Hur kommer det sig att jag tycker att jag duger egentligen, och är rätt söt och så, och klok och trevlig, men att det känns som att det ändå inte är tillräckligt bra för vissa killar? Och andra killar kan jag tycka att jag är för bra för. Konstigt.
”Jag är ju perfekt och utmärkt”, sa Nelly.
”Lugna dina läppar!”, sa Nelly.
Nelly:
”Aldrig i det heligaste skulle jag läsa nåt stycke ur din bok som du inte okejat. Eftersom jag inte skriver i min egen dagbok kan jag i alla fall skriva i din. Redan nu har jag skrivit några rader utan att ha fått något sagt. Sånt klarar jag inte av i min bok. Även om jag väl vet att det är mkt bättre än nada. Flipper är lika meningslöst som biljard. Man kan inte vinna pengar, men betalar för att få spela. Biljard (den enorma skillnaden) är dock stimulerande och intelligent. Men varför denna markanta skillnad?”
Varför kan jag ta åt mig av en ganska tråkig killes komplimanger, men inte av en underbart söt en’s? Förresten bad inte den söte om mitt telefonnummer, det säger allt. Att det är hopplöst och kört. Hur ska jag orka leva med det? När vi faktiskt är skapade för varann.
Nelly:
”Skriva nåt snällt om dig. Det finns hela världen att skriva om dig! Men rabbla underbarheter är inte något som faller mig i smaken. Dessutom är jag bedrövlig med komplimanger. Smickrande, tillfälliga, ytliga såsom grundlagda medfödda. Efter att ha läst din tidigare skrift säger jag (något som jag finner utmärkt roligt, men tyvärr inte alls passande till din text) ”Ska du hängas eller skjutas?”. Detta är ngt jag försöker säga så fort tillfälle erbjuds, & även (som nu) när det inte.
Nelly, jag, utan orgasmer. Kan det kanske vara ngt att få Micke ner på jorden? Ner till oss dödliga? Han va’ visserligen rätt fucking fantastic, men orgasm?! Jag har aldrig ljugit för en grabb om orgasmer. Inte heller har jag rakt av sagt att jag aldrig upplevt en. Who is Mr Right? The one who’ll give me an orgasm tonight?”
Det här är ingen blogg. 