På andra sidan är Doris beskrivning av hur en klänning är uppbyggd. Den gjorde hon i måndags när hon och jag och Nelly och Peter satt på gamla Tim’s med varsin öl efter simning (fast det var bara jag som simmade, minns jag nu), fikning och shopping.
Nelly och Peter satt kvar och drack öl, Doris åkte och gympade och jag åkte hem och målade mitt skåp i dalablått och började sy den klänning som jag har på mig nu och som jag gått hela vägen hit och känt mig mer Sune Mangs-lik än någonsin i. Det är någonting vid höfterna, det veckar sig liksom och framhäver verkligen alla valkar på ett otrevligt sätt. Den är dock väldigt fin, som klänning betraktad. Till all lycka hittade jag ett Burdamönster att sy efter så jag slapp använda mig av Doris skiss. Då hade det blivit katastrof.
På vägen hit, precis efter St. Eriksbron, såg jag Tomas di Leva på långt håll komma emot mig, så jag blev lite stirrig och började pyssla med håret och hålla på men tänkte att jag skulle ju inte glo stint ner i trottoaren bara för att en kändis var på väg så jag tittade upp och då hade han och hans kompis hunnit komma väldigt nära mig så jag log fånigt och eftersom di Leva hade solglasögon på sig och ingen blick att möta så tittade jag på kompisen istället som tittade på mig så att våra blickar möttes så där sugproppsaktigt fick jag för mig. Ja hade det inte varit för min fettvalksframhävande klänning och svettblanka ansikte så hade jag nästan sett det som en korrelativ uppskattningsblick. Eller korrelerande. Nelly har mitt filosofilexikon.
Jag hade hoppats att någon jag känner skulle vara här, speciellt Micke B. då förstås. Kan inte vara mycket av min drömbild som överensstämmer med hur han faktiskt är med tanke på hur mycket jag plötsligt tänker på honom. Och på hur det pirrar i magen när jag gör det. Är han verkligen vad jag behöver eller är det bara ”bättre än ingenting”-uppskattning jag känner? Kanske min motvilja inför att fyllehångla med någon jag inte kommer vara säker på att känna igen två dagar senare har något att göra med saken. För ett lyckat fyllehångel är just vad jag behöver. Tyvärr känner jag mig inte så säker på att lyckas ikväll med alla fettvalkar.
Om en timme ska jag träffa gänget plus Matilda och Noel på Limerick, en irländsk pub vid Tre Backar, så jag hinner faktiskt inte åka hem och sy om klänningen eller byta om eller nåt vilket är synd eftersom jag gärna vill göra ett sött intryck, speciellt på Noel.
I tisdags träffade jag Nelly på Bistro Bohème, nästan enkom för att jag ville visa klänningen som jag då suttit och knåpat med hela dagen. Det ville jag alltså, innan jag provat den. När jag gjort det stod jag framför spegeln i evigheter för att försöka komma fram till exakt vilken ställning jag skulle använda mig av under kvällen för att se så lite avskyvärd ut som möjligt, men lyckades inte. Sen satt ju Nelly och sa att klänningen var jättefin och att den satt så bra, men vad vet hon om mina valkar? Hon är ju helt klart förblindad av kärlek till mig, det märks på hennes komplimanger som jag absolut inte kan fästa någon vikt vid om jag vill veta hur andra människor uppfattar mig. Vilket är såsom en enda stor vandrande skvalpande mage. Plus den jättelika finnen jag har på hakan och som skymmer allt annat i mitt ansikte förutom dess glansiga yta.
Så säger Nelly också att jag har en förvrängd självuppfatttning, men det har jag inte. För om jag har fel, varför har jag i så fall inga beundrare om jag får fråga? Micke B. till exempel, är helt klart inte en sån. Han har fortfarande inte ringt om sin filmrulle. I och för sig är han tydligen bortrest men han är väl inte borta hur länge som helst? Det är två veckor sedan jag ringde första gången och visserligen var det ett så långt pip att mitt meddelande kanske inte kom med, men så ringde jag för en vecka sen också. Han är en knöl helt enkelt.
Annars har väl inget hänt sen sist. Jo nu är jag ju arg på mamma igen, för när jag ringde i förmiddags fick jag veta att hon just vinkat av resten av familjen som är på väg upp hit. Saken är den att sist vi pratades vid sa hon att de skulle åka i morgon, söndag, och jag hade tänkt fråga mormor om hon hade några möbler som jag kunde få (särskilt sekretären då) och som de kunde ta med sig i bilen. Nu åkte de idag istället eftersom Gustav (naturligtvis) måste få sina skridskor slipade innan lägret han ska på, och det tyckte jag att mamma kunde ha ringt och sagt så att jag hunnit prata med mormor till dess. Så jag blev arg, och mamma sa ”varför ska jag göra allt” och ”det var väl inte min uppgift” och liknande självömkande saker. Bäst att ha lågt ställda förväntningar på födelsedagen tydligen med tanke på hur obetydlig roll jag verkar spela i den familjen. (Suckar jag, självömkande.)
Tur att man har Nelly i alla fall som ringer och ringer och ger komplimanger och är så rolig. Jag känner skräck vid tanken på hösten då hon ska få tandställning, och därför måste sluta röka, gå på antabus, och alltså inte dricka, ska plugga, och därför kanske flyttar till Uppsala. Vilken mardröm!
Igår fick jag en massa färgrullar av Måns inne på Pressens Bild-redaktionen. Först kom han svansande och frågade om jag plåtade nånting, och jag sa förstås ja, och sen svansade han även in i rökrummet och sa att han lagt ett kuvert på printern till mig som jag inte fick öppna förrän jag kom hem. Jag öppnade det redan i trappen förstås, och där låg cirka 15 Fujifärgrullar. Jag blev jätteglad men också fundersam. ”En klar invit” tyckte Nelly, men å andra sidan sa Dahlskog tidigare den dagen att han hade bytt från Fuji till Kodak eftersom det inte gick att telefota Fuji, så det är ju mer sannolikt att de hade en massa Fuji till ingen nytta helt enkelt.
Sen gick jag på Konsumet där bakom DN och blev blixtförälskad i den underbart söte Jim Morrison-liknande killen där som hämtade extrapristvättmedel inne på lagret åt mig. Så hädanefter skippar jag VivoPressen eller vad det nu heter.
Nu stänger de snart här så jag funderar över var jag ska slinka in och sätta på mig mina nyinköpta strumpbyxor någonstans, istället för dessa stinkande målarfärgsfläckiga tightsen. Oj vad oregerlig min hand blev helt plötsligt då!
Efter Limerick ska vi dricka vin i någon park och sedan blir det troligtvis Pelikan (vi måste ju gå ”hem” nån gång, tyckte Nelly igårkväll) och sedan Cafe Tivoli (för där brukar man alltid stöta på bekanta vid stängningsdags som vet vart man kan gå sen, tyckte Nelly. Jaa, sa jag och sedan skrattade vi åt det eftersom jag alltid, d.v.s. båda gångerna, åkt direkt hem därifrån. Får väl se hur det blir ikväll.)
Det här är ingen blogg. 