Egentligen har jag ingen lust att skriva, för jag har ingenting roligt att skriva om. Igår var det ännu en dag som gick till spillo i apatins och fetmans våld. På något vis har det gått så långt att jag inte har lust ens med att slöa. Att det ändå blir så beror väl på att det trots allt är mindre jobbigt att stanna kvar i sängen än att kliva upp, och lättare att äta besinningslöst än att inte äta och tvingas tänka.
Men det har gått för långt nu. På kvällarna kan jag känna skräck inför ännu en ny dag av förfall framför mig. Alla telefonsamtal jag ska ringa, och borde ha ringt för en månad sen, skjuter jag upp som om jag inte kunde tänka förnuftigt. Och det kan jag inte heller, väljer alltid den mest onyttiga vägen. Som om depressionen tvingar mig att bara ägna mig åt mig själv på ett sätt som enbart ökar ångesten. Allt jag borde göra finns ju kvar och dess tyngd ökar alltmer. Jag vet inte vad jag ska göra. Vad finns det att göra? Vad ska jag ta mig till?
Att jag inbillar mig att min oroliga olycklighet har att göra med mitt fett gör det hela ännu värre. Jag låter min fetma beröva mig de flesta källor till glädje. Gamla vänner vill jag inte träffa, kläder vill jag inte sy, fest vill jag inte ha, förrän jag blir smal. Och det kommer jag inte att bli genom min nuvarande metod i alla fall – att sjunka allt djupare in i självförakt och självömkan i min försummade lägenhet dag efter dag.
Och livet som går förbi skrämmer vettet ur mig. Hur mycket jag än anstränger mig kommer jag inte på något som kan muntra upp mig, för ingenting ter sig roligt längre, bara jobbigt, besvärligt. Och mitt fett låter jag ligga i vägen för allt som skulle vara roligt annars. Fast det är ju inte sant, mitt fett har inte så mycket med detta att göra som mitt självförakt. Istället för att rycka upp mig själv ur det här, slösar jag min energi på att gräma mig över all tid som gått utan glädje och kreativitet.
Och allt okreativare blir jag. Jag sover så mycket jag kan, för jag orkar inte vara vaken. Och när jag är vaken äter jag, som om jag hela tiden flyr för livet. Men från livet också. Och trots att min ensamhet är olidlig, undviker jag umgänge. Igår skulle jag ha fikat med Doris och Pamela men när jag klätt på mig överfölls jag av den där förtvivlade olusten att göra någonting annat än att ta mig till ICA och köpa mat för mina sista pengar (men 20:- la jag undan till kaffet här tack och lov). Jag tror att det bara är då, när jag börjar glufsa i mig, som jag känner glädje. Kortvarig sådan förstås.
Jag hatar det där, det stjäl så mycket tid och ökar bara mitt självförakt, men när det händer känns det som det enda tänkbara, det enda jag klarar att göra, som om inget alternativ fanns. Men jag vet ju att det inte blir bättre av det, att ingenting förändras inom mig annat än till det sämre.
Jag har ju gått igenom detta förut, och det gör det hela ännu jävligare. Att jag en gång lyckats ta mig ur det men rasat ner med huvudet före igen. Jag vet ju att jag kan bli lycklig bara om jag slutar med det här, för det förstör så mycket av mitt liv. Det får mig att hata mig själv så mycket att jag inte känner mig värd någon annans kärlek heller.
Gud vad jag hatar mitt liv nu. Allt jag vill är att skapa, med ord, med tyg, med umgänge, med vad som helst, men det enda jag gör är att förstöra. Jag vet om det men fortsätter och fortsätter. Jag har lovat mig själv att aldrig mer, jag har understundom känt entusiasm inför saker jag ska göra och trott att nu vänder det, men så fort jag känner mig det minsta hopplös och misslyckad så faller jag dit igen. Vilket gör att jag känner mig ännu mer hopplös och misslyckad. Jag får mig själv att känna mig värd inget mer än ett kladdigt, ensamt, mörkt och äckligt liv. Jag sitter där i min sörja och drömmer om det liv jag levt en gång då jag blev euforisk av trötthet, inte åt för att få ro, njöt av varje ensam minut för att de var så få.
Vad ska jag göra för att få det livet tillbaka? Än så länge har jag trott att det här kommer att gå över, men när? Hur mycket mer tid ska jag förspilla, tid som jag kämpar med att fördriva utan att njuta av den, när jag redan förlorat så många dagar genom detta.
Det är synd att jag kan behärska mig med mina vänner, för ingen av dem får en chans att förstå.
Det här är ingen blogg. 