24/8-92 Måndag, på Kungis

Klockan är snart 18:00 och jag har inte ätit en smula på hela dagen och undrar om det är därför jag känner mig så väldigt svag och svimfärdig. Det har jag dock svårt att tro med tanke på min nästintill obegränsade fettreserv. Känns i alla fall härligt att för en gångs skull slippa plågas av dåligt samvete över allt jag stoppat i mig under dagen. Mitt dåliga samvete orsakas just nu istället av att labb-Thomas skulle komma förbi efter sitt städjobb och fika hos mig vid sex-sjutiden nån gång. Att jag istället sitter här beror på att det visade sig att introduktionsföreläsningen i idéhistoria var idag mellan tre och sex och klockan tre skulle jag träffa Nelly + hennes engelska vänner på Billis och fick ringa dit i all hast och ändra till Bistro Bohème klockan åtta och jag orkar inte åka hem emellan. Gör jag det kommer jag säkert att äta också. Det får inte ske.

Jaha, mina kurskamrater var ju en klar besvikelse. Alldeles för många tjejer och inga söta pojkar. Dessutom verkade hälften eller mer komma direkt från gymnasiet. Jag pratade dock lite med tjejen bredvid mig, Agnes, och hon verkade trevlig. Alldeles för söt och smal för min smak tyvärr.

Professorns introduktion var så långsam och sövande att jag nog inte var den enda som undrade om jag valt rätt ämne. Föreläsaren var turligt nog bättre. Som vanligt tog syret slut efter tio minuter i salen, har det något att göra med min plötsliga heshet? Rätt som det var hade min röst förvandlats till en viskning.

I lördags var vi på Café Tivoli efter att ha suttit hos mig (Doris, Peter, Pamela, Nelly, Sharon och John) och jag hade pratat med Micke B. innan eftersom jag skjutit upp mitt inflyttningsparty från den lördagen till nästnästa (förhoppningsvis, jag måste i alla fall ha en snyggare matta och något att dölja soffan med till dess) och han ville inte komma hem till mig men jag sa att vi antagligen skulle till Tivoli (i och för sig hade Nelly bestämt sig för Ritz visade det sig, men när vi kom dit var kön så lång att vi aldrig hade hunnit in gratis före tio) och han och Daniel dök upp där konstigt nog, så han avskyr mig kanske inte!

Just det, efter den där torsdagen när vi var på Kristallen och han var så tråkig mot mig så hade ju mina sympatier avtagit något gentemot honom. Han ringde på lördagen och lämnade ett meddelande om att han hittat fler idéhistoriaböcker men jag ringde inte tillbaka, jag hade inte fått någon kurslitteraturlista än. Så ringde han igen i torsdags, av samma anledning, så han kanske tycker rätt bra om mig ändå.

Vad som oroar mig nu är hur jag betedde mig i lördags. Jag hade inte druckit så mycket (lite whisky + knappt en flaska vin) men det var på ganska fastande mage och jag blev rätt full när jag dessutom drack tre öl på Tivoli. Sådär ”avslappnat” full, så jag knappt orkade tänka. När Micke B. dök upp satt jag vid ett bord med tre killar som dragit ner mig på en stol men de visade sig vara ena tråkmånsar (alltså rätt fula och ogenerösa med öl) så när Micke B. plötsligt satt på huk bredvid mig blev jag överlycklig, sådär ”Heeeej!” med entusiastisk kram. Det var väl inte så farligt, men sen satt vi med de andra och pratade och jag hade tydligen sett surt på Nelly när hon deltog i vårt samtal och dessutom babblade jag helt klart en massa smörja. Av vilken jag förträngt det mesta.

Jag minns dock att det irriterade mig oerhört att Nelly lyckades låta så skärpt vilket jag faktiskt insåg att jag inte gjorde.

Min berusning störde mig inte för övrigt, jag tror tyvärr att jag levde ut den rätt ohämmat. I början av tredje ölen sa Micke B. nånting om att jag var en fyllkaja vilket Daniel tydligen sagt för att göra mig arg, fick jag veta vid förfrågan. Det blev jag tack och lov inte, jag var väl för avtrubbad. Suck.

Så nu tror i vilket fall som helst Micke B. säkert att jag är kär i honom, men där har han fel. Jag är bara i behov av hans uppskattning, troligen står detta behov i intim relation med hans ovilja? Svårighet? Att tillfredsställa det.

Förra lördagen innebar hjärtsmärta av långt vidare format. Då åkte jag ner med pappa och Gustav till Björn och Karins 100-årskalas i Vetlanda och hade en sällsynt lyckad helkväll sånär som på sista halvtimmen eller så. Under middagen orsakade Björn många skrattsalvor (pappa sa efteråt att han hört mitt smittande skratt klinga genom de andras och han satt ändå en bit bort) och alla vid ungdomshörnan var så trevliga att prata med – Patrick som var min bordsherre, Mattias som satt mittemot, hans flickvän Jenny, hennes utbytesstudent, och Håkan som satt på min högra sida och som var väldigt söt och lite blyg och inte heller ointresserad visade det sig. För hur det nu var så pratade vi mer och mer med varandra och dansade tryckare och stod i trädgården och kollade på månen. Just när han sagt något om hur trevligt det var att vara fånig och göra just detta och smugit en arm om min midja så kom Mattias och Jenny och störde. När de sedan började hångla vid krusbärsbusken och jag egentligen inget hellre ville än att följa deras exempel så började jag istället recitera ”Näcken” av Stagnelius som jag av någon outgrundlig anledning tyckte passade tillfället perfekt. Antagligen blev jag rätt nervös av min mors närvaro på andra sidan häcken.

Mitt minne är rätt luddigt på grund av den generösa tillgången på gratis vin och sherry, men jag vet att Håkan redan oroat mig under natten med att vara trött och fundera på att gå hem och sova innan rådjursjakten i gryningen. Han var alltså en äkta bonde, hade jobbat som skogsavverkare men pluggade nu på KomVux. Jag hade med alla medel försökt få honom att stanna (d.v.s. påvisat det onödiga i att sova så snart innan gryningen och hällt i honom kaffe. Det var efter det, när vi var i köket, som han sa till en annan gäst att han skulle ut och lufta ”sin” dam. Och det var nog efter det som vi tittade på månen. Och innan hade vi nog dansat.).

Efter vårt uteblivna hångel, om det nu var mitt fel eller hans, så höll jag på ett tag med att rota igenom skivsamlingen för att hitta något annat än trist jazz och när jag till slut lyckats hitta Bob Dylan och föreslog lite mer dans, så ville Tråkan gå hem. Då hade vi tidigare pratat om att jag skulle väcka honom i tid till jakten, så jag hade nog spetsat in mig på att sova i åtminstone samma rum som han. Det visade sig dock att huset var fullt och att mamma lovat Gustav att jag skulle sova med honom i bilen, så jag följde Håkan ut genom dörren och längs vägen en bit bort, övertygad om att han skulle fixa saken ändå. Istället sa han ”ja, hej då” när vi stod omfamnade, och jag förstod ingenting. Han menade på att han ju inte kunde sova med mig + bror i bilen, och jag kunde tydligen inte sova med honom + bror i hans föräldrahem runt vägkröken, och dessutom skulle vi kanske aldrig ses mer så han ville inte att något skulle hända mellan oss eftersom han skulle passera trakten så ofta och påminnas om mig.

Detta tyckte jag var den mest genomskinliga ursäkt jag hört. Vad som störde mig än mer var att han visade sig ha en prilla snus under läppen som han vägrade att avlägsna, så inte ens en kyss skulle det bli. Jag var alldeles förbryllad av denna helomvändning och kände mig inte så lite förödmjukad. Just det, jag har glömt det viktigaste nästan! När vi stod där och kollade på månen så sa han att det var så roligt att träffa någon man tyckte om. ”Månen?” sa jag. ”Nej dig” sa han. Så nu sa jag något idiotiskt om att jag trodde att han tyckte om mig och han sa att just därför. Argument som inte biter det minsta på kärlekskrankt fyllo. Så när vi stod lutade mot vår bil, jag i hans armar, och han plötsligt kliar näsan mot min jackärm och samtidigt fräser till med näsan och säger ”ett tecken på mitt kvinnoförakt”, så tyckte jag att det hade gått för långt och vände mig bort och hängde min väska över axeln. ”Ska du gå?” frågade han, lite undrande. ”Ja, det är nog lika bra”, sa jag iskallt och travade iväg mot huset och ignorerade totalt hans än mer undrande ”ja, hej då” bakom mig.

Sen låg jag i bilen en stund senare och funderade länge över vilken skit han hade varit. Och vaknade med ett plågsamt ryck några timmar senare då allt stod i ett helt annat ljus. Då gick det upp för mig att hans sista kommentar med största sannolikhet hade varit ett skämt och att jag hade varit en idiot. Kämpigt.

Ända tills tåget med Gustav och mig gick från Sävsjö station vid halv två hoppades jag att Håkan skulle dyka upp så jag fick ställa allt till rätta. Att förklara saken för Mattias föll mig dock inte in annat än som omöjligt, tyvärr. Så nu funderar jag på att skicka ett litet brev till Håkan, i ett brev till Mattias, bara för att göra klart att han verkligen förgyllde min kväll. Om han nu bryr sig, jag måste ha framstått som en packad slinka.

Förra måndagen, på min födelsedag, var jag helt förstörd över det här när jag berättade om det för Doris och Nelly. Den underbara Nelly försökte övertala mig att tänka att hans bestående intryck av mig knappast bestämdes enbart av min fylleklängiga stil den där sista stunden (hur illa den nu var. Jag befarar som vanligt det värsta), utan han hade ju faktiskt verkat tycka om mig (åtminstone tidigare på kvällen). Och om jag tyckte att jag hade varit en idiot som bara rusat iväg sådär så trodde Nelly att det var intet mot vad han känt sig som efter att ha sagt något så dumt, skämt eller ej. Ja var det inte ett skämt så är han ju inget att ha, för övrigt.

Men det är så sorgligt att det som började så bra skulle sluta så katastrofalt. Och det är ju delvis hans fel. Varför, o varför skulle han peta in den där prillan för? Jag kan inte riktigt se någon annan förklaring än att jag plötsligt fick honom att börja tycka illa om mig. Men jag tror, och hoppas, i alla fall att det var han och inte jag som började kramas därute på vägen. Suck, suck. Hur ska jag någonsin kunna träffa någon? Och han var ju så söt. Men han kanske var en omsvärmad skitstövelcasanova, vad vet jag? Utom att han verkade rätt blyg i början, faktiskt.

Spelar roll, jag sabbade det ändå. Oavsett hans beteende så sabbade jag det genom att inte sköta det snyggt, lite mera lyhört, lite mindre desperat. Nå, jag vidhåller ändå att jag antagligen inte är mogen ett förhållande innan jag börjat tycka bättre om mig själv och vårdar mig genom att göra roligare saker än att sitta i sängen och käka all ledig tid. Idag har jag åtminstone lyckats.

För övrigt är jag osams med föräldrarna vilket har sitt ursprung även det i förra helgen. Stjärnorna måste ha varit mig osedvanligt ogynnsamma den 16:e.

Nu har jag läst lite om mitt ”händelserika” liv längre bak i boken och min hjälplösa undran över varför varken César eller Stefan väckt så starka känslor inom mig som Håkan försöker jag tillbakatvinga genom att intala mig det hopplösa med en bondkille som jagar rådjur. Ändå måste jag erkänna att han inte lämnar mig lika kall som de två andra gör. Kanske beror det på att det gick så snett och att jag har fritt spelrum att fantisera om hur bra det kunde ha gått om jag varit smartare. Men det är jag inte. Så jag borde inte ångra vad som skett. Jag är den jag är, tyvärr.