Sitter här i väntan på Nelly som jag ska plugga med och är dunderförkyld sedan tre dagar tillbaka. Har knappt varit utanför lägenheten sedan i förrgår då jag var här och fikade med Nelly och sen åkte hem och hade syskonen på middag.

Dumt nog cyklade jag hit och trotsade Nellys upprörda krav på att jag skulle åka tunnelbana vilket jag tyckte var helt onödigt, men fast jag cyklade sakta så blev jag alldeles utpumpad. Lite oroväckande att McDonaldsreklamen var suddig på 30 meters håll, men jag har snor i hela huvudet. Nu kom Nelly.

Fyra dagar kvar till tentan och jag kan ingenting. Micke B. sa att han klarat VG på sin tid efter bara fyra dagars plugg, men nu har ju nästan hela dagen gått redan och inget har blivit läst än. Var en aning trögstartad idag eftersom jag inte kunde somna i natt på grund av vidrig hosta. Då tog jag en omedveten överdos morfinhostmedel och låg till 05:00 och läste ut Idioten i ett behagligt töcken.

Ser nästan ut som gamle Pontus där borta, men inget kunde störa mig mindre.

Ganska lugnt och skönt här nu till skillnad från igår. Då kom jag hit vid halvtolvtiden och först dök Soma upp och satt med mig ett tag (han är verkligen söt och trevlig!) och sen kom Micke B. med sin gamla tenta till mig. Han hade dock träffat på en gammal bekant som han satt med så jag pluggade på och led av den medelålders bordsgrannens kontaktförsök. Till slut kom i alla fall Micke B. och spenderade lite tid på mig och verkade inte må dåligt av det heller.

Om några timmar ska Nelly komma hit och sen ska vi spela biljard vilket jag njuter allt mer av. Och lite duktigare har vi väl blivit, ibland. Biljardägaren är liten och rund och svartmuskig och väldigt charmig. Han kommer med tips och råd ibland vilket är välkommet.
Har fortfarande inte skrivit till mamma. Jag har ett elände med att formulera mig.

Plötsligt känns det som att jag är på väg att brista av längtan efter ett par snälla ögon. Flitigt pluggande brukar i och för sig göra mig väldigt kärlekskrank. Till råga på allt är jag proppfull av segt snor och har ruskigt ont i halsen.

Vad gäller pluggandet har jag inga större förhoppningar. Jag har inte ens läst ut en av de sex böcker vi har till tentan. Igårkväll läste jag en sida och orkade sen inte mer av pur sanslös trötthet. Även nu är jag uppfylld av en övermäktig utmattning men kämpar på i mitt töcken. Lustigt nog fascineras jag ibland av hur intressant det är det jag läser, som om jag vore inställd på motsatsen.

Men usch vad tanken på de ambitiösa tonåringarna, som jag inbillar mig att min kurs består av, oroar mig. Problem med att begripa eländet har jag ju inte, men att komma ihåg allt! Det är ju mängder. Hittills har jag inte haft anledning att känna mig triumfatoriskt överlägsen mina kurskamrater heller vilket jag hoppats på. Jag pratar väl nästan mest på gruppredovisningarna i och för sig, med konkurrens från den där blonde fjanten med sina lättköpta poänger som för ner diskussionerna på en allt annat än intellektuell nivå. Trots detta har jag inte utnyttjat tillfällena att svänga mig med obegripligt dravel så som jag borde tyvärr.

Nu kommer Nelly. Hoppas hon har köpt halstabletter åt mig. Stackars mig.

I väntan på att Nelly eventuellt dyker upp, men det gör hon nog inte. Hon skulle kanske gå hit och plugga sa hon men klockan är fem och hon väntar mig hem till sig klockan halv sex. Hon är inte hemma i alla fall, så jag bad skallige ägaren om lov att få sitta här ett tag utan att köpa något, för även om jag verkligen skulle behöva lite kaffe så har jag inga pengar.

Nu är alltså tentan gjord till slut. Vilken ödets ironi att när jag för en gångs skull blir ordentligt sjuk så är det just precis dags att börja sona för alla veckor av allt annat än plugg. Den här veckan har jag därför suttit här alla dagar utom igår och ägnat mig åt seriöst och koncentrerat studerande. Jag har gått upp tidigt på mornarna och suttit en del kvällar till sent därhemma och läst och läst och antecknat för fulla muggar. Ganska duktigt, i alla fall med tanke på att förkylningsbesvären avlöst varandra och mitt huvud varit snorfyllt konstant.

Igår satt jag på Fridhemsplansfiket för omväxlings skull och stördes gravt av alla äckligt hysteriskt fnittrande och gapande tjejer som fikade där. När jag kom hem läste jag både Aftonbladet och Expressen och deras bilagor till nio på kvällen, så jag får skylla mig själv för att jag sen fick sitta uppe till fem på morgonen för att få något som helst grepp om eländet. Tyvärr kändes allting bara mer och mer förvirrande och när jag till sist skulle sova så kunde jag inte utan låg och var mörkrädd i halvslummer till halv åtta ungefär när jag äntligen fick lite sömn innan klockan ringde klockan nio.

Igårkväll när jag satt och klämde på näsan var jag plötsligt blodig om fingrarna, jag hade börjat blöda näsblod, vilket inte hänt på minst femton år. Och i morse när jag vaknade var kudden full med djupröda fläckar – det jag under natten trott var extra rinnigt snor hade alltså varit näsblod igen. Sen började det rinna i duschen igen och även om jag njöt en aning av effekten av blod i badkaret och i mitt ansikte så blev jag en aning orolig och ringde Nelly för att få tröst. Hon sa att det kunde bli så om man sovit dåligt. Så jag åkte iväg till tentan och kände mig svimfärdig hela tiden och försökte komma fram till om det var äkta eller bara ett uttryck för min självömkan. De senaste dagarna har det i och för sig varit så för jämnan, att om jag är ute och rör på mig så känner jag mig fasligt yr och matt, medan jag är rätt pigg och glad om jag sitter stilla.

Så ock på tentan. Att sitta och fundera gick inte så bra, då sjönk jag väldigt lätt in i något slags slummerförstadium, men annars skrev jag på och fick inget näsblod. Hur tentan gick kan jag inte säga. Jag svarade på allt men var väldigt osäker på några frågor. Jag hoppas det blir godkänt i alla fall, skam vore det annars som jag kämpat.

Det var fler än jag som kom tidigt till universitetet, bland annat den där vackra tjejen i min grupp, Maria tror jag hon heter, som var lika trevlig som hon såg ut fast jag satt där och beskrev mina krämpor lika självömkande som vanligt. Hon tyckte vi skulle gå ut ikväll allihop, så någon skrev ”Kvarnen 20:00” på tavlan i tentasalen. Inte min favorit direkt, men nu får jag ju chansen jag längtat efter att umgås med mina kursare. Hur nu det ska gå.

Nu är jag så arg på mig själv att jag kan spricka. Jag gick ju inte till Kvarnen i lördags för att tentafesta eftersom jag var så himla trött och svag och sjuk och fast jag grämde mig över att missa den efterlängtade chansen att äntligen få umgås med kurskamraterna tröstade jag mig dels med att jag ändå var för utmattad för att orka göra något vidare bra intryck eller ens försöka lära känna någon, och dels med att det skulle bli en ny chans idag, tisdag, då det skulle vara institutionsfest med föreläsningar och vin efteråt. Jo morsning! Igårkväll skulle jag kolla exakt tid för evenemanget och upptäckte då att det pågick för fullt eftersom det var den 12:e som var rätta datumet, inte den 13:e!!

Jag blev helt förtvivlad av ilska. Klockan var tio nånting, jag hade just kommit hem från Bistro Bohème med Doris och Peter och Patricia, och vad jag gjorde var att ringa till några utvalda kurskamrater för att se om de var hemma redan, vilket skulle betyda att det inte varit något vidare röjarparty OCH att de inte fortsatt på egen hand efteråt och haft jättekul med varandra, utan mig. Naturligtvis var det ingen hemma hos dem jag ringde. Och jag är så arg. HUR kan jag vara så oförlåtligt klumpig och slarvig?

Men värst av allt är ju tanken på att kurskamraterna nu antagligen hunnit bilda ett sånt där gäng som har kul tillsammans och att det är för sent för mig att få vara med. Egentligen bör det inte vara så illa, men jag kan inte slippa ångestkval över att snart två månader gått och jag har missat alla tillfällen att få lite vänner. Kanske skulle det inte te sig lika hemskt om inte den där vackra Maria verkade ha pratat med och lärt känna varenda kotte i klassen. Det känns som om det inte finns något utrymme för mig.

Och nu har jag skippat dagens föreläsning av pur ilska. Usch, jag är dömd att ströva ensam mellan grupperna av skrattande kursare i fortsättningen. Åhhh, är det verkligen kört? Är det det? Nu ångrar jag verkligen min asociala läggning i början av terminen. Jag skulle ha kämpat från början, nu har alla sina roller, och jag är den tråkiga sura som ingen orkar bry sig om.
Jag ska i alla fall ägna mig åt Heidegger i min ensamhet. Och i morgon ska jag prata med ALLA. Jag måste lägga på ett kol nu, och komma ikapp.

Nu vet jag vad jag ska göra för att känna mig lite mindre oälskad och försumbar, jag ska redan idag ringa mina gamla kurskamrater och bjuda hem dem till mig nästa helg. Alltså: Micke B. (som jag samtidigt kan beklaga mig för, å vad jag behöver det), Ylva, Gunilla, Johan, Keeron, Hasse, Martin, Conny, vem mer? Germanicus är det väl ingen som vet var han är. Och Anders är i Göteborg och David i Afrika. Så det blir väl bara åtta stycken. Sen ska jag prata mer med mina nuvarande kursare också, och börja med det redan imorgon.

Ingenting har det blivit av mina planer. Jag har inte ens masat mig iväg på föreläsningarna som den lättjeflicka jag är. Idag är jag på ett uruselt humör, vill bara åka hem men vet inte varför.

I fredags var vi ute och festade av Pamela på Pelikan och därefter på en källarfest vid Bjurholmsplan. Jag hällde i mig alkohol utan måtta och till all lycka sov jag över hos Doris som förmådde väcka mig och få iväg mig till servicehuset där jag irrade omkring i ett töcken fram till lunch och därefter blev väldigt bakis. Dan efter blev jag milt uppläxad av receptions-Lotta i enrum för att jag kommit till jobbet i det skicket och att jag dessutom ”stank av sprit”. Ack vad de orden fortfarande skär i mitt hjärta, vilken skam! Bortgjord för alltid känns det som.

Fan det känns precis som PMS det här och det är det ju inte. Kanske är det så att jag önskar att jag hade brevet till föräldrarna skrivet, för det kommer att bli så jobbigt att få det gjort. Särskilt som mina jeans har snört av allt blodflöde från midjan och neråt. Att jag ska vara så tjock! Jag som så gärna vill känna mig lite utmärglad. Men jag sitter ju inte i rullstol o.s.v. o.s.v.

Värst av allt är att jag ska fika med Doris här klockan halv fem och jag ORKAR bara inte sitta här så länge. Varför känns det som om jag ska börja gråta när som helst? Och var är alla de där kloka insiktsfulla självdistanserade tankarna jag tänker ibland i min ensamhet då jag lyckas känna sprudel och entusiasm?

Hemskt vad jag lider av att inte göra det jag så gärna vill och som jag skulle må så bra av, som att fota och skriva och kopiera och måla och sy. Jag avskyr verkligen mig själv för alla dagar som bara går och har gått i slöhetens tecken och förmår absolut inte uppskatta det jag faktiskt gör. Det är ju inte heller mycket. Jag tänker, umgås, läser, grubblar och avundas folk som Doris som är kreativ hela dagarna medan jag bara önskar att jag vore det.

Jag tror att jag känner trots gentemot mina studier. Idag borde jag köpa källseminarietexterna eftersom det är imorgon seminariet är, och det enda jag känner angående det är ”nä! Vill inte!”, precis som angående att åka till föreläsningarna. Och jag lider ju av att inte ha lärt känna nåt gäng än bland kurskamraterna men känner samtidigt ett surt förakt gentemot dem, ”de verkar ändå så trista och töntiga”, fast jag vet att jag är expert på att missa trevliga typer just för att jag dömer ut folk på förhand.

Jag saknar mina filosofikurskamrater så gräsligt mycket och därför plågar det mig än mer att jag inte hittat några nya roliga rara kursare. Och att jag inte ens har försökt. Jag tror väl inte längre att det är försent i och för sig, så vad gnäller jag för? För att jag är en jävla gnällspik.

Nåt kul: (det HAR varit fler kul saker på sistone, även om det inte känns så nu i mitt värkande hjärta) att Elvira och Gustav (syskonen) var hos mig på middag i förrgår igen så jag fick uppleva ännu en gång hur söta och roliga de är. Guldklimpar helt enkelt, även om jag har svårare att komma på saker att prata med Gustav om, han är ju ingen pratkvarn precis. Vilket Elvira är. Jag hoppas innerligt att hon mår så bra som hon verkar göra. Fast det retar mig förstås att hon är så himla söt och fin med helt perfekt kropp. Inte missunnar jag henne det, men när jag själv känner mig en aning missbildad och väldigt fettdallrande och pappa aldrig blivit upprörd över att jag inte äter ordentligt och dessutom inte verkar beundra mig någe vidare så är Elviras skönhet något som får mig att känna mig ännu fulare.

Ja jag känner och känner och känner, jag borde sluta med det. Om jag inte kände så himla mycket, eller om jag åtminstone inte brydde mig så mycket om det, så skulle jag få bra mycket mera gjort.

Undrar just var Nelly är någonstans, hon skulle komma vid tolv. Om hon inte kommit klockan ett så åker jag. Visst fan, jag hade tvättstugan i morse, det glömde jag. Dessutom skulle det komma folk och besiktiga lägenheten i morse inför ”sprängningar och markarbeten” och jag vaknade inte av ringklockan, så nu går väl hela lägenheten sönder och jag får stå för reparationerna själv.

Ungdomarna bakom mig pratar om en fest de ska ha på HG5 eller nåt den 12:e november där de ska ställa ut bilder, bl.a. sina egna, och jag blir ju så avundsjuk. Att det finns folk som faktiskt gör såna där roliga saker som kräver lite jobb. Själv har jag inte ens framkallat de där balettbilderna än. Vidrigt! När man tänker på vad jag skulle kunna göra om jag kämpade lite med att fota och sälja bilder. Varför gör jag inte det? Doris och Nelly har ju sagt det, att jag skulle verkligen kunna bli någonting om jag bara ansträngde mig lite mer. Och jag tänker genast att ja! Jag ska kämpa! Och fylls av idéer och entusiasm. Så slutar det alltid med att ingenting händer, jag får ingenting gjort, och känner mig allt värdelösare.

Nu kom Nelly. ”Den här dan börjar dåligt” sa hon, vilket genast muntrade upp mig betydligt.

Vad rörd jag blev av att den där mörka tjejen hade lagt märke till att jag varit borta mycket! Och gladdes med mig att jag grejat tentan! När hon och hennes kompis är så vänliga fylls jag av grämelse över att de snart kommer att inse hur hemsk jag är och ångra sig.

Har läst lite i min förra dagbok vilken i vanlig ordning är mycket bättre skriven än den nuvarande. Nelly skulle ha varit här för en halvtimme sen så jag måste ringa och väcka henne nu.

Inget svar, hon är väl på väg. Vad totalt sinnesslö jag känner mig, men rätt söt och fin för omväxlings skull i min gamla lilaprickiga klänning och min nya lugg.

Sitter i ovanligt svår väntan på Nelly eftersom jag varken har pengar till kaffe eller till tobak. Röker just en cigg ihopskrapad av de sista små torra tobaksresterna, vilket av någon anledning förde in mig på dikten ”Den sista ciggen” vilken jag nu kom på heter ”Den största dagen” tror jag. Den som inte alltid är störst, liksom.

Så oälskad och omärklig som jag fått för mig att jag är den här terminen borde jag vara sprickfärdig av lycka nu efter föreläsningen i morse som jag för en gångs skull närvarade på. T. ex. så både noterade och komplimenterade Maria min nya ”frisyr”, och dessutom satt jag med henne och Jeanette och den lilla mörkhåriga Nina, och den lille brede blonde killen och den rolige och skrattretande som heter Kalle, ja dem satt jag med på rasten på Café 6:an. Dessutom – äntligen! – kom vi överens om att ses på Valand i morgon klockan tolv, istället för på universitetet klockan tio, och ha gruppövning. Det börjar arta sig. Jag väntar bara på att överfallas av övertygelsen om att mitt beteende idag för evigt utmärkt mig som trist och korkad och synnerligen otrevlig. Fast det känns ju så tjatigt.

Nelly kom nu äntligen och hade fått låna 500:- av sin mamma, så jag fick 200:- av dem. I fattiga tider delar vi allt, t.ex. ett paket cigg som nu.

Förutom att jag exponerar alla fettvalkar och är omgiven av Östra Realslyngel så lyckades jag få mina Byggforskningsrådspengar på ett ganska förödmjukande vis. Jag var där i morse för att prata med en viss Margareta Sjögren om fler bilder till den där antologin och efteråt passade jag på att slinka förbi den där Peter Bylund till vilken jag äntligen fått iväg räkningen för att höra hur det gick med mina pengar. Han hade inte ens fått min räkning men hittade den i ett fack. Jag var på intet sätt krävande eller framfusig, men han frågade om jag var fattig och jag sa ja, inlindat i ursäkter över att jag först dröjer ett halvår med att överhuvudtaget skicka räkningen och sen kommer och vill ha pengarna efter en vecka. Han sa åt mig att vänta i fikarummet medan han skulle försöka ordna det hela och där satt jag och bläddrade fram och tillbaka i Hemmets Journal och log mot främlingar i tre kvart när den rundhylte Bylund återvände bara för att föreslå att jag skulle komma tillbaka en timme senare, så jag cyklade hem och ringde lite (bl.a. till kurs-Jeanette som ska låna norska boken) och hämtade mina efterlängtade vantar vilka gjorde det något mer njutningsfullt att cykla i kylan.

Absolut senast två minuter över halv ett var jag tillbaka och stod i porten som överenskommet och väntade och väntade. Kvart i ett åkte jag upp och letade efter Bylund som inte stod att finna. Däremot klev han precis ur hissen när jag kom ner igen. ”Du var ju inte här halv ett, så jag åkte upp och jobbade lite”, sa han och jag kunde bara stirra klentroget på honom för inte tjafsar man med någon som har ens check på 7.774:- i nypan, men jag måste säga att hans intoleranta klockslagsfascism verkligen förtog intrycket av att han fått göra en god gärning, som Nelly försökt trösta mig med när jag klagat över hur pinsam hela storyn var. Hursomhelst, jag fick ju min check iallafall, och han ropade efter mig när jag börjat lomma iväg som en skamsen hund att han tyckte om mina bilder och det var ju roligt. Men usch vad det kändes som att traska in till patron med kepsen i näven och nacken böjd.

Jag har tröstat mig lite med att i rasande fart spendera 450:- ungefär på kassettband och batterier och äntligen! hörlurar, så när jag stod utanför äckligt fullproppade Åhléns i solen med J. Romans Drottningholmsmusik i öronen så upplevde jag faktiskt en halv minut eller så av den där livskvaliteten som andra människor verkar ha hela dagarna fulla av. Jag har det iallafall inte tror jag, för dagarna och veckorna går så rasande fort så det är inte klokt. Ändå gör jag ingenting annat än fikar, går på föreläsningar och ligger i sängen. Jag fylls av ekande ödslig tomhet vid tanken på det, att tiden rinner iväg så fort och jag bara låter det ske som i ständig väntan. Ändå vet jag ju att det jag väntar på redan är här, alltså livet. Vad klämkäckt skrivet av mig.

Men den här veckan t. ex, jag har inte ens ”hunnit” ringa vare sig Doris eller Ylva eller någon annan för den delen. Jag försöker trösta mig med att eftersom jag tillbringar varje möjlig minut i väggstirrande kontemplation så är det väl det jag behöver just nu och att det säkert är nyttigt på lång sikt. Men det verkar ju inte vara någon ände på det! Jag oroar mig för att jag är på väg att sjunka gradvis allt längre in i total apati. Vad ska man tro? Jag har helt klart blivit lite för epikureisk tror jag, med ögonblickets sinnesfrid som enda mål. Jag säger bara det, att om jag inte börjar fota och kopiera snart så blir jag galen.

Nu kom Elvira, och jag stirrade på henne i fem sekunder, tänkandes ”vad är det där för fräck människa som bara kommer och sätter sig”, utan att känna igen henne! Otäckt.