Servitören ignorerade mig. Det kanske inte var hans bord, men ändå. Jag kände mig diskriminerad p.g.a. minkpälsbrist och fick för mig att jag såg ut som en knarkare, så jag gapade på honom efter kaffe.
Jag kom hit för tidigt nämligen, Marika och balettfolket skulle inte komma hit förrän halv fyra och kaffe är jag ju alltid sugen på. Jag hoppas att det ska få mig att inte verka lika sinnesslö som jag alltid lyckas göra i Marikas sällskap.
Så nu ska jag fota igen. Om inte den där filmen jag tappade/glömde här sist har hittats så måste jag fota om det mesta och alltså våga mig in i sminklogen igen. Men jag är ju ändå här nu, så det spelar ingen roll. En positiv effekt av min livsleda är tydligen att jag gör vad som krävs av mig om jag bara lyckas ta mig dit där jag ska göra det. T.ex. till telefonen eller Drottningholm. Det senare ack så mycket lättare än det förra.
När jag kom hem igårkväll efter att ha smitit ifrån Pelikan utan att meddela någon bara för att jag inte stod ut, så fanns det fyra meddelanden på telefonsvararen vilket förvånade mig högeliga eftersom jag ju tillbringat kvällen med de som brukar ringa. Först var det irritationsmomentet Maria, om min soffa som jag lovat henne p.g.a. överrumpling, sen mamma som med inställsam stämma undrade hur jag hade det, sen Patrick från i lördags som denna gång faktiskt lyckades klämma ur sig både vad han hette och att han ville att jag skulle ringa. Suck, suck. Sen var det då Ylva som något uppgivet meddelade att det var sjätte eller sjunde gången hon ringde och om jag fick lust att använda min telefon nån gång så kunde jag ju ringa henne. Trippelsuck. Vad i hela friden finns det för förklaring som jag kan ge henne till att jag inte hört av mig? På fyra månader dessutom, herregud. När det som faktiskt muntrar upp mig mest är att träffa mina vänner. Å vad livet rinner ifrån mig. Sommaren är återigen slut och jag märkte den knappt.
Som sagt, av vänner mår man bättre. Det är det jag menar med att jag verkligen motverkar mina syften när jag isolerar mig i min deppighet, för då blir det ju bara ännu värre. Men långsiktigare än två minuter är jag inte som deppig, tyvärr. Efter att ha tömt mig en del över Nelly i torsdags, om föräldrarna mest, och efter Pamelas kalas igår, då jag träffade människor som av för mig okänd anledning faktiskt verkar tycka om mig, så känns livet lite lättare. Trots att det återigen ser ut som ett grovsoprum hemma hos mig. Men varje minut utan borrande byggjobbare gör det lättare att stå ut i röran.
Nu är det grått och kallt och snart är klockan halv fyra, så jag ska börja masa mig iväg.
Sen tror jag att vad jag behöver är en Filofax i skinn för 300:-.
Nelly:
”Dear old chap,
Här sitter vi, jag färskt biten i läppen av Doris , & vi båda åldersgräns nobbade från Riche. Dömda att tillbringa natten på Birger Bar. Vi har precis lyckats skrapa ihop till en öl att dela på. Ska vi ha ngt mer att dricka i natt är det helt beroende på vem du lyckas flirta ”upp”. Jag själv är en pinsam varelse i dessa lägen. Förresten skriver jag med Papas handstil just nu. Troligen för att jag är berusad. I vanliga fall skriver jag mer som Mama.
Baren var stängd. Detta stör mig och förargar dig. Mig för att jag är en true alcoholic & dig för att du inte klarar av (eller har lärt dig acceptera) Svensk Krog Service.”
Det här är ingen blogg. 