Ringde CSN i morse för att fråga efter det intyg de skulle skicka som jag ännu inte fått. En sur och morgonhes kvinna sa att de skickar det med B-post vilket tar en vecka. Alltså borde jag få det på måndag och pengarna i bästa fall på fredag. Jag får nästan magsår av detta och vill bomba CSN. Julen är nära och jag är enormt stressad, vill få det julfint och mysigt hemma i rövarkulan. Men utan pengar kan jag ju inte göra nånting, bara maktlöst drömma om vad jag ska köpa när jag får pengar. Om jag får pengar, efter veckor av pankhet börjar jag misströsta. Ännu en vecka i fattigdom ter sig så himla jobbigt. Visserligen får jag låna till nödtorften men hur roligt är det att göra av med lånade pengar? Och mina obetalda räkningar hopar sig.

Lite gladare blir jag av att klämma på mina nya muskler. Två veckors gympande på Friskis och Svettis har gett ett visst resultat faktiskt, fast det märks nog bara för mig själv som är väl förtrogen med mina fettvalkar. Jag tycker både benen, armarna och baken blivit fastare. Det är ju kul. Vissa stunder är mina egna problem och glädjeämnen dock helt undanträngda av mitt nyfödda världssamvete, då miljöförstöring, överbefolkning och massvält tynger mina axlar. Vilket får mitt eget lilla liv att te sig så betydelselöst och futtigt. Vad är vitsen med att kämpa sig blodig med familjerelationer och övervikt och slöhet egentligen, om man ser sig själv som en del av universumet och inte större än så? Ack vad jag babblar smörja.

Mitt uteblivna studielån gör i alla fall mig själv till centrum igen, för det irriterar mig så fruktansvärt. Jag borde ha suttit kvar på CSN förra fredagen tills jag fått intyget i min hand.
Jag kan inte sluta oroa mig. Om det är föreläsning på måndag så måste jag troligtvis skippa (även) den för att vänta på posten. Har inte intyget kommit då så blir jag tvungen att åka till CSN och tvinga dem att ge mig ett intyg. Kommer det så åker jag till universitetet och får det påskrivet och lämnar det sen till CSN och då gäller det att få dem att fatta att jag måste få pengarna om ”3-4 bankdagar” som käringen i morse sa, och inte om tre veckor som Annikas syster skrämde upp mig med nyss.

Nä, jag tror att jag är tvungen att be Nelly om ett lån på 1000:- eller så, så jag kan åka till IKEA och köpa hyllor och gardintyg och adventsljusstakar och grejer. Att äta ris varje dag och rulla cigaretterna står jag ut med, det är min oförmåga att julpynta som stör mig mest, och som gör mig vanvettigt stressad.

Att jag har terminskort på Friskis och Svettis är ett glädjeämne i alla fall. Dit kan jag gå även om jag är pank. Helt fantastiskt egentligen vad duktiga Elvira och jag har varit hittills, på två och en halv vecka har vi gått nio gånger! I början var vi så entusiastiska att ”vilodagarna” mellan passen var evighetslånga i väntan på nästa pass, men efter en vecka blev det lite motigare, antagligen på grund av överansträngning. Nu är det dock kul igen, på en lite lugnare och förhoppningsvis stabil nivå. Jag börjar äntligen kunna hänga med lite bättre i de olika rörelserna. Det där med att röra både armar och ben var hopplöst i början, men nu känner jag mig rätt smidig och koordinerad för det mesta.

Mitt studielånsmagsår mildras faktiskt lite när jag försöker se mina nuvarande bekymmer på samma sätt som de bekymmer jag hade för ett halvår sen, t.ex. Det vill säga, jag intalar mig själv att jag kanske redan om några veckor kommer att ha svårt att förstå mina upprörda känslor över detta, jag kommer knappt att orka läsa allt mitt tjat. Det kunde vara värre helt enkelt.

”Mitt estetiska sinne sa att jag inte får gå ut idag”, sa Nelly att jag sa i höstas. (På Svejk, med Pamela, Doris, Annika, Nelly och Elenor, efter Billströms och Jontes assistentvernissage.)

Har suttit och plockat med bilderna till Byggforskningsrådet och tvingats lyssna till det värsta gymnasistdravel jag hört sedan jag själv var i farten. ”Dom i min förra

Sen kom Nelly och störde. Vad han sa var i alla fall att de i hans förra skola var ena riktiga nötter, de hade inget som helst själsliv. ”Och de visste inte ens om det! Förutsättningen för att kunna få ett själsliv är ju ändå att man vet om att man inte har något!” Ord så hjärtskärande dumma att de etsat sig fast. Sen satt de och läste dikter på engelska för varandra och jag skulle ha lyssnat noggrannare efter fler tänkvärda guldkorn om jag inte varit så generad å deras vägnar.

Sitter här och pluggar vilket jag för övrigt gjort alldeles för slött och apatiskt hittills. Något jag funderade över häromkvällen och tänkte skriva om men inte orkade, är att det är konstigt hur stark jag kan känna mig ibland, innan jag faller tillbaka i desperat, förlamande prestationsångest. Jag vill klänga mig kvar vid den där styrkan, för det är så skönt att vara uppfylld av säkerhet och verkligt självförtroende och visshet om att jag klarar av saker.

Dessutom har jag insett att vad jag helst av allt vill ha är nog med ödmjukhet för att vara nöjd med vad jag har, inte på ett förnöjt stillastående sätt utan snarare så att jag faktiskt kan kämpa mot nya mål istället för att ägna all energi åt att fördöma och pinas av de brister och svagheter jag ändå inte kan göra något åt.

Och om jag ändå kunde glömma allt vad mat heter. Och gud vad jag längtar efter en karlnacke!

Här sitter jag i väntan på passet eftersom jag var nästintill medvetslös hela dagen igår och återigen missade gympan med Elvira. Usch, det får inte hända mer!

Att jag sov dagen lång igår berodde på tre nätters intensivt festande på raken, eller vad sägs kanske om detta: torsdag – Hannas, Kristallen, La Fontana med kurskamraterna. Fredag – fest hos Karin, Konstfacksfesten, vin hemma hos Tom till sju på morgonen. Lördag – fest hos Jeanette (hon hatar mig, jag vet det. Men jag vet inte varför!) med kurskamraterna, sen fest på Café 44 till 04:00 nånting. Cirka tre timmars sömn per natt alltså.

Konstfacksfesten finns det ju en hel del att skriva om men det har jag ingen lust att göra förrän han har ringt. Alltså kanske aldrig, håhåjaja.

Ännu hopplösare än vanligt att koncentrera sig på gruppövningstexterna. Vid det här laget har jag dock kommit till smärtande klar insikt om att det är poänglöst att plugga ett ämne om man inte sätter sig in i litteraturen utan bara stresshafsar igenom det nödvändigaste för att klara tentorna.

Nu kom Nelly och blev genast arg på mig för att jag inte ville att hon skulle vara sur som igår. Jag fattar att hon är deppig men blir själv deppig om hon snäser av mig hela tiden. Förresten så ringde han igårkväll, när jag satt och sydde med skränig musik på hög volym, så jag hörde inte signalerna förrän det var försent. Han lät så gullig på meddelandet, med en pytteliten stamning bara som ett minimalt nervositetstecken.

Fritt fram att skriva om i fredags alltså, men just nu har jag varken tid, ork eller lagom bra penna för det.

 

Hej A!

Jag kommer inte på nåt direkt att skriva. Förutom att jag är underligt nykter & känner mig överdrivet påklädd (uppklädd i strypslet). Men det é ju rätt fint tycker jag.

”Du får gärna skriva nåt.” Betyder det att du inte gillar min teckning? Hursomhelst. Vi är på Riche & jag lämnar ogärna dricks då jag anser att det är pengar som tillhör mig mer än servitören. Ändå fylls jag av skuld då jag inte lämnar nåt.

Och nu går du på toan (”todelo”) igen. Ett himla springande. Jag vill hellre att du satt här mé mig hela ti’n. Dom spelar Rolling Stones iallafall. Sebastian Johansson (som känner Nicke (& Micke)) som jag var kär i, i flera år, gilla Rolling Stones, enormt.

Min tandställning skaver. Om jag bara blev full nog att sluta känna den. Du är verkligen super, trupersöt & att diverse vill ha sex med dig förvånar mig inte även om jag personligen är något avigt inställd till det handlandet, hur underbar jag än tycker att du är. Jag skulle vilja få ihop dig & Soma men du är så reluctant när det gäller vad för vinkar jag får ge honom och inte ge. Han har svårt att förstå vinkar. Han är helt jävla döv när det gäller tjejer som intresserar sig för honom. Han uppfattar inte intresset.

Har tydligen inte skrivit på nästan två veckor. Det kan bero på att jag inte fikat på egen hand, men framför allt på att om jag hade skrivit, hade det bara blivit en massa dravel om Tom och honom har jag hela tiden känt mig för osäker på för att vilja skriva om.

Jag kan varken uttrycka mig eller hantera pennan just nu för jag är så in i norden trött. Sov nog bara fem timmar i natt. Vaknade bakfull i förmiddags och har varit superaktiv sedan dess, borrat fast en hylla och gympat och så, men nu har tydligen stenblocket ramlat ner ändå. Angående Tom så är det ju skönt att jag inte skrivit om honom, så som den historien utvecklat sig. För att fatta mig kort: han har inte ringt. Så är det med det. Jag är arg över hans fräckhet och hoppas att jag ska stöta på honom i något lämpligt sammanhang då jag kan få uttrycka mitt djupa förakt genom antingen ignorering eller iskyla.

Vi hamnade på Riche igårkväll Nelly och jag. Nelly vägrade först att närma sig stället men jag ville så gärna, dels för att chansen fanns att stöta på Tom där (det gjorde jag dock inte) och dels för att jag ville komma över den känsla av att vara en utstött tönt jag haft sen vi blev nobbade i kön förra lördagen. Nu kom vi in utan problem, trots att båda de dörrvakter som nobbat oss varsin gång stod i entrén. Sen satt vi och pratade sex och sånt i allmänhet och Nellys senaste fyllehångel i synnerhet tills vi vart alldeles förstörda av ömhetsbehov.

Sen dök Feffe (exet) upp med Uffe, Danne och Micke + hans tjej och de satt hos oss tills det som vanligt stängde alldeles för tidigt. Det var verkligen jättekul att träffa Feffe, han var så söt. Det var även Micke och Uffe, den senare var alldeles till sig av glädje över att träffa mig. Undrar hur hans rygg mår idag, han envisades nämligen med att lyfta mig i luften när vi skulle skiljas åt.

Just det, Hedda var där också, smal och söt i tjusig klänning, och jag lyckades prata någorlunda avslappnat med henne. Men vad synd att jag aldrig skrev det där brevet med en bön om att vi skulle reda ut vår relation. Det får väl bli till våren. Som är på väg! Och julen den är över. Mycket väsen för ingenting skulle jag vilja säga. Men det var himla trevligt att bo i Bagis och umgås med familjen. Enda smolken var att jag faktiskt inte fick den där sängen som jag drömt om. Jag trodde så starkt att mamma tagit till sig av mina oändliga monologer om den och velat överraska mig å det grövsta med att ge mig den. Men icke. Jag var faktiskt så säker på att det omöjliga skulle ske att jag brukar stirra på min gamla 200-kronorssäng som om jag inte kunde tro mina ögon att det inte är en IKEA-säng som står där.

Nu kom Nelly. Med macka. Jag är avundsjuk.

Pappas födelsedag vilket jag för en gångs skull inte glömt utan tvärtom har jag köpt ett par rödrutiga boxershorts åt honom. Trist, men han ville ha kalsonger.

Deprimerande nog har jag inte fått tag på Nelly. Jag fattar inte var hon kan vara! Antagligen har hon dragit ur jacket för att få sova ifred, hon var ju ute med Nina igår. Fast hon skulle plugga! Och det borde jag också göra, tyvärr är jag duktigare än någonsin på att låtsas som det regnar och strunta i alla hemuppgifter jag måste göra på grund av gruppövningsskolk. Och Heidegger. Och B-uppsatsen!

Istället fördriver jag mina dagar som vanligt, som om jag faktiskt hade semester alltså. Skrämmande att jag är så van vid detta slappa leverne. Mitt slappande är dock mera lustfyllt nuförtiden, jag läser och pysslar i hemmet och gympar och träffar vännerna istället för att enbart äta och sova. Och så glor jag på tv förstås, vilket inte känns lika depraverat nu när jag kan sitta i soffan istället för att ligga på sängen. Min ommöblering och mitt heminredande har förlorat nyhetens behag vid det här laget tyvärr, dessutom borde jag ha dammsugit i morse. Det glömde jag alldeles bort, liksom jag förträngde att jag skulle ha tagit med mig Heidegger hit för att få nånting gjort. Särskilt som jag ska hem till Bagis ikväll, vad skönt det hade varit att ärligt kunna säga sig ha tillbringat dagen åt intellektuell verksamhet. Det var så länge sen. Usch. Nu går jag och ringer Nelly igen, hon måste ju vakna eller komma hem nån gång. Ju förr desto bättre.

Nu svarade hon minsann, och sa nånting om Pelikan och grannen när jag frågade var hon hållit hus. Hon envisades med att vara för bakfull för att kunna komma hit, så jag får väl pallra mig hem till henne.