13/10-92 Tisdag, på Ritorno

Nu är jag så arg på mig själv att jag kan spricka. Jag gick ju inte till Kvarnen i lördags för att tentafesta eftersom jag var så himla trött och svag och sjuk och fast jag grämde mig över att missa den efterlängtade chansen att äntligen få umgås med kurskamraterna tröstade jag mig dels med att jag ändå var för utmattad för att orka göra något vidare bra intryck eller ens försöka lära känna någon, och dels med att det skulle bli en ny chans idag, tisdag, då det skulle vara institutionsfest med föreläsningar och vin efteråt. Jo morsning! Igårkväll skulle jag kolla exakt tid för evenemanget och upptäckte då att det pågick för fullt eftersom det var den 12:e som var rätta datumet, inte den 13:e!!

Jag blev helt förtvivlad av ilska. Klockan var tio nånting, jag hade just kommit hem från Bistro Bohème med Doris och Peter och Patricia, och vad jag gjorde var att ringa till några utvalda kurskamrater för att se om de var hemma redan, vilket skulle betyda att det inte varit något vidare röjarparty OCH att de inte fortsatt på egen hand efteråt och haft jättekul med varandra, utan mig. Naturligtvis var det ingen hemma hos dem jag ringde. Och jag är så arg. HUR kan jag vara så oförlåtligt klumpig och slarvig?

Men värst av allt är ju tanken på att kurskamraterna nu antagligen hunnit bilda ett sånt där gäng som har kul tillsammans och att det är för sent för mig att få vara med. Egentligen bör det inte vara så illa, men jag kan inte slippa ångestkval över att snart två månader gått och jag har missat alla tillfällen att få lite vänner. Kanske skulle det inte te sig lika hemskt om inte den där vackra Maria verkade ha pratat med och lärt känna varenda kotte i klassen. Det känns som om det inte finns något utrymme för mig.

Och nu har jag skippat dagens föreläsning av pur ilska. Usch, jag är dömd att ströva ensam mellan grupperna av skrattande kursare i fortsättningen. Åhhh, är det verkligen kört? Är det det? Nu ångrar jag verkligen min asociala läggning i början av terminen. Jag skulle ha kämpat från början, nu har alla sina roller, och jag är den tråkiga sura som ingen orkar bry sig om.
Jag ska i alla fall ägna mig åt Heidegger i min ensamhet. Och i morgon ska jag prata med ALLA. Jag måste lägga på ett kol nu, och komma ikapp.

Nu vet jag vad jag ska göra för att känna mig lite mindre oälskad och försumbar, jag ska redan idag ringa mina gamla kurskamrater och bjuda hem dem till mig nästa helg. Alltså: Micke B. (som jag samtidigt kan beklaga mig för, å vad jag behöver det), Ylva, Gunilla, Johan, Keeron, Hasse, Martin, Conny, vem mer? Germanicus är det väl ingen som vet var han är. Och Anders är i Göteborg och David i Afrika. Så det blir väl bara åtta stycken. Sen ska jag prata mer med mina nuvarande kursare också, och börja med det redan imorgon.