13/12-92 Onsdag, på Ritorno

Sitter här och pluggar vilket jag för övrigt gjort alldeles för slött och apatiskt hittills. Något jag funderade över häromkvällen och tänkte skriva om men inte orkade, är att det är konstigt hur stark jag kan känna mig ibland, innan jag faller tillbaka i desperat, förlamande prestationsångest. Jag vill klänga mig kvar vid den där styrkan, för det är så skönt att vara uppfylld av säkerhet och verkligt självförtroende och visshet om att jag klarar av saker.

Dessutom har jag insett att vad jag helst av allt vill ha är nog med ödmjukhet för att vara nöjd med vad jag har, inte på ett förnöjt stillastående sätt utan snarare så att jag faktiskt kan kämpa mot nya mål istället för att ägna all energi åt att fördöma och pinas av de brister och svagheter jag ändå inte kan göra något åt.

Och om jag ändå kunde glömma allt vad mat heter. Och gud vad jag längtar efter en karlnacke!