisyr och hårfärg. I och för sig var det jag som började med att utbrista: ”Men vad du ser annorlunda ut!”, för han hade skägg och utsläppt yvigt hår, men sen upprepade han gång på gång att ”men du har verkligen förändrats!” och eftersom jag inte lyckades upptäcka några spår av äckel i hans tonfall så muttrade jag något om att han inte hade sagt om det var en förändring till det bättre eller till det sämre, och då sa han faktiskt att han minsann tyckte att det var till det bättre. Och det är den största komplimang jag någonsin fått av honom. Jag är fortfarande chockad. Sen berättade han helt av sig själv att han ”fått en ny flickvän”. Nån Kajsa. Vore verkligen kul att få se hur hon ser ut, och är.

Nu är Nelly här. Jojos och Jannes bebis har kommit! Jag vill också ha en.