26/1-93 Tisdag, på Café 6:an

Idag är jag fortfarande på dåligt humör. Och min hand är helt slapp och halvförlamad! Ute är det så kallt att man vill gråta vilket jag inte är långt ifrån att göra hursomhelst. Åkte hit idag för att kolla eventuellt tentaresultat och föreläsningsschemat och lämna tillbaka de där böckerna. Hissen var trasig så jag fick gå upp till nionde våningen. Tentan var inte rättad, och föreläsningar var det både igår och idag. Har tvingat mig själv att stanna kvar här och gå på föreläsningen. Måste göra allt för att känna mig som en student. Pappas prat om studier som en framtidsinvestering ringer i huvudet.

Den där tjejen från filosofin jobbade inte på biblioteket nu vad jag kunde se, så jag prövar igen efter föreläsningen. Mycket möjligt att hon inte kan avskriva min numera enorma förseningsavgift och dessutom känns det pinsamt att ens hoppas, sist vi sågs hälsade jag knappt p.g.a. obeskrivlig asocialitet.

Kanske hade mitt humör inte varit lika bedrövligt om inte Nelly varit så sur. Jag lämnade dels låneböckerna och dels pappas negativ hemma hos henne i torsdags och skulle egentligen ha hämtat dem igår men blotta tanken på allt besvär gjorde att jag bara sov och åt igår, så jag ringde i morse och väckte henne och bad henne möta mig vid Odenplan som hon åker förbi med bussen. Tanken var att jag skulle stå vid hållplatsen så hon slapp gå av. Och där stod jag och frös när hon kom gående, eftersom hon inte orkat vänta på bussen som bara gick var tionde minut, och så var hon sur och otrevlig mot mig för det. Som om det hade varit för mycket begärt av mig, och jag tog väldigt illa vid mig.

Föreläsningen kan jag nog genomlida om jag intalar mig hur intressant den är, men sen ska jag till Teknis och kopiera demonstrationsbilder åt pappa och jag vill bara inte. Återigen är jag sådär att jag inte har lust med någonting, varför? Till och med det att åka hem och slöa ter sig alltför jobbigt och trist. Bäst att jag inte tänker på att jag måste ut till Fittja och fota nya, mer pedagogiska dagisbilder den här veckan. Vart tog min entusiasm vägen? Ack om jag finge sova tills jag blir glad igen! Det enda jag inte ser fram emot som ett elände idag är lustigt nog att gå och gympa. Varför är jag så ledsen? Måste ta mig ur det.

En annan sak, varför irriterar mig mamma så enormt numera? Jag får intrycket att hon är spänd på gränsen till sinnessjukdom utan att kunna peka på något särskilt. Kanske är det jag som är det. Säkert är iallafall att jag mer och mer känner att jag måste ändra på mig själv i grunden, på hela min livsföring. Funderar på att köpa ett avslappnings- och målsättningsband på Apoteket, och är inte främmande för att prova olika sätt att nå mitt inre. Ser inte sånt som meningslöst flum längre. Psykoanalys kanske vore något. För alltmer uppenbart blir det att jag inte på något vis är klar och färdig med mig själv.