10/10-92 Lördag, på Ritorno

I väntan på att Nelly eventuellt dyker upp, men det gör hon nog inte. Hon skulle kanske gå hit och plugga sa hon men klockan är fem och hon väntar mig hem till sig klockan halv sex. Hon är inte hemma i alla fall, så jag bad skallige ägaren om lov att få sitta här ett tag utan att köpa något, för även om jag verkligen skulle behöva lite kaffe så har jag inga pengar.

Nu är alltså tentan gjord till slut. Vilken ödets ironi att när jag för en gångs skull blir ordentligt sjuk så är det just precis dags att börja sona för alla veckor av allt annat än plugg. Den här veckan har jag därför suttit här alla dagar utom igår och ägnat mig åt seriöst och koncentrerat studerande. Jag har gått upp tidigt på mornarna och suttit en del kvällar till sent därhemma och läst och läst och antecknat för fulla muggar. Ganska duktigt, i alla fall med tanke på att förkylningsbesvären avlöst varandra och mitt huvud varit snorfyllt konstant.

Igår satt jag på Fridhemsplansfiket för omväxlings skull och stördes gravt av alla äckligt hysteriskt fnittrande och gapande tjejer som fikade där. När jag kom hem läste jag både Aftonbladet och Expressen och deras bilagor till nio på kvällen, så jag får skylla mig själv för att jag sen fick sitta uppe till fem på morgonen för att få något som helst grepp om eländet. Tyvärr kändes allting bara mer och mer förvirrande och när jag till sist skulle sova så kunde jag inte utan låg och var mörkrädd i halvslummer till halv åtta ungefär när jag äntligen fick lite sömn innan klockan ringde klockan nio.

Igårkväll när jag satt och klämde på näsan var jag plötsligt blodig om fingrarna, jag hade börjat blöda näsblod, vilket inte hänt på minst femton år. Och i morse när jag vaknade var kudden full med djupröda fläckar – det jag under natten trott var extra rinnigt snor hade alltså varit näsblod igen. Sen började det rinna i duschen igen och även om jag njöt en aning av effekten av blod i badkaret och i mitt ansikte så blev jag en aning orolig och ringde Nelly för att få tröst. Hon sa att det kunde bli så om man sovit dåligt. Så jag åkte iväg till tentan och kände mig svimfärdig hela tiden och försökte komma fram till om det var äkta eller bara ett uttryck för min självömkan. De senaste dagarna har det i och för sig varit så för jämnan, att om jag är ute och rör på mig så känner jag mig fasligt yr och matt, medan jag är rätt pigg och glad om jag sitter stilla.

Så ock på tentan. Att sitta och fundera gick inte så bra, då sjönk jag väldigt lätt in i något slags slummerförstadium, men annars skrev jag på och fick inget näsblod. Hur tentan gick kan jag inte säga. Jag svarade på allt men var väldigt osäker på några frågor. Jag hoppas det blir godkänt i alla fall, skam vore det annars som jag kämpat.

Det var fler än jag som kom tidigt till universitetet, bland annat den där vackra tjejen i min grupp, Maria tror jag hon heter, som var lika trevlig som hon såg ut fast jag satt där och beskrev mina krämpor lika självömkande som vanligt. Hon tyckte vi skulle gå ut ikväll allihop, så någon skrev ”Kvarnen 20:00” på tavlan i tentasalen. Inte min favorit direkt, men nu får jag ju chansen jag längtat efter att umgås med mina kursare. Hur nu det ska gå.