Hur ska det gå med mina studier tro? Dels försov jag mig till föreläsningen igår och fick inte ens ångest. Dels upptäckte jag nyss av en ren slump att det är uppsatsseminarium idag klockan tre. Som tur är hinner jag till det.
Gick hit i regnet, det tog evigheter kändes det som. Mina underarmar är verkligen groteskt feta, noterar jag ganska ointresserat. Jag har åtminstone lyckats komma i ett par jeans, det är inte varje dag minsann. Min bantning har väl inte gått så värst strålande, och hemma är det villervalla.
I fredags spontanköpte jag en bambusoffa i ren desperation och släpade upp den gamla olivgröna på vinden. Mina armar ömmar än. Så i min fasta beslutsamhet att aldrig vara nöjd med något ligger jag nu i timmar och blänger på den nya soffans blommönstrade kuddar som inte passar till något, särskilt inte till den sekelskiftesromantiska stil jag tänkt mig i mitt hem. Nåja, det får väl gå. Tyvärr är jag luspank igen vilket gör mig maktlös i min inredningsiver.
I helgen satt vi hos Nelly och sen blev det Pelikan, eftersom Ritz börjat med inträde hela kvällen, fick vi veta efter att ha utstått deras 30-meterskö. Ja inte mig emot.
Nu sitter jag och nojar lite över om det verkligen kan vara Stefan som sitter några bord bort, vänd mot mig. SkåneStefan alltså. Men jag tror inte det.
Jaha, när jag hade trängt mig in på Kristallen i hopp om ett ragg eller så, så var det faktiskt en karl som började prata med mig där jag satt och glodde. Jag hade spanat in honom litegrann i ögonvrån faktiskt och han var rätt söt. Vi bytte nummer och han lovade ringa nästa gång han skulle på auktion i Sundbyberg vilket jag nästan hoppas att han inte gör, för det var lite avtändande att han jobbade som vaktmästare på Sabbatsberg (granne med Nelly!) och verkade lite ointellektuell på nåt vis. Och hans underarmar var ganska plufsiga. Intet mot mina visserligen, men ändå. Jaja, vad vet jag.
Vad skrämmande att jag kanske inte känner igen en kille jag hoppat i säng med! Fast det gör jag nog, det är väl inte han där borta. Han borde ju känna igen mig i så fall.
Stötte på gamla Mogge på vägen hit, han är så söt och rar. Påmindes än en gång om att jag inte ringt Stefano på ett halvår.
Den där Patrick gav mig i alla fall en söt puss på kinden när han gick. Tyvärr uppskattade jag den inte efter förtjänst eftersom jag bara sagt att, eller föreslagit att, han kanske skulle gå och kolla efter sina kompisar inne på Kristallen, för då satt vi med mitt gäng inne på Pelikan och stället stängde. Jag hade inte alls menat att han skulle dra, tvärtom. Och han hade just frågat om jag skulle ta tunnelbanan vilket jag skulle, så jag förstod verkligen inte varför han ville skiljas åt redan då och kände mig en aning snöplig.
Länge sedan man hörde av Micke B. Det är väl min tur att ringa i och för sig. Nicklas var på Kristallen i lördags, i sällskap med den där rätt söte men tunnhårige Tom som kände igen mig men inte mer trots att vi faktiskt träffats ute en hel del. När jag förklarade att jag var Micke B:s kurskamrat gick det dock upp ett ljus för honom. Sen träffade jag honom igen utanför när jag stod och kollade om Patrick skulle dyka upp igen vilket han inte gjorde. Då verkade i alla fall Tom väldigt intresserad av att jag skulle följa med till Riche och höll mig i handen och höll på. Jag avböjde dock, trots hans charmiga blick, och tog farväl av honom genom att skaka hans hand med en förhoppning om att snart ses igen, och detta såg Killian som sedan på väg mot tunnelbanan undrade vem det var jag betett mig så formellt emot och jag beklagade mig länge och högljutt över hur misslyckad jag var i mina kontakter med det motsatta könet vilket detta var ett tydligt tecken på, att jag var formell mot en söt och charmig kille, och jag frågade Killian vad jag skulle ta mig till. ”Det räcker om du är dig själv, alltså visar hur trevlig och intelligent du är” sa han och lät som om han menade det. Han var rätt drucken, men ändå.
Lustigt att jag känner mig så uppskattad av mina vänners pojkvänner, men sällan av andra killar.
Det här är ingen blogg. 