Jag försov mig som vanligt i morse så jag stressade till föreläsningen och sen hit nästan reflexmässigt. Det är det jag säger, så länge jag inte håller på och tänker och känner efter vad jag har lust att göra så får jag saker och ting gjorda.

Fast, som synes i min kalender, det är en jävla massa saker jag inte ordnat än. Bilderna på mamma t. ex. Dem hade jag tänkt ha klara för två veckor sedan och det är så äckligt pinsamt att jag inte gjort dem än. Jag har inte pluggat nämnvärt heller, så frågan kvarstår: vad gör jag hela dagarna? Synd att jag inte ens kan njuta ordentligt av min slöa tillvaro. Ännu mer synd är det att jag inte förändrar mitt leverne när det nu plågar mig så att vara sysslolös. Jag skulle nästan föredra att pendla mellan berusning och bakfylla framför detta visserligen nyktra men ack så oföretagsamma liv. Om man festar har man i alla fall gjort något. Finns inget värre än att vara handlingsförlamad och fylld av prestationsångest.

Tanken har slagit mig att jag kanske skulle uträttat mer om jag haft kontakt med föräldrarna. Mitt eget förakt mot mig själv är illa nog men deras vore värre.

Inte ofta jag skriver här hemma men nu måste jag. Sov till ett idag, för liksom natten innan låg jag klarvaken till femsnåret. Ganska ångestfylld dessutom, över mitt fula och stökiga hem och alla oringda samtal och sånt. Dagen fortsatte i samma stil. Det verkar som att ju prydligare listor jag gör över saker som jag måste göra genast desto mindre blir gjort. Så den här dagen har varit enastående fettbildande och slö och deprimerad. Jag har börjat få riktiga ångestattacker ibland, som igår natt, när alla tankar är outhärdliga och allt jag vill är att fly, in i maten eller sömnen. Konstigt nog har jag känt mig rätt harmonisk och glad på sistone, även om jag inte varit mer kreativ än så pass att jag köpt mörkrumstillbehör och sytt en fin men alldeles för stor klänning.

Vad som nu fått mig att ta fram dagboken är i alla fall att Peter ringde. Då hade jag redan somnat, ett rent flyktförsök, men gick upp och lyssnade av telefonsvararen för klockan var elva så jag var övertygad om att en olycka hänt. Sant i och för sig. Det var alltså Peter som ”ville prata lite”. Jag gick och la mig igen och tänkte att jag orkade ju knappt med mig själv ens och än mindre hans problem som dessutom överträffar mina, speciellt i existens.

Sen tänkte jag att eftersom jag inte uträttat någonting idag till gagn för vare sig mig själv eller någon annan så borde jag göra lite nytta och ringa tillbaka. Vad som till sist fick mig att lämna sängen var tanken på hur det skulle bli om Patrik faktiskt var självmordsbenägen nu och gjorde slag i saken bara för att jag varit för slö för att hjälpa honom. Så jag cyklade till Näröppet och köpte cigg och sen kokade jag té och ringde honom, med viss oro eftersom vi nästan aldrig pratat helt på tu man hand förut, vilket grämer mig omåttligt nu när det kanske är för sent. Jag önskar att jag följt med ut oftare. Vad har jag vunnit på att isolera mig? Så illa har det väl inte varit, förutom i somras kanske.

I alla fall, vi pratade en timme eller så och jag blev så olycklig av det. Jag var tvungen att gå och ta mig ett glas vin efteråt som jag sitter med nu. Man ska alltid ha alkohol hemma. Vi pratade alltså om det som jag i min självupptagenhet inte skrivit ett ord om tidigare tror jag, att Doris i början av augusti träffade den här Bill som vände henne på ända. Det stannade vid fyllehångel då, men båda gjorde tydligen outplånliga intryck på varandra. Sen råkades de igen, faktiskt samma kväll jag påbörjade denna dagbok på Pelikan. För att göra denna sorgliga story kort så hände det mer då men Doris bestämde sig ändå för att stanna hos Peter. Så träffade hon Bill igen när vi var ute i onsdags och nu är allt uppochnervänt. Hon fikade med honom i fredags och följde med honom hem och kom sen till Peter på lördagen. Sen satt de på Malmgrenska krogen och söp hela eftermiddagen och kom sen till Nelly där hon, jag och Pamela satt. Då var jag så gott som rasande på Doris för att hon betett sig så vidrigt. Hursomhelst, vi gick ut, och hon var elak mot Peter nästan oavbrutet och det gjorde ju inte kvällen roligare för oss andra.

I källaren på Lilla Maria började hon böla och vid det laget stod jag knappt ut med att se på henne men ansträngde mig till det yttersta för att kunna prata med henne. Så mycket blev väl inte sagt, men jag kände ändå att jag älskar henne oavsett vad hon gör. Hon sa saker som att ”Bill är en magnet” (vilket hon lär få äta upp!) och att hon inte kunde hjälpa vad som hänt o.s.v. o.s.v.

Sen hade hon åkt hem till Bill tydligen och kommit hem till Peter på söndagen och pratat med honom på natten och nu bor hon hos föräldrarna. Lika bra det.

Så vi pratade om det här Peter och jag. Det som rörde mig så var att han älskar Doris så mycket. Den här livsviktiga kärleken har jag nästan glömt bort i mitt sökande efter beundrare. Han berättade om hur det var när de träffades och hur deras förhållande utvecklats sedan dess. Det stora problemet har ju varit att han är så slö och oföretagsam av sig och han sa att han grämde sig så över det nu när det kanske är försent. Han önskade att han ansträngt sig mer när han haft chansen. Jag svämmade över av sympati förstås, det här var något jag kunde leva mig in i.

Sen beskrev han hur han satt och lyssnade på folk som gick ut och in i huset och inte kunde låta bli att hoppas på att få höra ”frenetiska” steg i trappen och nycklar som stacks in i låset och att Doris kom in och sa att hon bestämt sig för att stanna och ville leva med honom.

Det var så fasansfullt att ta del av den sorgen Peter känner över att förlora den han älskar mest. Tack gud, att jag inte oftare kommer nära sådan maktlös obeskrivlig sorg. Sedan undrar jag förstås också om Feffe kände något liknande när jag lämnade honom. I så fall dolde och förträngde han det väl.

Nu vill jag sova, jag hade tänkt fånga dagen i morgon.

Sitter här med Nelly som är på toa nu. Är på gott humör trots dallrande överarmar och får ångest bara när Nelly pratar om laddade ämnen såsom tentor, hemtjänstjobb och tvättstugor.

Ikväll ska vi gå ut och jag ser som vanligt fram emot att dricka alkohol men dämpas en aning av Nelly inte ska göra det. Det är roligare att bli berusad i sällskap, sannerligen.

Sitter här själv med mitt tentaplugg och saknar redan Nelly jättemycket. Dessutom är jag vrålhungrig, konstigt med tanke på att jag åt frukost, en macka och en morot, och tre mackor i natt. Hursomhelst var Elvira och jag på Friskis och Svettis igår, något vi enades om i fredags när hon och Gustav åt middag hos mig, men tänk att det faktiskt blev av!

Idag har jag visserligen ont precis överallt, men det bevisar ju bara att jag kämpade hårt och att det var effektivt. Dessutom är det kul att bli påmind om sina muskler. Det var nog klokt av oss att vänta till i morgon med nästa pass, men den lycka jag kände efter passet och som varade nästan hela kvällen (tills jag började plugga alltså) gjorde att jag längtade intensivt till nästa gång. Och detta trots att tio minuter kändes som en halvtimme och att jag halvvägs fick en totalupplevelse av hur det känns i en öken efter två veckor utan vatten.

Jag oroade mig lite över hur pinsamt det skulle vara om jag faktiskt tuppade av, vilket det kändes som att jag var på väg att göra, men kämpade på. Det enda som fick mig att stanna upp ett par gånger var när jag istället för att göra ledarens rörelser hjälplöst viftade lite på armar och ben utan att förmå härma honom trots förtvivlade försök. Det här med att röra armar och ben samtidigt var värre än jag anat. Min simultankapacitet, för att använda Elviras tjusiga uttryck, är usel. Hoppas att den går att öva upp. Jag är rätt övertygad om att folk har annat att göra än att glo på mig med löje i blick men det känns så himla fånigt att stå som en väderkvarn när alla andra verkar förstå alla rörelserna direkt.

Kul att det är Elvira och jag som tränar ihop så att vi träffas oftare. Jag blir nästan religiös av lycka över att hon är min lillasyster när vi har så roligt tillsammans. Jag kan nästan smälta att hon fick alla söta gener bara för att vi åtminstone verkar ha samma humoranlag. Vi började t. ex. träningspasset med att garva hysteriskt när vi skulle springa runt och vifta med armar och ben. Tack och lov tvingades vi använda luften till annat rätt snart.

Jajaja, jag ska börja plugga. Det är helt bedrövligt hur lite jag har pluggat, nu när jag dessutom är frisk. Av någon anledning känner jag ingen större oro, trots att jag måste använda hela dagen i morgon till att göra de där uppgifterna jag drog på mig genom att skolka från två källtextseminarier och en gruppredovisning.

Idag hade jag tänkt åka till mamma i alla fall, och det gör mig hemskt nervös i magen. Vi har inte setts på tre månader. Jag måste säga att en viss saknad efter föräldrarna är totalt inbäddad i lättnad och lite tacksamhet över att slippa träffa dem, eller vissa av deras sidor rättare sagt. Men vad jag ska säga till mamma är en bra fråga. Det beror på om det ska bli ett halvtimmes försoningsmöte eller en tretimmars gråtblöt terapi. Jag måste dit i alla fall, för att ordna de där färgdiorna (ÅNGEST!!!) på henne nån gång.

Jag läser Barbro Alving nu förresten, min absoluta heroine. Bara en sån sak som att få läsa om hennes ångest över allt hon sköt upp på sin tid gör att jag känner mig lite mindre totalt värdelös. Jag hoppas att Aftonbladets Vi5 frågar mig någon gång om vilken historisk person jag skulle vilja träffa om jag fick välja. Då skulle jag säga Bang (eller Elvis eller Platon kanske).

Efter en timmes plugg: vad jag önskar att Nelly skulle komma hit! Jag saknar särskilt någon att beskriva min träningsvärk för. Den är oerhörd. Förutom att den har angripit varenda del av min kropp, är den olik annan träningsvärk jag haft. Det känns mer som att jag blivit mörbultad länge och noggrant än som att jag tränat. Hoppas innerligen att det är bättre i morgon! Som det är nu är det med yttersta möda jag förmår lyfta kaffekannan. Överhuvudtaget är det att hämta påtår ett riktigt projekt, jag stapplar på stela ben och varje steg innebär namnlösa plågor. Men duktig, det känner jag mig! Bortsett från att jag måste vara något fantastiskt otränad eftersom jag fått en sådan värk. Men inom kort ska jag ha blivit 1) smal, 2) vältränad, 3) fast i hullet, 4) smidig och vig, 5) pigg och glad! Bäst att jag bestämmer mig nu en gång för alla att inte köpa mjukt bröd på ett par månader, annars finns det risk för att 1) förblir en dröm.

Problemet är vad jag ska ha att äta då när kvällssuget sätter in. Äpplen och sånt brukar inte funka som ersättare för mackor. Jag kanske ska passa på att öva min karaktär vilket jag förresten gör i detta nu eftersom en ljuvlig doft av stekt ägg och annat fyller lokalen och min mage är tom. Ja, satt jag här dygnet runt vore jag snart smal. Jag ogillar starkt att äta omgiven av främlingar.

Efter ytterligare två timmars pluggande. Nu är jag så ruskigt nervös inför att träffa mamma, min mage är i uppror. Det är tyvärr en nervositet som helt saknar det där pirrande glada spänningsinslaget som den man brukar känna inför en date med en karl har. Jag har god lust att åka hem och gå och lägga mig och förtränga alltihop igen, men jag har lyckligtvis bestämt mig redan.

Jag blir lite mer målmedveten av mig när jag stresspluggar till tentor, förutom att jag dessutom ökar min förmåga att vara aktiv och få saker och ting gjorda. Mer än annars i alla fall. T.ex. så klippte jag luggen och noppade ögonbrynen häromkvällen, och i morse filade jag naglarna. Det händer inte ofta tyvärr. Som vanligt får sånt mig att grubbla över vad jag egentligen sysselsätter mig med i vanliga fall. En ständig självsuggererad känsla av ”tenta-om-en-vecka” skulle verkligen passa mig bra. Kanske är det så att jag väcks ur min loja dvalalivsstil helt enkelt. Bra är det i alla fall.

Nu ska jag åka. Hjälp hjälp hjälp. Om jag ändå visste vad det är jag är rädd för. Jag har ändå känt min mor i 22 år och brutit min kontakt med henne i blott tre månader.

Tog ut mina sista bortglömda 30 kronor på posten och köpte kaffe här för hälften. Tänk ändå vad man spenderar på att få dricka sitt kaffe med sällskap. Bredvid mig sitter två unga gymnasistkillar av den gamla sorten, alltså lite småpunkiga och låtsasrebelliska med höga Doc’s och rufsigt tuperat hår. De pratar med höga gälla målbrottsosäkra röster om hur barnsliga och töntiga andra är och skämtar poänglöst, oavbrutet. Ganska störande. Nu härmar den ene Tomas Bolin/Jonas Inde och det är ju rätt kul för honom träffade Nelly och jag på La Fontana förra torsdagen. Han ville bjuda på lammkött eller korv, men såg förvirrad ut när Nelly krävde räksallad.

Att jag skriver så fel och slarvigt kan bero på att jag tillbringat ett par timmar i Rinkebykyla med min mamma. Äntligen har alltså fotandet blivit av. Nu har jag en kasse med diskborstar och fönsterskrapor som mamma fyndade på en basar.

Nelly ska komma om en halvtimme och jag ber Gud att hon ska ha fått sitt studielån. Jag fick lite (mycket) mat av mamma igår, förutom skjuts från träningen till Pelikan, så jag tvingas inte äta ris utan tillbehör ikväll hur det än blir med pengarna. Men ciggen är på upphällningen, liksom igår, vilket fick mig att ringa mamma och tigga femtio spänn. Usch.

Igår var det tenta och jag var helt övertygad om att det skulle gå åt skogen. Jag har aldrig känt mig så apatisk och odisciplinerad inför en tenta, men till all lycka kunde jag svara på allt. Hur pass tillfredsställande återstår att se. Sen cyklade jag i smällkylan till Ritorno där inte bara Nelly utan även Doris och Peter och Pamela satt till min stora glädje. Pengar att låna ut till kaffe och cigg hade de också. Sen träffade jag Elvira på Friskis och Svettis och hon hade glömt mammas pengar hemma och som om det inte var nog skäl för min förtvivlan och vrede så tyckte hon dessutom att det inte var något att bråka om. Grrr! Men hon ringde mamma som kom förbi efter att ha kört pappa till flyget och hade med sig mat och pengar. Vad skönt att vi är sams! Jag har saknat den där moderliga omsorgen.

Sen kom jag till Pelikan och pratade lite osäkert med mina mest bekanta kursare och kände mig impopulär och töntig som vanligt, men det gick över så smått. Även om jag nog pratade en massa strunt faktiskt. När det blev känt att jag drack vatten p.g.a. fattigdom blev jag överöst med låneerbjudanden.

Jeanette tog all uppmärksamhet större delen av kvällen i vanlig ordning men värre var att jag fick för mig att hon börjat ogilla mig. Jag kände mig en aning ignorerad och tog åt mig omedelbart när hon nämnde att hon aldrig orkade tycka illa om folk utan föredrog att inte låtsas om dem. Att jag aldrig ska upphöra att befara det värsta jämt.

Maria är alltid vacker och vänlig men då och då när jag pratade med henne hajade jag till inombords av hur struntpratigt det lät. Jaja. Sen bjöds vi hem på kaffe allihop av Jenny med kort rött hår i en annan grupp och där satt vi i en jättefin lägenhet på Götgatan och drack superkoncentrerat kaffe och jag försökte bekanta mig lite med folk. Samtidigt störde jag mig på hur barnsliga de var och saknade mina kära filosofikursare mer än någonsin. Inte kan det bli detsamma med de här små ynglen inte. Sen tog jag sista tunnelbanan hem med Kalle som är rolig och trevlig och antagligen tycker bra om mig, men jag betvivlar det av gammal vana för säkerhets skull.

Jag har inte ätit på hela dagen, men mammas lamm med curryris smällde jag minsann i mig i natt.

Ännu en gång straffar sig min slöhet, och nu är det verkligen KRIS, varken mer eller mindre. I så fall mer. Men än är inte loppet kört, jag är beredd att kämpa med näbbar och klor eftersom enda alternativet är total fattigdom och personlig konkurs och ett elände för stort för ord.
Mitt uppskjutande har helt enkelt fått orimliga proportioner, det måste bli ett slut. Alltså: studielån eller inget studielån? Det beror på hur jag lyckas med att 1) få tag på rätt personer på filosofiinstitutionen och 2) få dem att fatta att jag inte ska behöva missa studielånet bara för att en viss lärare har åkt till andra sidan jordklotet.

Vilket elände. Och det är helt och hållet mitt eget fel. Konstigt nog är jag inte totalt förkrossad, kanske för att det helt enkelt måste ordna sig. Överhuvudtaget har jag varit rätt odeprimerad på sistone. Inte tänker jag ropa hej än, inte förrän jag har pengarna i min hand, men nog verkar allt lösa sig till det bästa ändå.

Problemet har alltså varit att jag visserligen har (blott) 30 poäng från förra läsåret att få studielån för, men bara tio från i våras när det ska vara minst femton. Detta har jag inte varit okunnig om, och den där lilla tvåsidors Heideggergrejen som fattas för att jag ska få mina poäng för den kursen har jag följaktligen skjutit upp väldigt målmedvetet ända till igår i stort sett. I sista sekunden alltså, eftersom CSN vill ha mitt poängintyg den första december, men allt hade kunnat ordna sig bra. Jag får väl skatta mig lycklig nu att jag kom på att ringa herr Ruin angående brådskan med hans bedömning av min uppsats, för annars hade jag helt fegt lagt den i hans brevinkast och då hade jag inte förrän alltför sent fått veta att han befinner sig i New York till den elfte december. Detta faktum har gnagt på min arma själ i ett dygn nu och så har även återupptäckta sanningar om ”uppskjutandet straffar sig självt” och dylikt.

Det enda jag kunde göra utom att dra täcket över huvudet och låtsas att jag inte fanns i några månader var att terrorisera filosofiinstitutionen. Helst skulle de förstås ge mig mina poäng i förskott, för jag kan ju inte hjälpa att det enda som är mellan mig och poängen (och pengarna) har åkt utomlands. Jag gick i alla fall dit efter föreläsningsrasten, för de har ju bara öppet på föreläsningstid gubevars, och den enda som stod till tjänst där var en av expeditionskillarna omkring vilken ett gäng byggjobbare borrade för glatta livet, så jag övertalade honom att lyssna på min hjärtknipande story i ett lugnare rum så han inte missade några detaljer.

Efter att jag förklarat läget (några gånger) och studierektorn inte gått att få tag på så skrev han faktiskt ihop ett litet intyg efter mina direktiv som helt enkelt intygade att det lilla som återstod för att jag skulle få mina poäng var ogenomförbart innan den elfte. Sen fick jag ett intyg på de poäng jag faktiskt tagit. Tänk att jag fick VG på grundkursen. Jag är fast besluten att å det snaraste skriva både Heidegger och Wittgenstein så att resultaten från vårterminen inte ser så äckligt pluttiga ut.

Sen cyklade jag till CSN, nästan gråtfärdig av situationens allvar, och satt i deras väntrum och bad böner och granskade kvinnan bakom disken för att se om hon såg väldigt regelrätt och obarmhärtig ut. När det äntligen blev min tur hasplade jag ur mig omständigheterna alltmedan jag kände mig väldigt bönfallande och rädd, men till min överraskning möttes jag inte av en kall obeveklig hand utan hon hann inge mig en svag gnutta hopp innan hon rusade iväg till handläggaren. Så medan hon var borta oroade jag mig nästan lika mycket för att mina ben såg väldigt fula ut bakifrån för dem som satt och väntade på sin tur, som för mina studielånspengar.

Så återvände den vackra, underbara kvinnan vars barm jag skulle vilja trycka mitt tacksamma huvud mot, och hon sa att det inte var några problem, handläggaren hade till och med sagt att om alla studielånsärenden var lika duktiga som jag så skulle det vara en fröjd att vara handläggare. Jag undrar fortfarande om det berodde på mina VG eller mitt snitsiga intyg. Hursomhelst, den där lappen de ska skriva under på institutionen skulle komma nästa vecka, och med det skyndade jag mig därifrån innan de hann ändra sig och nu vill jag bara säga ”slutet gott, allting gott!”, fast jag är fortfarande pank nåt enormt förstås.

Och så blir jag tvungen att jobba i helgen också. Hade inte det här ordnat sig hade jag nämligen tänkt sjukskriva mig och göra klart Wittgenstein till på måndag, och vid närmare eftertanke föredrar jag två tanklösa dagar på servicehuset framför dygnetruntslit med uppsatsen. Åhhh vad skönt i alla fall att det gick att ordna!!!

Den kära Nelly är här. Vickan kom förbi och komplimenterade min lugg nåt enormt.