Hur ska det gå med mina studier tro? Dels försov jag mig till föreläsningen igår och fick inte ens ångest. Dels upptäckte jag nyss av en ren slump att det är uppsatsseminarium idag klockan tre. Som tur är hinner jag till det.

Gick hit i regnet, det tog evigheter kändes det som. Mina underarmar är verkligen groteskt feta, noterar jag ganska ointresserat. Jag har åtminstone lyckats komma i ett par jeans, det är inte varje dag minsann. Min bantning har väl inte gått så värst strålande, och hemma är det villervalla.

I fredags spontanköpte jag en bambusoffa i ren desperation och släpade upp den gamla olivgröna på vinden. Mina armar ömmar än. Så i min fasta beslutsamhet att aldrig vara nöjd med något ligger jag nu i timmar och blänger på den nya soffans blommönstrade kuddar som inte passar till något, särskilt inte till den sekelskiftesromantiska stil jag tänkt mig i mitt hem. Nåja, det får väl gå. Tyvärr är jag luspank igen vilket gör mig maktlös i min inredningsiver.

I helgen satt vi hos Nelly och sen blev det Pelikan, eftersom Ritz börjat med inträde hela kvällen, fick vi veta efter att ha utstått deras 30-meterskö. Ja inte mig emot.

Nu sitter jag och nojar lite över om det verkligen kan vara Stefan som sitter några bord bort, vänd mot mig. SkåneStefan alltså. Men jag tror inte det.

Jaha, när jag hade trängt mig in på Kristallen i hopp om ett ragg eller så, så var det faktiskt en karl som började prata med mig där jag satt och glodde. Jag hade spanat in honom litegrann i ögonvrån faktiskt och han var rätt söt. Vi bytte nummer och han lovade ringa nästa gång han skulle på auktion i Sundbyberg vilket jag nästan hoppas att han inte gör, för det var lite avtändande att han jobbade som vaktmästare på Sabbatsberg (granne med Nelly!) och verkade lite ointellektuell på nåt vis. Och hans underarmar var ganska plufsiga. Intet mot mina visserligen, men ändå. Jaja, vad vet jag.

Vad skrämmande att jag kanske inte känner igen en kille jag hoppat i säng med! Fast det gör jag nog, det är väl inte han där borta. Han borde ju känna igen mig i så fall.

Stötte på gamla Mogge på vägen hit, han är så söt och rar. Påmindes än en gång om att jag inte ringt Stefano på ett halvår.

Den där Patrick gav mig i alla fall en söt puss på kinden när han gick. Tyvärr uppskattade jag den inte efter förtjänst eftersom jag bara sagt att, eller föreslagit att, han kanske skulle gå och kolla efter sina kompisar inne på Kristallen, för då satt vi med mitt gäng inne på Pelikan och stället stängde. Jag hade inte alls menat att han skulle dra, tvärtom. Och han hade just frågat om jag skulle ta tunnelbanan vilket jag skulle, så jag förstod verkligen inte varför han ville skiljas åt redan då och kände mig en aning snöplig.

Länge sedan man hörde av Micke B. Det är väl min tur att ringa i och för sig. Nicklas var på Kristallen i lördags, i sällskap med den där rätt söte men tunnhårige Tom som kände igen mig men inte mer trots att vi faktiskt träffats ute en hel del. När jag förklarade att jag var Micke B:s kurskamrat gick det dock upp ett ljus för honom. Sen träffade jag honom igen utanför när jag stod och kollade om Patrick skulle dyka upp igen vilket han inte gjorde. Då verkade i alla fall Tom väldigt intresserad av att jag skulle följa med till Riche och höll mig i handen och höll på. Jag avböjde dock, trots hans charmiga blick, och tog farväl av honom genom att skaka hans hand med en förhoppning om att snart ses igen, och detta såg Killian som sedan på väg mot tunnelbanan undrade vem det var jag betett mig så formellt emot och jag beklagade mig länge och högljutt över hur misslyckad jag var i mina kontakter med det motsatta könet vilket detta var ett tydligt tecken på, att jag var formell mot en söt och charmig kille, och jag frågade Killian vad jag skulle ta mig till. ”Det räcker om du är dig själv, alltså visar hur trevlig och intelligent du är” sa han och lät som om han menade det. Han var rätt drucken, men ändå.

Lustigt att jag känner mig så uppskattad av mina vänners pojkvänner, men sällan av andra killar.

Egentligen har jag ingen lust att skriva, för jag har ingenting roligt att skriva om. Igår var det ännu en dag som gick till spillo i apatins och fetmans våld. På något vis har det gått så långt att jag inte har lust ens med att slöa. Att det ändå blir så beror väl på att det trots allt är mindre jobbigt att stanna kvar i sängen än att kliva upp, och lättare att äta besinningslöst än att inte äta och tvingas tänka.

Men det har gått för långt nu. På kvällarna kan jag känna skräck inför ännu en ny dag av förfall framför mig. Alla telefonsamtal jag ska ringa, och borde ha ringt för en månad sen, skjuter jag upp som om jag inte kunde tänka förnuftigt. Och det kan jag inte heller, väljer alltid den mest onyttiga vägen. Som om depressionen tvingar mig att bara ägna mig åt mig själv på ett sätt som enbart ökar ångesten. Allt jag borde göra finns ju kvar och dess tyngd ökar alltmer. Jag vet inte vad jag ska göra. Vad finns det att göra? Vad ska jag ta mig till?

Att jag inbillar mig att min oroliga olycklighet har att göra med mitt fett gör det hela ännu värre. Jag låter min fetma beröva mig de flesta källor till glädje. Gamla vänner vill jag inte träffa, kläder vill jag inte sy, fest vill jag inte ha, förrän jag blir smal. Och det kommer jag inte att bli genom min nuvarande metod i alla fall – att sjunka allt djupare in i självförakt och självömkan i min försummade lägenhet dag efter dag.

Och livet som går förbi skrämmer vettet ur mig. Hur mycket jag än anstränger mig kommer jag inte på något som kan muntra upp mig, för ingenting ter sig roligt längre, bara jobbigt, besvärligt. Och mitt fett låter jag ligga i vägen för allt som skulle vara roligt annars. Fast det är ju inte sant, mitt fett har inte så mycket med detta att göra som mitt självförakt. Istället för att rycka upp mig själv ur det här, slösar jag min energi på att gräma mig över all tid som gått utan glädje och kreativitet.

Och allt okreativare blir jag. Jag sover så mycket jag kan, för jag orkar inte vara vaken. Och när jag är vaken äter jag, som om jag hela tiden flyr för livet. Men från livet också. Och trots att min ensamhet är olidlig, undviker jag umgänge. Igår skulle jag ha fikat med Doris och Pamela men när jag klätt på mig överfölls jag av den där förtvivlade olusten att göra någonting annat än att ta mig till ICA och köpa mat för mina sista pengar (men 20:- la jag undan till kaffet här tack och lov). Jag tror att det bara är då, när jag börjar glufsa i mig, som jag känner glädje. Kortvarig sådan förstås.

Jag hatar det där, det stjäl så mycket tid och ökar bara mitt självförakt, men när det händer känns det som det enda tänkbara, det enda jag klarar att göra, som om inget alternativ fanns. Men jag vet ju att det inte blir bättre av det, att ingenting förändras inom mig annat än till det sämre.

Jag har ju gått igenom detta förut, och det gör det hela ännu jävligare. Att jag en gång lyckats ta mig ur det men rasat ner med huvudet före igen. Jag vet ju att jag kan bli lycklig bara om jag slutar med det här, för det förstör så mycket av mitt liv. Det får mig att hata mig själv så mycket att jag inte känner mig värd någon annans kärlek heller.

Gud vad jag hatar mitt liv nu. Allt jag vill är att skapa, med ord, med tyg, med umgänge, med vad som helst, men det enda jag gör är att förstöra. Jag vet om det men fortsätter och fortsätter. Jag har lovat mig själv att aldrig mer, jag har understundom känt entusiasm inför saker jag ska göra och trott att nu vänder det, men så fort jag känner mig det minsta hopplös och misslyckad så faller jag dit igen. Vilket gör att jag känner mig ännu mer hopplös och misslyckad. Jag får mig själv att känna mig värd inget mer än ett kladdigt, ensamt, mörkt och äckligt liv. Jag sitter där i min sörja och drömmer om det liv jag levt en gång då jag blev euforisk av trötthet, inte åt för att få ro, njöt av varje ensam minut för att de var så få.

Vad ska jag göra för att få det livet tillbaka? Än så länge har jag trott att det här kommer att gå över, men när? Hur mycket mer tid ska jag förspilla, tid som jag kämpar med att fördriva utan att njuta av den, när jag redan förlorat så många dagar genom detta.

Det är synd att jag kan behärska mig med mina vänner, för ingen av dem får en chans att förstå.

Servitören ignorerade mig. Det kanske inte var hans bord, men ändå. Jag kände mig diskriminerad p.g.a. minkpälsbrist och fick för mig att jag såg ut som en knarkare, så jag gapade på honom efter kaffe.

Jag kom hit för tidigt nämligen, Marika och balettfolket skulle inte komma hit förrän halv fyra och kaffe är jag ju alltid sugen på. Jag hoppas att det ska få mig att inte verka lika sinnesslö som jag alltid lyckas göra i Marikas sällskap.

Så nu ska jag fota igen. Om inte den där filmen jag tappade/glömde här sist har hittats så måste jag fota om det mesta och alltså våga mig in i sminklogen igen. Men jag är ju ändå här nu, så det spelar ingen roll. En positiv effekt av min livsleda är tydligen att jag gör vad som krävs av mig om jag bara lyckas ta mig dit där jag ska göra det. T.ex. till telefonen eller Drottningholm. Det senare ack så mycket lättare än det förra.

När jag kom hem igårkväll efter att ha smitit ifrån Pelikan utan att meddela någon bara för att jag inte stod ut, så fanns det fyra meddelanden på telefonsvararen vilket förvånade mig högeliga eftersom jag ju tillbringat kvällen med de som brukar ringa. Först var det irritationsmomentet Maria, om min soffa som jag lovat henne p.g.a. överrumpling, sen mamma som med inställsam stämma undrade hur jag hade det, sen Patrick från i lördags som denna gång faktiskt lyckades klämma ur sig både vad han hette och att han ville att jag skulle ringa. Suck, suck. Sen var det då Ylva som något uppgivet meddelade att det var sjätte eller sjunde gången hon ringde och om jag fick lust att använda min telefon nån gång så kunde jag ju ringa henne. Trippelsuck. Vad i hela friden finns det för förklaring som jag kan ge henne till att jag inte hört av mig? På fyra månader dessutom, herregud. När det som faktiskt muntrar upp mig mest är att träffa mina vänner. Å vad livet rinner ifrån mig. Sommaren är återigen slut och jag märkte den knappt.

Som sagt, av vänner mår man bättre. Det är det jag menar med att jag verkligen motverkar mina syften när jag isolerar mig i min deppighet, för då blir det ju bara ännu värre. Men långsiktigare än två minuter är jag inte som deppig, tyvärr. Efter att ha tömt mig en del över Nelly i torsdags, om föräldrarna mest, och efter Pamelas kalas igår, då jag träffade människor som av för mig okänd anledning faktiskt verkar tycka om mig, så känns livet lite lättare. Trots att det återigen ser ut som ett grovsoprum hemma hos mig. Men varje minut utan borrande byggjobbare gör det lättare att stå ut i röran.

Nu är det grått och kallt och snart är klockan halv fyra, så jag ska börja masa mig iväg.

Sen tror jag att vad jag behöver är en Filofax i skinn för 300:-.

Nelly:

”Dear old chap,

Här sitter vi, jag färskt biten i läppen av Doris , & vi båda åldersgräns nobbade från Riche. Dömda att tillbringa natten på Birger Bar. Vi har precis lyckats skrapa ihop till en öl att dela på. Ska vi ha ngt mer att dricka i natt är det helt beroende på vem du lyckas flirta ”upp”. Jag själv är en pinsam varelse i dessa lägen. Förresten skriver jag med Papas handstil just nu. Troligen för att jag är berusad. I vanliga fall skriver jag mer som Mama.

Baren var stängd. Detta stör mig och förargar dig. Mig för att jag är en true alcoholic & dig för att du inte klarar av (eller har lärt dig acceptera) Svensk Krog Service.”

Kära gamla Billis. Fortfarande knastrar fläkten och sätter sig tanter bredvid en utan att fråga om det är ledigt och utan att bry sig om mina sura blickar. Gardinerna är nya och servitrisens bebis har blivit större men annars märks inte mycket av tidens gång här inne. Ishockeyteckningarna sitter kvar och konditoriinteriörerna vars perspektivåtergivning inte har med denna världen att göra likaså.

Nu har jag bebisspya lite varstans, för f.d. servitrisen som även under sin mammaledighet verkar tillbringa all vaken tid här skulle ringa och frågade om jag ville hålla bebisen som just spytt på henne, och det gjorde jag förstås med glädje, samt skrev ner adressen hon fick på telefon alltmedan bebisen slet mig i håret. Det är ju inget mindre än ljuvligt att hålla en sån där liten en, men dels fick jag en hastig skymt av det att en småbarnsmor behöver minst tre armar, och dels blir jag alltid lite förlägen i sällskap med bebisar, för vad pratar man med dem om egentligen? Jag älskar dem, men är nog inte riktigt på samma våglängd som dem. Så är det med killar också.

En tjej från kursen tror jag sitter bort i hörnet. Hon verkade trevlig på gruppövningen idag. Överhuvudtaget fick jag en annan bild av mina kurs”kamrater” idag när vi bara var en tio stycken. Det verkar ju helt ok faktiskt, och en av killarna var dessutom söt. Så nu både grämer jag mig över alla kontaktchanser jag kan ha missat förra veckan, och ser resten av kursen an med något mer förväntan än tidigare.

Nu kom Hasse och jag är något störd. Ännu mer störd blir jag av att en tjej nu satte sig bredvid mig utan att fråga om det var ledigt. Jag är förföljd av folk som gör så. Hasse är i och för sig trevlig men jag vill sitta själv och skriva, plugga och glo.

Och nu har jag fått va ifred. Hasse har satt sig med Cilla + kompis, fast vi hade väldigt trevligt ett tag. Så kom Ossian in och jag försökte göra mig osynlig, jag orkar inte ens heja på honom. Han satte sig med de andra tack och lov. Billis är rätt hopplöst minns jag nu, just för att det är nästan omöjligt att få sitta ostörd här. Alltid är det nån som dyker upp.

Jaha, jag har läst en del i Tradition och Revolution och den är lättläst men jag blir rastlös och illa till mods efter ett tag och vill åka hem. Men Nelly ska komma om en timme ungefär och jag vill inte vara en dålig kompis och inte vara här då. Dessutom, vad är det jag vill hem till? Ris med ärtor och en kaosartad lägenhet med tobak överallt?

På tal om tobak så har jag knappt någon kvar, och inga pengar heller. Ännu en anledning att invänta Nelly, hon måste ha en tia att låna mig. Hopplöst att vara så här fattig. Att min lön kanske inte kommer förrän nästa vecka orkar jag inte tro, det vore förfärligt.

I lördags när jag kom hem från Drottningholm där den tjocke scenarbetaren för övrigt hittat min film (hurra!) och där jag som vanligt kände mig som en elefant, omgiven av slanka viga balettkroppar, så ringde Nelly och ville att jag skulle komma över och dricka rödvin. Trots att jag brukar vara orörlig som en stenbumling när jag väl kommit i hemmakläderna och dessutom lagat middag så gav jag mig iväg och det var tur det. För vi satt i några timmar och drack och pratade gamla Londonminnen (mest jag, jag urskuldade mig med att jag hade så mycket prat inom mig på grund av min umgängesovilja på sistone), och sen fick vi lift med några grannars taxi till Riche där vi efter en ovanligt trist och seg kö inte blev insläppta av den blekfete, totalt osympatiske dörrvakten som höll hårt på åldersgränsen, 23 år, just när det gällde oss. Och jag blev förstås arg och snäste så nu kommer jag väl inte in ens när jag är 30. Usch vad förödmjukande, särskilt som Riche är ett ställe som man aldrig vill gå till utan bara gör det när man är tvungen för att det är öppet till tre och gratis.

Vi gick i alla fall tvärs över gatan till Bistro Jarl där det visserligen var gott om folk men tråkigt sådant. Alla såg ut att komma direkt från förortskontoret.

Usch vad less jag är. Jag vill gå. Min handstil är hemsk och mitt språk torftigt.

Jag letade igenom väskan i jakt på småpengar nog att köpa tobak för och lyckades få ihop 26:50 som är i minsta laget, när jag bland kvittona hittade först en tjugolapp och därpå en hundring vilka jag stirrade på i utter disbelief så att säga. Men de verkade finnas inte bara i mina panka hallucinationer och när jag insåg att jag inte är tvungen att äta ris ikväll så blev jag så glad att nu har jag bestämt mig för att stanna. Men det är för mycket folk här. Dock inte lika vidrigt packat som Ritorno igår.

I alla fall, i lördags kväll. Vi hade ju trevligt i varandras sällskap trots den visuella torftigheten, och när B.J. stängde så gick vi tillbaka till Riche och vankade där i hopp om att hitta någon med en efterfest att erbjuda. Plötsligt såg jag ett bekant ansikte som dög i brist på bättre, nämligen Mattias Palme som jag aldrig bytt ett ord med men sett dels på olika SSU-evenemang och dels på Södra Latin och dessutom på Teknis. Han kände igen mig också, vilket även hans kompis gjorde, en f.d. SSU:are han med. Dem gick vi och fikade med på ett ställe där man skulle stå vid höga bord, så fika är ju fel ord. Men kaffe drack vi. En tjusigt klädd karl hade försökt få med oss på efterfest och jag var ju lockad, men Mattias väste i mitt öra ganska uppjagat och övertygande ”Följ inte med honom! Följ inte med honom!”, och det tyckte jag var omtänksamt och rart. Dessutom hade han haft mamma som föreläsare på arkitekthögskolan och sa uppskattande saker om henne, så han gjorde väldigt gott intryck på mig.

Jag har alltid trott att han var en blyg mes. Nästan lite förälskad blev jag, i alla fall efter det (jo, att det visade sig att hans sötare kompis hade en tjej! (21/9))

Hmm, undras vad jag skulle skriva där? För Daniel från fotoskolan kom och störde, och sen kom Nelly och vi två promenerade till Lasse i parken och hämtade hennes cykel. (8/9)

Saker att göra för att må bra:

1. Motionera
2. Fota
3. Sy
4. Krokikurs
5. Disciplinerad regelbunden pluggning

Akuta saker:

1. Städa
2. Tvätta

Ville bara skriva att jag mår så bra! Inget ätatillsjagspricker-behov på en och en halv vecka t.ex. Och i helgen hade jag så roligt! Det enda som förmörkar mitt sinne är att Thomas från färglabbet inte dykt upp och fikat som han skulle, och att Nelly inte ringt. Jag väntar ett tag till, sen vill jag iväg och köpa tyg på Åhléns och fika på Ritorno eller nåt.

Inge vidare bra dag. Sov alldeles för länge och drömde mardrömmar i mängder. Sen åt jag för mycket. Nu har jag i alla fall lyckats ta mig hit. Inte får man röka, men jag tyckte att jag behövde lite kaffe i väntan på nästa IKEA-buss. Kaffet smakade dock bedrövligt. Huvudvärk har jag, plus att jag känner mig som en inlindad elefant i de här kläderna.

Hur kommer det sig att jag tycker att jag duger egentligen, och är rätt söt och så, och klok och trevlig, men att det känns som att det ändå inte är tillräckligt bra för vissa killar? Och andra killar kan jag tycka att jag är för bra för. Konstigt.

”Jag är ju perfekt och utmärkt”, sa Nelly.

”Lugna dina läppar!”, sa Nelly.

Varför kan jag ta åt mig av en ganska tråkig killes komplimanger, men inte av en underbart söt en’s? Förresten bad inte den söte om mitt telefonnummer, det säger allt. Att det är hopplöst och kört. Hur ska jag orka leva med det? När vi faktiskt är skapade för varann.

Jag kom iväg hit, det gjorde jag. Men inte hittade jag föreläsningssalen! B5 var det, och jag har irrat och letat och hållt på, men gav upp utan tårar. Jag intalar mig att jag klarar mig utan gymnasietrista föreläsningar och det stämmer nog, men i så fall bara om jag pluggar på egen hand. Vilket inte har blivit av. Istället jobbar jag heltid med att fördriva dagarna på minst ansträngande möjliga sätt.

På vägen hit, precis när jag svängt under bron och kunde se universitetet breda ut sig, mötte jag en annan cyklist i hjälm och precis innan vi var jämsides kände jag igen gamle Feffe-Micke som jag hejade på och han sken upp. Jag fortsatte dock, för jag trodde att jag var sen, men vände mig tack och lov om och såg att han stannat. Pinsamt. Så jag cyklade tillbaka till honom. Han är ju så söt. Jag kände hur jag ville stråla i hans närvaro. Han jobbade kvar på måndagspuben och ville att jag skulle gå med i kulturutskottet. Bra idé. Verkar vara enda sättet för mig att lära känna folk här. Min klass är säkert inte hopplös, men jag träffar den ju så sällan. Inbillar mig att jag redan uppfattas av den som slö och konstig.

Jag verkade säkert helt obalanserad och osammanhängande när jag pratade med Micke. Typiskt.

Lyckligtvis gick jag med på att gå ut med Nelly igårkväll, trots att jag höll på att somna. Vi hade tänkt ses på Bistro Bohème, men tack vare en plötslig snilleblixt ringde jag dit och kollade och mycket riktigt skulle de just stänga. Så vi grubblade länge och väl över vart vi då skulle gå. Det är så mycket att beakta, ölpris, läge, klientel, stämning o.s.v. Jag var nästan villig att gå på Riche, jag ska förklara varför när jag är mera sugen på att skriva långt och detaljerat. Till slut enades vi om Café Tivoli och jag cyklade dit som ersättning för den uteblivna cyklingen till servicehuset samma dag vilken kom sig av att jag försovit mig.

Så satt vi där och hade så himla roligt och trevligt i ”blott” varandras sällskap. Jag tror att min apati-och slöhetsdepression har gått över nu. Bara det att jag vill umgås tyder på det. Jag har börjat fatta att livet inte är evigt, höll jag på att säga, alltså att jag inte kan låta bli att träffa mina kära vänner och istället stanna hemma för att kontemplera hur ofta som helst, dels för att jag hatar att missa händelser och dels för att det är nu det pågår, livet och umgänget och det. Jag bör tvärtom ta varje chans att träffa folk, för jag mår ju bra av det och det är de dagar jag umgåtts mest som sedan lyser i minnet allra starkast.

Som i torsdags. Usch, nu har jag redan närmat mig det där jag ska skriva detaljerat om. Men det började med att jag pysslade i lägenheten, satte upp tyg vid sängen och färgade mitt nya överkast blått och satte upp gardiner och det blev så fint. Sen kom Elvira och fikade några timmar och jag njöt av varenda sekund med min syster som är så fantastiskt söt och klok och rolig att jag inte vet till mig av lycka över att hon är min. Samtidigt som jag i vanlig ordning ångestade över att jag träffar henne så sällan och inte har ringt henne på jättelänge.

Överhuvudtaget grämer det mig oerhört att jag inte varit så umgängessugen och glad hela sommaren som jag är nu. För skillnaden är bara att jag orkar anstränga mig något mera nu (inte tillräckligt mycket dock, jag har fortfarande inte ringt Ylva, Micke B., Johan, Gunilla, Stefano och alla andra som jag inte hört av mig till på månader).

Jag är i sånt val och kval över huruvida jag ska klippa lugg eller ej. Varje ful tjej med lugg jag ser får mig att vilja behålla mitt Veronica Lake-svall, men så fort jag ser en vacker luggförsedd tjej så vill jag klippa mig genast. Nu sitter jag för övrigt och läser om vad som egentligen hänt i sommar för att se om mitt intryck av enbart isolerat slöande hela dagarna stämmer. Faktiskt verkar det inte så.

Vad skönt att läsa det jag skrev 3/9 när jag jämför med hur mycket bättre jag mår nu! Och hur någorlunda fint jag har det i min lägenhet nu, det är bara köket kvar att piffa upp. Men ändå jobbigt att inse hur dåligt jag mådde då.

Nu ska jag cykla iväg och shoppa lite. Vad roligt det är att ha lust med saker!

Igårkväll var det inte så bra, min mage blev alldeles för full av middagen och det fick mig att äta ännu mer. Att jag vägrade ringa alla dem jag hade bestämt mig för att ringa ökade verkligen min otympliga svettiga otrivsamhet.

Men nu är det en ny dag. Jag sov ut till tio och drack kaffe i köket vilket jag ska fortsätta med för ju mer tid jag spenderar vaken i sängen desto passivare verkar jag bli. Plus att det är förödande för blodcirkulationen i baken att sitta i sängen. Sen gick jag och skräpade i ett par timmar utan att egentligen få någonting gjort, det är jag så fantastiskt duktig på. Men jag kom ändå iväg hit till slut. Jag köpte några band på PUB igår, med 60-talsmusik och klassiskt och det gör det roligare att cykla när jag slipper lyssna på mina gamla uttjatade band. Särskilt ”Like a rubberball” spelar jag om och om igen nu på ett av de nya banden.

Jag hade nog hoppats att min nya kärlek skulle vara här, även om jag inte ens är säker på att jag skulle känna igen honom och framför allt inte har en aning om vad jag skulle ta mig till om han var här. Verkar vara ännu en sån där hopplös olycklig avståndsförälskelse så förhoppningsvis har jag glömt honom om ett par veckor även om det inte känns så nu.

Det var alltså i torsdags jag träffade honom. När Elvira varit hos mig och fikat så kom Doris och Nelly. Vad kul det var, så spontant, för först var det meningen att jag skulle komma hem till Nelly vid tiotiden när hon återvänt från sin föreläsning i Uppsala. Så ringde Doris på eftermiddagen och vi kom överens om att ses hos mig lite tidigare. Sen slutade det med att Nelly struntade i föreläsningen så hon kom också vid åtta. Så man måste inte planera i veckor innan vilket jag fått för mig som om jag skulle behöva tid att förbereda mig inför att träffa folk. Det är väl därför jag avskyr att folk kommer hem till mig utan att ringa innan och så. Även om sånt kan få mig att känna mig rätt bohemisk och spontan och livslevande efteråt, som att jag faktiskt upplever saker.

Bäst som jag satt och skrev, kände jag igen en tjej lite längre bort som Agas kompis Mariana. Hon var med på Riche i torsdags förresten. Henne gick jag fram och hälsade på, trevlig tjej. Hennes kompis Natalie var också med i torsdags, så allt jag ville var att fråga om min nya kärlek men det gjorde jag förstås inte. De sa att Aga fyller år idag och tyckte att vi skulle hitta på något på torsdag som överraskning, samla ihop vin och folk och så. Bra idé. Hoppas att de samlar ihop P. också. Som sagt, de var söta och rara men jag kände mig som vanligt töntig och fånig men än sen. De frågade till och med om jag ville sitta med dem men jag avböjde med motiveringen att jag skulle plugga så då var jag ju tvungen att göra det också. Den där Aristoteles alltså. Suck. Knepig typ.

Allt jag vill nu är att köpa vin och dricka det med Nelly och försöka låta bli att sitta och glo sorgset och drömmande och tjata om min olyckliga kärlek. Svårt. Det gör mig vansinnig att så många tjejer är så söta eller i alla fall har allt det jag föreställer mig att söta killar vill ha. Och som jag inte har. Det är hopplöst det där med min övertygelse att jag inte är god nog åt en kille som jag tycker är söt. Vad har jag att erbjuda en sötnos, tänker jag.

Vi pratade om det i söndags, Nelly och jag, hur man upphöjer en dyrkad kille till skyarna och på så sätt verkligen känner sig lägre stående, ovärdig gudomens kärlek. Och på samma sätt förpassas den kille som råkar falla för ens misslyckade underlägsna person till träsket under en såsom varande ännu mera misslyckad och framförallt dum. Enda lösningen på detta verkar vara att den man förälskar sig i, själv förälskar sig i en i samma sekund så att man aldrig hinner med att vare sig göra honom för mycket eller för lite värd sig själv.

Pluggat lite till och fick rastlöst ont i magen av det. Om jag ska återgå till torsdagen nu så satt vi då hemma hos mig och drack vin och pratade om den ekonomiska krisen och tuperade håret och spelade ABBA och skrattade åt våra respektive vitt skilda anledningar till att börja gå och simma igen. Doris: för disciplinens skull. Jag: så jag får fastare mage och rumpa och så. Nelly: så jag kommer upp på morgnarna. Och vi enades om att vi var väldigt olika men ändå lika. Ibland undrar jag vad jag skulle ta mig till utan dem, hur skulle jag någonsin kunna hitta några bättre vänner? Tyvärr kanske jag får veta det snart, om jag inte hör av mig till Doris lite oftare. Jag känner mig ändå närmare henne nu än för t.ex. ett halvår sedan även om jag fortfarande känner mig lite oavslappnad på tu man hand med henne.

Plötsligt klack det till i hjärtat när jag såg killen som satt sig vid Marianas och Natalies bord, de gick just, för jag fick för mig att det var den där Patrick och blev livrädd. Men det var det nog inte, han ser för ung ut. Jag är nog hemskt sugen på att bli klar med den här dagboken, så mycket tjafs som jag skriver. Eller så är jag bara ovanligt skrivglad efter en sommar av kreativ torka.

Back to Thursday. Vi skratttade gott också åt (åh nu såg jag två så söta tjejer och blev alldeles knäckt) Nellys två toppenrepliker. Dels vad man ska säga åt en riktigt irriterande besserwisser med ömtåligt ego när han mal som bäst så man känner sig dum i huvet: ”Jaja, det där vet väl varenda människa, vart är det du vill komma egentligen?” Superbt. Sen var det repliken till den man tror sig ha skämt ut sig inför i fyllan och villan kvällen innan: (med ett roat leende) ”Du var visst lite full igårkväll va?” Och vi tänkte att jag skulle ringa till Micke B. eftersom jag tjatade om att han säkert glömt bort mig vid det här laget, och då avfyra den första repliken när (om) han satte igång som han brukar, och försöka få med honom ut för att nästa dag kunna säga den andra. Jag avstod dock.

Sen åkte vi iväg och hade tänkt gå på Kellys vid Odenplan, men det var stängt, så vi hamnade på nåt taffligt ställe tvärs över gatan med billig öl och flipper, så det dög. Då hade vi med oss en gammal Södra Latinare, Jonas, rätt söt, som Doris kände och som verkade tillräckligt bedårad av henne för att te sig likgiltig inför mina försök till charmigt beteende. Precis som vanligt. Tur att hon gick hem sen.

Vi satt där i alla fall, på övervåningen dit vi rusat när de spelade ”Golden Brown” och drack snakebites och spelade Jenga tror jag det hette, en pelare av små träbitar vilka man skulle peta ut och placera på toppen så länge det gick utan att den rasade. Nelly rev två gånger, Jonas en.

Sen gick Doris och Jonas (åt varsitt håll) och Nelly och jag tog en taxi till Riche för klockan var mycket. Vi kom in utan problem och i garderoben stod min gamla klasskompis Camilla som jag inte träffat på sex år säkert. Inne på lilla avdelningen satt Aga med ett gäng kompisar så vi satte oss med dem. Nu börjar jag närma mig själva poängen så att säga så jag måste lugna mig lite med att hämta påtår och ringa Nelly igen. Hoppas hon är hemma!

Det var hon inte. Jag får sån lust att köpa lite nya kläder, piffa upp mig själv. Måste iväg och shoppa snart.

I alla fall. Vi satt där och pratade med Aga och hennes vänner, ett par söta tjejer och ett par mindre söta killar, när det rätt som det är kommer fram en annan kille och pratar med den fulaste. Till saken hör att jag följt en serie på TV2 inte minst av den anledningen att han som spelar den manlige huvudrollen var så fantastiskt söt så jag inte kunde se mig mätt på honom. Och den här killen som dök upp var väldigt lik honom. Och jag var drucken.

Så jag såg på honom och kastade mig över tjejen bredvid mig, det var Natalie det, och frågade henne nåt fånigt om huruvida hon visste om den där killen var en sån som alla tjejer tycker är söt, för i så fall vågade jag inte prata med honom. Hon visste inte så noga men trodde inte det, så jag gick raskt fram till baren där han stod och frågade om han sett den där serien, ”Gryningens ryttare”. Det hade han inte, han hade bara ettan tydligen, så jag sa att han var väldigt lik hjälten i den vilket verkade smickra honom. Vi pratade ett tag men han var ganska okoncentrerad och flamsig och jag frågade hans kompis vad det var med honom och fick veta att han bara var full. Så jag gav upp och återvände till vårt bord.

Efter ett tag kom han dit och sken faktiskt upp och vinkade när han såg mig men vid det laget hade jag beundrat honom tillräckligt länge för att inse att han var för söt för mig och inte kunde vara ute efter annat än att förödmjuka en ful ovärdig brud som jag.

Hur det nu var hade det hamnat en väldigt full och ful kille bredvid mig som oupphörligt ryckte mig i armen och ville ha öl av mig, och jag blev alltmer irriterad. Till slut tog sig Nelly an honom, hon satt mittemot mig, och jag flyttade till stolen bredvid henne och den här söte killen satte sig bredvid mig. Oj vad vi skrattade åt det där Nelly och jag, att vi är så måna om att rekonstruera hur stolarna stod. Men det är viktigt för minnesbilden tycker jag.

Killen hette i alla fall Pontus och då föll jag helt och hållet för det är ju det gulligaste namn jag vet. Vi satt mittemot varann och jag använde hans ben som armstöd och vi pratade om allt möjligt, fast jag hade fullt upp med att beundra honom och tjatade antagligen löjligt mycket om att han såg ut som en spansk hjälte. Vid något tillfälle tryckte han en puss på min mun och då återvände väl min ”insikt” om att han var för söt för mig o.s.v. och menade han något med den där pussen så var det bara att han ville ha ett känslolöst fyllehångel och ingenting annat.

Jag vet inte hur länge vi satt och pratade, Nelly påstår att det var i evigheter men det beror nog på att hon satt och pratade med det där fyllot för att försöka övertala honom att inte begå självmord vilket han tänkt sig. Att jag inte minns bättre vad vi pratade om! Han körde i alla fall 47:ans buss och avskydde det trots att jag uttalade min beundran för busschaufförer, och så målade han. Han frågade faktiskt vad jag höll på med, vad jag nu svarade för trist på det. Och han delade en ”upphittad” öl med mig och även det Marlboropaket han knyckte från någon ouppmärksam stackare. Jag borde kanske sky en människa med ett sådant beteende men jag är ju likadan själv när jag är full och vill inte att folk ska sky mig för det.

Så stängde Riche alldeles för tidigt som vanligt och vi gick ut. I väntan på garderoben (som vi slapp betala. Tack Camilla!) frågade Nelly honom om han ville följa med och dricka kaffe någonstans. Hon är ju en pärla. Det ville han dock inte, trots att vi stod där utanför och tjatade lite, utan han skulle cykla hem, och tog farväl av mig genom att trycka en puss på min panna. Sen gick jag och ylade hela vägen mot busshållplatsen om detta. Varför ville han inte fika med oss? Varför bara en pannpuss? Varför bad han inte om mitt nummer? Varför hade just jag en sån otur med killar?

Nelly nämnde då Micke B. och Hjalmar som exempel på vilken tur hon hade med killar och jag var precis på gång att fortsätta min klagolåt när hon plötsligt ropade: ”Men hejsan!” och Pontus vinglar förbi på sin cykel och bromsar in vid busshållplatstrottoaren. Frågan är: hur mycket hade han hört? Nelly har försökt lugna mig med att han var alldeles för full för att kunna cykla precis bakom oss tillräckligt länge för att kunna höra allt jag sa.

Vi stod och pratade med honom ett tag, det vill säga, jag stod och höll i hans pakethållare i ett krampaktigt kärleksfullt grepp och Nelly pratade med honom om att de bodde nära varandra. Han bodde nämligen på Tomtebogatan, vid St Eriksplan. Mitt minne är ju luddigt, men han erbjöd sig att skjutsa mig, eller oss, men vi avböjde med tanke på våra kära liv.

Så gick Nelly iväg och jag stod mittemot honom och fånade mig säkert enormt för jag var ju så tagen av hans söthet och ville att han skulle följa med oss. Hur fånig var jag egentligen? För plötsligt lade han armen om mig och tittade på mig och sa ”Var inte så vacker!” vilket han fick säga en gång till, för jag trodde han sa ”Du var inte så vacker” och utbrast ”Va?!”. Hade det varit en förolämpning hade jag väl i och för sig inte förvånats en tiondel så mycket som av en komplimang.

Sen gav han mig en mjuk puss på munnen vilken jag besvarade men inte lät utvecklas till en kyss. För jag tänkte att även om jag är för ful så är jag ändå inte hur lättillgänglig som helst. Jag var i alla fall så överväldigad av hans uppenbarelse att det nästan kändes som en lättnad när han cyklade iväg, och då stod jag med Nelly i busskön och ylade vidare och herrejösses vad hon skrämde mig genom att muttra ”Han står bakom oss nu.”, vilket han inte gjorde förstås.

Nu kom en ruskigt söt kille som ska sitta bredvid mig med sin macka och jag tittade upp och mötte hans blick och då ilade det till i hjärtat som sjutton. Så Pontus är nog inte helt oumbärlig vilket det kan vara bra att påminnas om.