2/11-92 Måndag, på Billis

Jag försov mig som vanligt i morse så jag stressade till föreläsningen och sen hit nästan reflexmässigt. Det är det jag säger, så länge jag inte håller på och tänker och känner efter vad jag har lust att göra så får jag saker och ting gjorda.

Fast, som synes i min kalender, det är en jävla massa saker jag inte ordnat än. Bilderna på mamma t. ex. Dem hade jag tänkt ha klara för två veckor sedan och det är så äckligt pinsamt att jag inte gjort dem än. Jag har inte pluggat nämnvärt heller, så frågan kvarstår: vad gör jag hela dagarna? Synd att jag inte ens kan njuta ordentligt av min slöa tillvaro. Ännu mer synd är det att jag inte förändrar mitt leverne när det nu plågar mig så att vara sysslolös. Jag skulle nästan föredra att pendla mellan berusning och bakfylla framför detta visserligen nyktra men ack så oföretagsamma liv. Om man festar har man i alla fall gjort något. Finns inget värre än att vara handlingsförlamad och fylld av prestationsångest.

Tanken har slagit mig att jag kanske skulle uträttat mer om jag haft kontakt med föräldrarna. Mitt eget förakt mot mig själv är illa nog men deras vore värre.