Kära gamla Billis. Fortfarande knastrar fläkten och sätter sig tanter bredvid en utan att fråga om det är ledigt och utan att bry sig om mina sura blickar. Gardinerna är nya och servitrisens bebis har blivit större men annars märks inte mycket av tidens gång här inne. Ishockeyteckningarna sitter kvar och konditoriinteriörerna vars perspektivåtergivning inte har med denna världen att göra likaså.
Nu har jag bebisspya lite varstans, för f.d. servitrisen som även under sin mammaledighet verkar tillbringa all vaken tid här skulle ringa och frågade om jag ville hålla bebisen som just spytt på henne, och det gjorde jag förstås med glädje, samt skrev ner adressen hon fick på telefon alltmedan bebisen slet mig i håret. Det är ju inget mindre än ljuvligt att hålla en sån där liten en, men dels fick jag en hastig skymt av det att en småbarnsmor behöver minst tre armar, och dels blir jag alltid lite förlägen i sällskap med bebisar, för vad pratar man med dem om egentligen? Jag älskar dem, men är nog inte riktigt på samma våglängd som dem. Så är det med killar också.
En tjej från kursen tror jag sitter bort i hörnet. Hon verkade trevlig på gruppövningen idag. Överhuvudtaget fick jag en annan bild av mina kurs”kamrater” idag när vi bara var en tio stycken. Det verkar ju helt ok faktiskt, och en av killarna var dessutom söt. Så nu både grämer jag mig över alla kontaktchanser jag kan ha missat förra veckan, och ser resten av kursen an med något mer förväntan än tidigare.
Nu kom Hasse och jag är något störd. Ännu mer störd blir jag av att en tjej nu satte sig bredvid mig utan att fråga om det var ledigt. Jag är förföljd av folk som gör så. Hasse är i och för sig trevlig men jag vill sitta själv och skriva, plugga och glo.
Och nu har jag fått va ifred. Hasse har satt sig med Cilla + kompis, fast vi hade väldigt trevligt ett tag. Så kom Ossian in och jag försökte göra mig osynlig, jag orkar inte ens heja på honom. Han satte sig med de andra tack och lov. Billis är rätt hopplöst minns jag nu, just för att det är nästan omöjligt att få sitta ostörd här. Alltid är det nån som dyker upp.
Jaha, jag har läst en del i Tradition och Revolution och den är lättläst men jag blir rastlös och illa till mods efter ett tag och vill åka hem. Men Nelly ska komma om en timme ungefär och jag vill inte vara en dålig kompis och inte vara här då. Dessutom, vad är det jag vill hem till? Ris med ärtor och en kaosartad lägenhet med tobak överallt?
På tal om tobak så har jag knappt någon kvar, och inga pengar heller. Ännu en anledning att invänta Nelly, hon måste ha en tia att låna mig. Hopplöst att vara så här fattig. Att min lön kanske inte kommer förrän nästa vecka orkar jag inte tro, det vore förfärligt.
I lördags när jag kom hem från Drottningholm där den tjocke scenarbetaren för övrigt hittat min film (hurra!) och där jag som vanligt kände mig som en elefant, omgiven av slanka viga balettkroppar, så ringde Nelly och ville att jag skulle komma över och dricka rödvin. Trots att jag brukar vara orörlig som en stenbumling när jag väl kommit i hemmakläderna och dessutom lagat middag så gav jag mig iväg och det var tur det. För vi satt i några timmar och drack och pratade gamla Londonminnen (mest jag, jag urskuldade mig med att jag hade så mycket prat inom mig på grund av min umgängesovilja på sistone), och sen fick vi lift med några grannars taxi till Riche där vi efter en ovanligt trist och seg kö inte blev insläppta av den blekfete, totalt osympatiske dörrvakten som höll hårt på åldersgränsen, 23 år, just när det gällde oss. Och jag blev förstås arg och snäste så nu kommer jag väl inte in ens när jag är 30. Usch vad förödmjukande, särskilt som Riche är ett ställe som man aldrig vill gå till utan bara gör det när man är tvungen för att det är öppet till tre och gratis.
Vi gick i alla fall tvärs över gatan till Bistro Jarl där det visserligen var gott om folk men tråkigt sådant. Alla såg ut att komma direkt från förortskontoret.
Usch vad less jag är. Jag vill gå. Min handstil är hemsk och mitt språk torftigt.
Jag letade igenom väskan i jakt på småpengar nog att köpa tobak för och lyckades få ihop 26:50 som är i minsta laget, när jag bland kvittona hittade först en tjugolapp och därpå en hundring vilka jag stirrade på i utter disbelief så att säga. Men de verkade finnas inte bara i mina panka hallucinationer och när jag insåg att jag inte är tvungen att äta ris ikväll så blev jag så glad att nu har jag bestämt mig för att stanna. Men det är för mycket folk här. Dock inte lika vidrigt packat som Ritorno igår.
I alla fall, i lördags kväll. Vi hade ju trevligt i varandras sällskap trots den visuella torftigheten, och när B.J. stängde så gick vi tillbaka till Riche och vankade där i hopp om att hitta någon med en efterfest att erbjuda. Plötsligt såg jag ett bekant ansikte som dög i brist på bättre, nämligen Mattias Palme som jag aldrig bytt ett ord med men sett dels på olika SSU-evenemang och dels på Södra Latin och dessutom på Teknis. Han kände igen mig också, vilket även hans kompis gjorde, en f.d. SSU:are han med. Dem gick vi och fikade med på ett ställe där man skulle stå vid höga bord, så fika är ju fel ord. Men kaffe drack vi. En tjusigt klädd karl hade försökt få med oss på efterfest och jag var ju lockad, men Mattias väste i mitt öra ganska uppjagat och övertygande ”Följ inte med honom! Följ inte med honom!”, och det tyckte jag var omtänksamt och rart. Dessutom hade han haft mamma som föreläsare på arkitekthögskolan och sa uppskattande saker om henne, så han gjorde väldigt gott intryck på mig.
Jag har alltid trott att han var en blyg mes. Nästan lite förälskad blev jag, i alla fall efter det (jo, att det visade sig att hans sötare kompis hade en tjej! (21/9))
Hmm, undras vad jag skulle skriva där? För Daniel från fotoskolan kom och störde, och sen kom Nelly och vi två promenerade till Lasse i parken och hämtade hennes cykel. (8/9)
Saker att göra för att må bra:
- Motionera
- Fota
- Sy
- Krokikurs
- Disciplinerad regelbunden pluggning
Akuta saker:
- Städa
- Tvätta
Det här är ingen blogg. 