26/10-92 Måndag, på Ritorno

Sitter i ovanligt svår väntan på Nelly eftersom jag varken har pengar till kaffe eller till tobak. Röker just en cigg ihopskrapad av de sista små torra tobaksresterna, vilket av någon anledning förde in mig på dikten ”Den sista ciggen” vilken jag nu kom på heter ”Den största dagen” tror jag. Den som inte alltid är störst, liksom.

Så oälskad och omärklig som jag fått för mig att jag är den här terminen borde jag vara sprickfärdig av lycka nu efter föreläsningen i morse som jag för en gångs skull närvarade på. T. ex. så både noterade och komplimenterade Maria min nya ”frisyr”, och dessutom satt jag med henne och Jeanette och den lilla mörkhåriga Nina, och den lille brede blonde killen och den rolige och skrattretande som heter Kalle, ja dem satt jag med på rasten på Café 6:an. Dessutom – äntligen! – kom vi överens om att ses på Valand i morgon klockan tolv, istället för på universitetet klockan tio, och ha gruppövning. Det börjar arta sig. Jag väntar bara på att överfallas av övertygelsen om att mitt beteende idag för evigt utmärkt mig som trist och korkad och synnerligen otrevlig. Fast det känns ju så tjatigt.

Nelly kom nu äntligen och hade fått låna 500:- av sin mamma, så jag fick 200:- av dem. I fattiga tider delar vi allt, t.ex. ett paket cigg som nu.