10/11-92 Natten till onsdag, i sängen

Inte ofta jag skriver här hemma men nu måste jag. Sov till ett idag, för liksom natten innan låg jag klarvaken till femsnåret. Ganska ångestfylld dessutom, över mitt fula och stökiga hem och alla oringda samtal och sånt. Dagen fortsatte i samma stil. Det verkar som att ju prydligare listor jag gör över saker som jag måste göra genast desto mindre blir gjort. Så den här dagen har varit enastående fettbildande och slö och deprimerad. Jag har börjat få riktiga ångestattacker ibland, som igår natt, när alla tankar är outhärdliga och allt jag vill är att fly, in i maten eller sömnen. Konstigt nog har jag känt mig rätt harmonisk och glad på sistone, även om jag inte varit mer kreativ än så pass att jag köpt mörkrumstillbehör och sytt en fin men alldeles för stor klänning.

Vad som nu fått mig att ta fram dagboken är i alla fall att Peter ringde. Då hade jag redan somnat, ett rent flyktförsök, men gick upp och lyssnade av telefonsvararen för klockan var elva så jag var övertygad om att en olycka hänt. Sant i och för sig. Det var alltså Peter som ”ville prata lite”. Jag gick och la mig igen och tänkte att jag orkade ju knappt med mig själv ens och än mindre hans problem som dessutom överträffar mina, speciellt i existens.

Sen tänkte jag att eftersom jag inte uträttat någonting idag till gagn för vare sig mig själv eller någon annan så borde jag göra lite nytta och ringa tillbaka. Vad som till sist fick mig att lämna sängen var tanken på hur det skulle bli om Patrik faktiskt var självmordsbenägen nu och gjorde slag i saken bara för att jag varit för slö för att hjälpa honom. Så jag cyklade till Näröppet och köpte cigg och sen kokade jag té och ringde honom, med viss oro eftersom vi nästan aldrig pratat helt på tu man hand förut, vilket grämer mig omåttligt nu när det kanske är för sent. Jag önskar att jag följt med ut oftare. Vad har jag vunnit på att isolera mig? Så illa har det väl inte varit, förutom i somras kanske.

I alla fall, vi pratade en timme eller så och jag blev så olycklig av det. Jag var tvungen att gå och ta mig ett glas vin efteråt som jag sitter med nu. Man ska alltid ha alkohol hemma. Vi pratade alltså om det som jag i min självupptagenhet inte skrivit ett ord om tidigare tror jag, att Doris i början av augusti träffade den här Bill som vände henne på ända. Det stannade vid fyllehångel då, men båda gjorde tydligen outplånliga intryck på varandra. Sen råkades de igen, faktiskt samma kväll jag påbörjade denna dagbok på Pelikan. För att göra denna sorgliga story kort så hände det mer då men Doris bestämde sig ändå för att stanna hos Peter. Så träffade hon Bill igen när vi var ute i onsdags och nu är allt uppochnervänt. Hon fikade med honom i fredags och följde med honom hem och kom sen till Peter på lördagen. Sen satt de på Malmgrenska krogen och söp hela eftermiddagen och kom sen till Nelly där hon, jag och Pamela satt. Då var jag så gott som rasande på Doris för att hon betett sig så vidrigt. Hursomhelst, vi gick ut, och hon var elak mot Peter nästan oavbrutet och det gjorde ju inte kvällen roligare för oss andra.

I källaren på Lilla Maria började hon böla och vid det laget stod jag knappt ut med att se på henne men ansträngde mig till det yttersta för att kunna prata med henne. Så mycket blev väl inte sagt, men jag kände ändå att jag älskar henne oavsett vad hon gör. Hon sa saker som att ”Bill är en magnet” (vilket hon lär få äta upp!) och att hon inte kunde hjälpa vad som hänt o.s.v. o.s.v.

Sen hade hon åkt hem till Bill tydligen och kommit hem till Peter på söndagen och pratat med honom på natten och nu bor hon hos föräldrarna. Lika bra det.

Så vi pratade om det här Peter och jag. Det som rörde mig så var att han älskar Doris så mycket. Den här livsviktiga kärleken har jag nästan glömt bort i mitt sökande efter beundrare. Han berättade om hur det var när de träffades och hur deras förhållande utvecklats sedan dess. Det stora problemet har ju varit att han är så slö och oföretagsam av sig och han sa att han grämde sig så över det nu när det kanske är försent. Han önskade att han ansträngt sig mer när han haft chansen. Jag svämmade över av sympati förstås, det här var något jag kunde leva mig in i.

Sen beskrev han hur han satt och lyssnade på folk som gick ut och in i huset och inte kunde låta bli att hoppas på att få höra ”frenetiska” steg i trappen och nycklar som stacks in i låset och att Doris kom in och sa att hon bestämt sig för att stanna och ville leva med honom.

Det var så fasansfullt att ta del av den sorgen Peter känner över att förlora den han älskar mest. Tack gud, att jag inte oftare kommer nära sådan maktlös obeskrivlig sorg. Sedan undrar jag förstås också om Feffe kände något liknande när jag lämnade honom. I så fall dolde och förträngde han det väl.

Nu vill jag sova, jag hade tänkt fånga dagen i morgon.