27/12-92 Söndag, på Ritorno

Har tydligen inte skrivit på nästan två veckor. Det kan bero på att jag inte fikat på egen hand, men framför allt på att om jag hade skrivit, hade det bara blivit en massa dravel om Tom och honom har jag hela tiden känt mig för osäker på för att vilja skriva om.

Jag kan varken uttrycka mig eller hantera pennan just nu för jag är så in i norden trött. Sov nog bara fem timmar i natt. Vaknade bakfull i förmiddags och har varit superaktiv sedan dess, borrat fast en hylla och gympat och så, men nu har tydligen stenblocket ramlat ner ändå. Angående Tom så är det ju skönt att jag inte skrivit om honom, så som den historien utvecklat sig. För att fatta mig kort: han har inte ringt. Så är det med det. Jag är arg över hans fräckhet och hoppas att jag ska stöta på honom i något lämpligt sammanhang då jag kan få uttrycka mitt djupa förakt genom antingen ignorering eller iskyla.

Vi hamnade på Riche igårkväll Nelly och jag. Nelly vägrade först att närma sig stället men jag ville så gärna, dels för att chansen fanns att stöta på Tom där (det gjorde jag dock inte) och dels för att jag ville komma över den känsla av att vara en utstött tönt jag haft sen vi blev nobbade i kön förra lördagen. Nu kom vi in utan problem, trots att båda de dörrvakter som nobbat oss varsin gång stod i entrén. Sen satt vi och pratade sex och sånt i allmänhet och Nellys senaste fyllehångel i synnerhet tills vi vart alldeles förstörda av ömhetsbehov.

Sen dök Feffe (exet) upp med Uffe, Danne och Micke + hans tjej och de satt hos oss tills det som vanligt stängde alldeles för tidigt. Det var verkligen jättekul att träffa Feffe, han var så söt. Det var även Micke och Uffe, den senare var alldeles till sig av glädje över att träffa mig. Undrar hur hans rygg mår idag, han envisades nämligen med att lyfta mig i luften när vi skulle skiljas åt.

Just det, Hedda var där också, smal och söt i tjusig klänning, och jag lyckades prata någorlunda avslappnat med henne. Men vad synd att jag aldrig skrev det där brevet med en bön om att vi skulle reda ut vår relation. Det får väl bli till våren. Som är på väg! Och julen den är över. Mycket väsen för ingenting skulle jag vilja säga. Men det var himla trevligt att bo i Bagis och umgås med familjen. Enda smolken var att jag faktiskt inte fick den där sängen som jag drömt om. Jag trodde så starkt att mamma tagit till sig av mina oändliga monologer om den och velat överraska mig å det grövsta med att ge mig den. Men icke. Jag var faktiskt så säker på att det omöjliga skulle ske att jag brukar stirra på min gamla 200-kronorssäng som om jag inte kunde tro mina ögon att det inte är en IKEA-säng som står där.

Nu kom Nelly. Med macka. Jag är avundsjuk.