27/11-92 Fredag, på Café 6:an

Ännu en gång straffar sig min slöhet, och nu är det verkligen KRIS, varken mer eller mindre. I så fall mer. Men än är inte loppet kört, jag är beredd att kämpa med näbbar och klor eftersom enda alternativet är total fattigdom och personlig konkurs och ett elände för stort för ord.
Mitt uppskjutande har helt enkelt fått orimliga proportioner, det måste bli ett slut. Alltså: studielån eller inget studielån? Det beror på hur jag lyckas med att 1) få tag på rätt personer på filosofiinstitutionen och 2) få dem att fatta att jag inte ska behöva missa studielånet bara för att en viss lärare har åkt till andra sidan jordklotet.

Vilket elände. Och det är helt och hållet mitt eget fel. Konstigt nog är jag inte totalt förkrossad, kanske för att det helt enkelt måste ordna sig. Överhuvudtaget har jag varit rätt odeprimerad på sistone. Inte tänker jag ropa hej än, inte förrän jag har pengarna i min hand, men nog verkar allt lösa sig till det bästa ändå.

Problemet har alltså varit att jag visserligen har (blott) 30 poäng från förra läsåret att få studielån för, men bara tio från i våras när det ska vara minst femton. Detta har jag inte varit okunnig om, och den där lilla tvåsidors Heideggergrejen som fattas för att jag ska få mina poäng för den kursen har jag följaktligen skjutit upp väldigt målmedvetet ända till igår i stort sett. I sista sekunden alltså, eftersom CSN vill ha mitt poängintyg den första december, men allt hade kunnat ordna sig bra. Jag får väl skatta mig lycklig nu att jag kom på att ringa herr Ruin angående brådskan med hans bedömning av min uppsats, för annars hade jag helt fegt lagt den i hans brevinkast och då hade jag inte förrän alltför sent fått veta att han befinner sig i New York till den elfte december. Detta faktum har gnagt på min arma själ i ett dygn nu och så har även återupptäckta sanningar om ”uppskjutandet straffar sig självt” och dylikt.

Det enda jag kunde göra utom att dra täcket över huvudet och låtsas att jag inte fanns i några månader var att terrorisera filosofiinstitutionen. Helst skulle de förstås ge mig mina poäng i förskott, för jag kan ju inte hjälpa att det enda som är mellan mig och poängen (och pengarna) har åkt utomlands. Jag gick i alla fall dit efter föreläsningsrasten, för de har ju bara öppet på föreläsningstid gubevars, och den enda som stod till tjänst där var en av expeditionskillarna omkring vilken ett gäng byggjobbare borrade för glatta livet, så jag övertalade honom att lyssna på min hjärtknipande story i ett lugnare rum så han inte missade några detaljer.

Efter att jag förklarat läget (några gånger) och studierektorn inte gått att få tag på så skrev han faktiskt ihop ett litet intyg efter mina direktiv som helt enkelt intygade att det lilla som återstod för att jag skulle få mina poäng var ogenomförbart innan den elfte. Sen fick jag ett intyg på de poäng jag faktiskt tagit. Tänk att jag fick VG på grundkursen. Jag är fast besluten att å det snaraste skriva både Heidegger och Wittgenstein så att resultaten från vårterminen inte ser så äckligt pluttiga ut.

Sen cyklade jag till CSN, nästan gråtfärdig av situationens allvar, och satt i deras väntrum och bad böner och granskade kvinnan bakom disken för att se om hon såg väldigt regelrätt och obarmhärtig ut. När det äntligen blev min tur hasplade jag ur mig omständigheterna alltmedan jag kände mig väldigt bönfallande och rädd, men till min överraskning möttes jag inte av en kall obeveklig hand utan hon hann inge mig en svag gnutta hopp innan hon rusade iväg till handläggaren. Så medan hon var borta oroade jag mig nästan lika mycket för att mina ben såg väldigt fula ut bakifrån för dem som satt och väntade på sin tur, som för mina studielånspengar.

Så återvände den vackra, underbara kvinnan vars barm jag skulle vilja trycka mitt tacksamma huvud mot, och hon sa att det inte var några problem, handläggaren hade till och med sagt att om alla studielånsärenden var lika duktiga som jag så skulle det vara en fröjd att vara handläggare. Jag undrar fortfarande om det berodde på mina VG eller mitt snitsiga intyg. Hursomhelst, den där lappen de ska skriva under på institutionen skulle komma nästa vecka, och med det skyndade jag mig därifrån innan de hann ändra sig och nu vill jag bara säga ”slutet gott, allting gott!”, fast jag är fortfarande pank nåt enormt förstås.

Och så blir jag tvungen att jobba i helgen också. Hade inte det här ordnat sig hade jag nämligen tänkt sjukskriva mig och göra klart Wittgenstein till på måndag, och vid närmare eftertanke föredrar jag två tanklösa dagar på servicehuset framför dygnetruntslit med uppsatsen. Åhhh vad skönt i alla fall att det gick att ordna!!!

Den kära Nelly är här. Vickan kom förbi och komplimenterade min lugg nåt enormt.