7/8-92 Fredag, på Ritorno

Nelly kom så jag hann inte avsluta min story som jag skulle rodna av att läsa. Pryd som jag är. Enligt Doris.

Sen hände ju inte så mycket mer. Rätt som det var upptäckte han att klockan var sju och då fick han fasligt brått medan jag stod i min rutiga morgonrock och kände mig lite snopen. Så pussade han mig farväl några gånger och eftersom han just hade ringt sin översovande kompis så att denne skulle släppa in honom så hade han strukit under sitt nya nummer i telefonkatalogen och sa att jag kunde ju ringa om jag ville. Då krafsade jag ner mitt eget nummer på en lapp och gav honom. ”Men jag är så dålig på att ringa”, sa han. Frågan är huruvida det kan tolkas som att han vill ha fortsatt kontakt. Sen gick han, och jag återvände till sängen och sov två timmar innan jag gick till jobbet.

Nelly ringde såklart för att få veta vad som hänt och blev mäkta nöjd med att det var så pass mycket. När jag i vanlig gammal ordning började mala om att han inte skulle ringa o.s.v. så blev hon tyst och sa sedan med så underlig röst att jag trodde att hon skojade ”Jag vet inte hur jag ska säga det här…” ”Vadå, vadå?” ”Grabbjäveln har en flickvän!” Och det var ju precis vad man kunnat vänta sig. Visserligen var jag rätt nöjd med vad jag redan fått och kände faktiskt ingen förälskelse direkt men lite snöpligt var det ju.

Det var tydligen hans kompis som sagt det till Nelly när vi redan gått iväg och man kan fråga sig varför. Ja det är mycket man kan fråga sig. Det skulle ju förklara varför det såg ut som om Stefan och Mattias ”tjafsade” på Tritnaha när han just lagt armen om mig. Vad vet jag. Nelly tycker i alla fall att jag ska ringa honom om ett par veckor när han kommer hem från Helsingborg och att det ska ske när vi sitter på Charles Dickens (efter ett par öl förstås) så att jag kan be honom slinka dit. Han bor ju i andra hand på Tjärhovsgatan.

Nog om detta. Igår började jag tycka rätt illa om Micke B. I förrgår kom han hit för att få filmen på sin studentbror som jag framkallat och kopierat och David kom också roligt nog. Han åker till Tanzania på ett år idag och eftersom ingen haft hans Skellefteånummer hade jag inte trott att jag skulle få ta farväl av honom, men det fick jag. I alla fall, vi satt här och fikade ett par timmar. Nelly var också här eftersom hon dels hade lunch och dels en lugn dag på jobbet. Vi enades om att slå runt lite kvällen efter, alltså igår torsdag. Problemet var ju att jag jobbar kväll så jag sa att i så fall fick jag möta dem någonstans klockan tolv. Så ringde jag Micke B. igår för att bestämma detaljerna och då var han tydligen inte ett dugg pigg på att vara ute så sent eller att gå ut överhuvudtaget och som vanligt tog jag allt personligt och som ett tecken på att han inte tyckte om mig så efter att ha försökt entusiasmera honom med klent resultat ville jag inte förödmjuka mig med mer tjat utan sa att han kunde ju be David ringa mig under kvällen så jag i alla fall fick träffa honom. Han hade i och för sig upprepat att han var på dåligt humör och trött men jag kunde inte se det som ett skäl att inte vilja träffa mig.

Hur det nu var så ringde David vid elvatiden då jag redan bestämt mig för att åka hem och sova, men när han lockade med Kristallen så stängde jag av färgprintern med rekordfart och hojade dit. Han hade då flytt Hannas krog och så småningom kom de andra också, Micke B. och Solveig (som läser läkarlinjen tillsammans med några av Davids gamla Skellefteåvänner) och hennes vad det nu var René från Schweiz.

Vad som då händer är att Micke B. inte ens kommer fram och hälsar. Jag står vid fönstret med David och det enda jag ser av Micke B. är att han står och pratar med en riktig liten babydoll-bimbo, blond, lång, smal med uppspärrade ögon och plutmun och allt. En så osannolikt bimboartad uppenbarelse att jag inte ens blev svartsjuk (bara lite). Men att han ignorerade mig tyckte jag var skandal.

När vi såg lediga platser i soffan passerade jag Micke B. + bimbo och sa något skämtsamt om att jag tyckte att man borde hälsa på folk som gör bilder åt en och han sa att det inte kom på fråga när man inte fått dubbla kopior och jag sa att hade jag vetat att han skulle säga upp bekantskapen för en sådan sak så hade jag gjort tre av varje.

Kan det verkligen vara så att han ignorerade mig av samma anledning som jag honom, nämligen stolthet, att inte vara den mest efterhängsne? Eller bryr han sig så lite om mig att han inte ens märker mig? Så jävla nonchalant tycker jag ändå inte att man ska vara mot någon som man är så pass bekant med i alla fall.

Sen satte han sig vid andra änden av soffan och ganska snart dök bimbon upp och drack av hans rödvin och klämde sig ner på hans stol så vi diskuterade detta i min hörna. David och Solveig trodde inte att Micke B:s intresse var lika stort som hennes. ”Hon kanske inte är tillräckligt intellektuell” sa jag vilket jag tyckte var roligt sagt men Solveig rörde inte på munnen.

Mittemot satt John och Ossian vilka trevligt nog ägnade mig tillräckligt med fylleuppmärksamhet för att jag skulle känna mig lite stolt uppskattad. När min öl tagit slut gick jag runt bordet för att be John om att få låna pengar till en ny. Han var dock lika pank som jag och Ossian skulle spara sina pengar till en Kretaresa, så det verkade kört ända tills jag visade ärret efter ciggen Ossian råkat bränna mig med i lördags. Då muttrade han uppskattande om kvinnlig list och grävde fram 37 spänn.

När lamporna tändes blev det lite prat om La Fontana men eftersom både Solveig och Micke B. ville åka hem (med respektive sällskap antar jag) så kände jag mig inte så hemskt lockad av ett fyllesällskap bestående av David, John och Ossian. Dessutom ville jag kunna cykla rakt.

Nu är Nelly här, hon kommer banne mig alltid precis när det bara är slutet kvar. Men nu har jag ju ”micke att berätta” (hihi) för henne.

Ja det slutade i alla fall med att vi stod utanför Pelikan och tog farväl av David. Sen kramade Micke B. om Solveig men ignorerade mig, så jag började läxa upp honom lite för att han varken sagt hej eller hej då till mig. Då sträckte han fram handen! Jag nöjde mig dock inte med att skaka hand utan tvingade på honom en kram och cyklade sen hem, rätt så sur.