21/10-92 Onsdag, på Ritorno

Ingenting har det blivit av mina planer. Jag har inte ens masat mig iväg på föreläsningarna som den lättjeflicka jag är. Idag är jag på ett uruselt humör, vill bara åka hem men vet inte varför.

I fredags var vi ute och festade av Pamela på Pelikan och därefter på en källarfest vid Bjurholmsplan. Jag hällde i mig alkohol utan måtta och till all lycka sov jag över hos Doris som förmådde väcka mig och få iväg mig till servicehuset där jag irrade omkring i ett töcken fram till lunch och därefter blev väldigt bakis. Dan efter blev jag milt uppläxad av receptions-Lotta i enrum för att jag kommit till jobbet i det skicket och att jag dessutom ”stank av sprit”. Ack vad de orden fortfarande skär i mitt hjärta, vilken skam! Bortgjord för alltid känns det som.

Fan det känns precis som PMS det här och det är det ju inte. Kanske är det så att jag önskar att jag hade brevet till föräldrarna skrivet, för det kommer att bli så jobbigt att få det gjort. Särskilt som mina jeans har snört av allt blodflöde från midjan och neråt. Att jag ska vara så tjock! Jag som så gärna vill känna mig lite utmärglad. Men jag sitter ju inte i rullstol o.s.v. o.s.v.

Värst av allt är att jag ska fika med Doris här klockan halv fem och jag ORKAR bara inte sitta här så länge. Varför känns det som om jag ska börja gråta när som helst? Och var är alla de där kloka insiktsfulla självdistanserade tankarna jag tänker ibland i min ensamhet då jag lyckas känna sprudel och entusiasm?

Hemskt vad jag lider av att inte göra det jag så gärna vill och som jag skulle må så bra av, som att fota och skriva och kopiera och måla och sy. Jag avskyr verkligen mig själv för alla dagar som bara går och har gått i slöhetens tecken och förmår absolut inte uppskatta det jag faktiskt gör. Det är ju inte heller mycket. Jag tänker, umgås, läser, grubblar och avundas folk som Doris som är kreativ hela dagarna medan jag bara önskar att jag vore det.

Jag tror att jag känner trots gentemot mina studier. Idag borde jag köpa källseminarietexterna eftersom det är imorgon seminariet är, och det enda jag känner angående det är ”nä! Vill inte!”, precis som angående att åka till föreläsningarna. Och jag lider ju av att inte ha lärt känna nåt gäng än bland kurskamraterna men känner samtidigt ett surt förakt gentemot dem, ”de verkar ändå så trista och töntiga”, fast jag vet att jag är expert på att missa trevliga typer just för att jag dömer ut folk på förhand.

Jag saknar mina filosofikurskamrater så gräsligt mycket och därför plågar det mig än mer att jag inte hittat några nya roliga rara kursare. Och att jag inte ens har försökt. Jag tror väl inte längre att det är försent i och för sig, så vad gnäller jag för? För att jag är en jävla gnällspik.

Nåt kul: (det HAR varit fler kul saker på sistone, även om det inte känns så nu i mitt värkande hjärta) att Elvira och Gustav (syskonen) var hos mig på middag i förrgår igen så jag fick uppleva ännu en gång hur söta och roliga de är. Guldklimpar helt enkelt, även om jag har svårare att komma på saker att prata med Gustav om, han är ju ingen pratkvarn precis. Vilket Elvira är. Jag hoppas innerligt att hon mår så bra som hon verkar göra. Fast det retar mig förstås att hon är så himla söt och fin med helt perfekt kropp. Inte missunnar jag henne det, men när jag själv känner mig en aning missbildad och väldigt fettdallrande och pappa aldrig blivit upprörd över att jag inte äter ordentligt och dessutom inte verkar beundra mig någe vidare så är Elviras skönhet något som får mig att känna mig ännu fulare.

Ja jag känner och känner och känner, jag borde sluta med det. Om jag inte kände så himla mycket, eller om jag åtminstone inte brydde mig så mycket om det, så skulle jag få bra mycket mera gjort.

Undrar just var Nelly är någonstans, hon skulle komma vid tolv. Om hon inte kommit klockan ett så åker jag. Visst fan, jag hade tvättstugan i morse, det glömde jag. Dessutom skulle det komma folk och besiktiga lägenheten i morse inför ”sprängningar och markarbeten” och jag vaknade inte av ringklockan, så nu går väl hela lägenheten sönder och jag får stå för reparationerna själv.

Ungdomarna bakom mig pratar om en fest de ska ha på HG5 eller nåt den 12:e november där de ska ställa ut bilder, bl.a. sina egna, och jag blir ju så avundsjuk. Att det finns folk som faktiskt gör såna där roliga saker som kräver lite jobb. Själv har jag inte ens framkallat de där balettbilderna än. Vidrigt! När man tänker på vad jag skulle kunna göra om jag kämpade lite med att fota och sälja bilder. Varför gör jag inte det? Doris och Nelly har ju sagt det, att jag skulle verkligen kunna bli någonting om jag bara ansträngde mig lite mer. Och jag tänker genast att ja! Jag ska kämpa! Och fylls av idéer och entusiasm. Så slutar det alltid med att ingenting händer, jag får ingenting gjort, och känner mig allt värdelösare.

Nu kom Nelly. ”Den här dan börjar dåligt” sa hon, vilket genast muntrade upp mig betydligt.