30/10-92 Fredag, på Maddan!

Förutom att jag exponerar alla fettvalkar och är omgiven av Östra Realslyngel så lyckades jag få mina Byggforskningsrådspengar på ett ganska förödmjukande vis. Jag var där i morse för att prata med en viss Margareta Sjögren om fler bilder till den där antologin och efteråt passade jag på att slinka förbi den där Peter Bylund till vilken jag äntligen fått iväg räkningen för att höra hur det gick med mina pengar. Han hade inte ens fått min räkning men hittade den i ett fack. Jag var på intet sätt krävande eller framfusig, men han frågade om jag var fattig och jag sa ja, inlindat i ursäkter över att jag först dröjer ett halvår med att överhuvudtaget skicka räkningen och sen kommer och vill ha pengarna efter en vecka. Han sa åt mig att vänta i fikarummet medan han skulle försöka ordna det hela och där satt jag och bläddrade fram och tillbaka i Hemmets Journal och log mot främlingar i tre kvart när den rundhylte Bylund återvände bara för att föreslå att jag skulle komma tillbaka en timme senare, så jag cyklade hem och ringde lite (bl.a. till kurs-Jeanette som ska låna norska boken) och hämtade mina efterlängtade vantar vilka gjorde det något mer njutningsfullt att cykla i kylan.

Absolut senast två minuter över halv ett var jag tillbaka och stod i porten som överenskommet och väntade och väntade. Kvart i ett åkte jag upp och letade efter Bylund som inte stod att finna. Däremot klev han precis ur hissen när jag kom ner igen. ”Du var ju inte här halv ett, så jag åkte upp och jobbade lite”, sa han och jag kunde bara stirra klentroget på honom för inte tjafsar man med någon som har ens check på 7.774:- i nypan, men jag måste säga att hans intoleranta klockslagsfascism verkligen förtog intrycket av att han fått göra en god gärning, som Nelly försökt trösta mig med när jag klagat över hur pinsam hela storyn var. Hursomhelst, jag fick ju min check iallafall, och han ropade efter mig när jag börjat lomma iväg som en skamsen hund att han tyckte om mina bilder och det var ju roligt. Men usch vad det kändes som att traska in till patron med kepsen i näven och nacken böjd.

Jag har tröstat mig lite med att i rasande fart spendera 450:- ungefär på kassettband och batterier och äntligen! hörlurar, så när jag stod utanför äckligt fullproppade Åhléns i solen med J. Romans Drottningholmsmusik i öronen så upplevde jag faktiskt en halv minut eller så av den där livskvaliteten som andra människor verkar ha hela dagarna fulla av. Jag har det iallafall inte tror jag, för dagarna och veckorna går så rasande fort så det är inte klokt. Ändå gör jag ingenting annat än fikar, går på föreläsningar och ligger i sängen. Jag fylls av ekande ödslig tomhet vid tanken på det, att tiden rinner iväg så fort och jag bara låter det ske som i ständig väntan. Ändå vet jag ju att det jag väntar på redan är här, alltså livet. Vad klämkäckt skrivet av mig.

Men den här veckan t. ex, jag har inte ens ”hunnit” ringa vare sig Doris eller Ylva eller någon annan för den delen. Jag försöker trösta mig med att eftersom jag tillbringar varje möjlig minut i väggstirrande kontemplation så är det väl det jag behöver just nu och att det säkert är nyttigt på lång sikt. Men det verkar ju inte vara någon ände på det! Jag oroar mig för att jag är på väg att sjunka gradvis allt längre in i total apati. Vad ska man tro? Jag har helt klart blivit lite för epikureisk tror jag, med ögonblickets sinnesfrid som enda mål. Jag säger bara det, att om jag inte börjar fota och kopiera snart så blir jag galen.

Nu kom Elvira, och jag stirrade på henne i fem sekunder, tänkandes ”vad är det där för fräck människa som bara kommer och sätter sig”, utan att känna igen henne! Otäckt.