18/11-92 Onsdag, på Ritorno

Sitter här själv med mitt tentaplugg och saknar redan Nelly jättemycket. Dessutom är jag vrålhungrig, konstigt med tanke på att jag åt frukost, en macka och en morot, och tre mackor i natt. Hursomhelst var Elvira och jag på Friskis och Svettis igår, något vi enades om i fredags när hon och Gustav åt middag hos mig, men tänk att det faktiskt blev av!

Idag har jag visserligen ont precis överallt, men det bevisar ju bara att jag kämpade hårt och att det var effektivt. Dessutom är det kul att bli påmind om sina muskler. Det var nog klokt av oss att vänta till i morgon med nästa pass, men den lycka jag kände efter passet och som varade nästan hela kvällen (tills jag började plugga alltså) gjorde att jag längtade intensivt till nästa gång. Och detta trots att tio minuter kändes som en halvtimme och att jag halvvägs fick en totalupplevelse av hur det känns i en öken efter två veckor utan vatten.

Jag oroade mig lite över hur pinsamt det skulle vara om jag faktiskt tuppade av, vilket det kändes som att jag var på väg att göra, men kämpade på. Det enda som fick mig att stanna upp ett par gånger var när jag istället för att göra ledarens rörelser hjälplöst viftade lite på armar och ben utan att förmå härma honom trots förtvivlade försök. Det här med att röra armar och ben samtidigt var värre än jag anat. Min simultankapacitet, för att använda Elviras tjusiga uttryck, är usel. Hoppas att den går att öva upp. Jag är rätt övertygad om att folk har annat att göra än att glo på mig med löje i blick men det känns så himla fånigt att stå som en väderkvarn när alla andra verkar förstå alla rörelserna direkt.

Kul att det är Elvira och jag som tränar ihop så att vi träffas oftare. Jag blir nästan religiös av lycka över att hon är min lillasyster när vi har så roligt tillsammans. Jag kan nästan smälta att hon fick alla söta gener bara för att vi åtminstone verkar ha samma humoranlag. Vi började t. ex. träningspasset med att garva hysteriskt när vi skulle springa runt och vifta med armar och ben. Tack och lov tvingades vi använda luften till annat rätt snart.

Jajaja, jag ska börja plugga. Det är helt bedrövligt hur lite jag har pluggat, nu när jag dessutom är frisk. Av någon anledning känner jag ingen större oro, trots att jag måste använda hela dagen i morgon till att göra de där uppgifterna jag drog på mig genom att skolka från två källtextseminarier och en gruppredovisning.

Idag hade jag tänkt åka till mamma i alla fall, och det gör mig hemskt nervös i magen. Vi har inte setts på tre månader. Jag måste säga att en viss saknad efter föräldrarna är totalt inbäddad i lättnad och lite tacksamhet över att slippa träffa dem, eller vissa av deras sidor rättare sagt. Men vad jag ska säga till mamma är en bra fråga. Det beror på om det ska bli ett halvtimmes försoningsmöte eller en tretimmars gråtblöt terapi. Jag måste dit i alla fall, för att ordna de där färgdiorna (ÅNGEST!!!) på henne nån gång.

Jag läser Barbro Alving nu förresten, min absoluta heroine. Bara en sån sak som att få läsa om hennes ångest över allt hon sköt upp på sin tid gör att jag känner mig lite mindre totalt värdelös. Jag hoppas att Aftonbladets Vi5 frågar mig någon gång om vilken historisk person jag skulle vilja träffa om jag fick välja. Då skulle jag säga Bang (eller Elvis eller Platon kanske).

Efter en timmes plugg: vad jag önskar att Nelly skulle komma hit! Jag saknar särskilt någon att beskriva min träningsvärk för. Den är oerhörd. Förutom att den har angripit varenda del av min kropp, är den olik annan träningsvärk jag haft. Det känns mer som att jag blivit mörbultad länge och noggrant än som att jag tränat. Hoppas innerligen att det är bättre i morgon! Som det är nu är det med yttersta möda jag förmår lyfta kaffekannan. Överhuvudtaget är det att hämta påtår ett riktigt projekt, jag stapplar på stela ben och varje steg innebär namnlösa plågor. Men duktig, det känner jag mig! Bortsett från att jag måste vara något fantastiskt otränad eftersom jag fått en sådan värk. Men inom kort ska jag ha blivit 1) smal, 2) vältränad, 3) fast i hullet, 4) smidig och vig, 5) pigg och glad! Bäst att jag bestämmer mig nu en gång för alla att inte köpa mjukt bröd på ett par månader, annars finns det risk för att 1) förblir en dröm.

Problemet är vad jag ska ha att äta då när kvällssuget sätter in. Äpplen och sånt brukar inte funka som ersättare för mackor. Jag kanske ska passa på att öva min karaktär vilket jag förresten gör i detta nu eftersom en ljuvlig doft av stekt ägg och annat fyller lokalen och min mage är tom. Ja, satt jag här dygnet runt vore jag snart smal. Jag ogillar starkt att äta omgiven av främlingar.

Efter ytterligare två timmars pluggande. Nu är jag så ruskigt nervös inför att träffa mamma, min mage är i uppror. Det är tyvärr en nervositet som helt saknar det där pirrande glada spänningsinslaget som den man brukar känna inför en date med en karl har. Jag har god lust att åka hem och gå och lägga mig och förtränga alltihop igen, men jag har lyckligtvis bestämt mig redan.

Jag blir lite mer målmedveten av mig när jag stresspluggar till tentor, förutom att jag dessutom ökar min förmåga att vara aktiv och få saker och ting gjorda. Mer än annars i alla fall. T.ex. så klippte jag luggen och noppade ögonbrynen häromkvällen, och i morse filade jag naglarna. Det händer inte ofta tyvärr. Som vanligt får sånt mig att grubbla över vad jag egentligen sysselsätter mig med i vanliga fall. En ständig självsuggererad känsla av ”tenta-om-en-vecka” skulle verkligen passa mig bra. Kanske är det så att jag väcks ur min loja dvalalivsstil helt enkelt. Bra är det i alla fall.

Nu ska jag åka. Hjälp hjälp hjälp. Om jag ändå visste vad det är jag är rädd för. Jag har ändå känt min mor i 22 år och brutit min kontakt med henne i blott tre månader.