Gick hit i solskenet och vinden och mådde fint. En sån där stund man tror att man kommer att minnas med saknad på vintern och som får en att hoppas att man faktiskt lyckats uppleva lite sommarglädje.
Nåväl. Att jag efter några timmars sömn gått och simmat på morgonen med Nelly, Doris och Pamela två dagar i rad har faktiskt förtagit mycket av mitt intryck av mig själv som slö och asocial. Idag dammsög jag också, men upplever ändå lägenheten som totalt förslummad och nersliten efter blott två veckors boende. Jag har helt enkelt försummat den och den straffar mig genom att alltför tydligt spegla min självdestruktiva läggning. Jag har verkligen rasat tillbaka till femtonårsåldern igen på många vis. Usch vad tröttsamt.
Först kom ett gäng skröpliga tanter, med vårdbiträdena i släptåg vilka just nu kämpar med att få ner käringarna för två trappsteg. Sen blev det plötsligt fullt av unga söta spädbarnsföräldrar. Mer krävs inte för att jag ska må fysiskt dåligt.
Men nu när mina föräldrar är på bilsemester i Europa har jag insett att jag inte ska gnälla så himla mycket över småsaker som fettvalkar och sånt. Det enda hos mig som verkligen borde bekymra mig är ju min oförmåga att göra mycket mer på min lediga tid än att ligga på sängen och peta mig i näsan. Lycka och aktivitet dansar ringdans när det gäller mig.
Nu kom en söt kille och satte sig precis så att han har förstklassig utsikt över min putande mage, Hoppas att han har annat att tänka på.
På tal om killar så sitter jag faktiskt här och väntar på Micke B. som ska överlämna en rulle färgfilm för framkallning. Jag vägrar tro att det är det enda skälet till att han faktiskt ringde häromdagen.
Vid det laget hade jag insett att det inte berodde på att han var en knöl att han inte ringt trots mitt meddelande förra lördagen (efter Festen) och mitt ack så bedjande flyttkort, utan att han faktiskt inte hade fått flyttkortet. Det kom nämligen i retur i måndags, med ”Adressaten okänd” stämplat över. Jag hade i mitt knåpande med själva hälsningen glömt att skriva gatunumret. Så undras just hur han fick tag på mitt nya nummer?
Igår ringde jag och lämnade ett meddelande och när jag kommit hem ringde han. Jag frågade förstås om han haft trevligt på min fest och hasplade fram något om att jag själv inte mindes så väldigt mycket. Att jag fått det mesta berättat för mig senare nämnde jag dock inte. Han visade prov på sin storslagna intuitionsförmåga genom att undra om jag var orolig för att ”ha betett” mig, och det tyckte han tydligen inte att jag hade. Betyder det att han faktiskt inte hade något emot mitt enligt Nelly enormt flörtiga beteende eller är det helt enkelt så att han tycker att detaljerna är för pinsamma för att påminna om? Vi stod ju ändå ett tag och kramades i köket. Jaja. Skönt att han vill träffa mig i alla fall. Hans likgiltighet är vad jag är mest rädd för även om han gärna kunde få älska mig.
Jobbet går bra. I förrgår fyllde prinsessan Victoria 15 år och halv tio på kvällen kom vår utsände fotograf Tony in i fikarummet, där vi satt och kollade på hennes första tv-intervju, med tolv filmrullar vilka jag fick ägna mig åt med väldig fart de följande tre timmarna, och jag njöt obeskrivligt av att behärska det.
Annars är det väldigt lugnt på kvällarna. Igår jobbade den där söte, som blir allt fulare ju mer tystlåten (=stum) och tråkig han visar sig vara. Så var det spänningsmomentet borta.
Plötsligt blev jag lite uttråkad. Hoppas Micke B. kommer snart. Eventuellt dyker även Nelly upp, igår kväll innan jag pratat med Micke B. så var jag livrädd inför att sitta själv med honom och fick Nelly att lova att komma trots den bakfylla vi förutspådde eftersom hon var stupfull redan halv nio efter x antal öl på Charles Dickens. Men nu är jag inte så säker på att jag vill att hon ska komma. Jag har ju nästan aldrig träffat Micke B. på tu man hand. Fast jag är rätt nyfiken på vilken av bilderna på mig som den där fulle killen På Charles Dickens tydligen tyckte att det var en snygg tjej på. Antagligen den där suddiga.
Gud vilken söt bebis som just ska till att ammas här mittemot mig. Jag kan sitta och vrålstirra på mammorna här i mina ansträngningar att leva mig in i moderslycka. Får jag någonsin uppleva den? Lite lyckligt kär-lycka vore inte heller så dumt.
I och för sig, nu avlöser spädisarna här varandra i sina vrål och jag får ont i magen.
Det var länge sedan jag fick sol på mig och all min imponerande solbränna är borta, fast nu kanske jag får lite. Jaha, nu kom en rätt söt (och smal!) tjej som den söte killen rusade fram till och kramade. Typiskt.
Nu börjar jag bli varm. Och vilken handstil! Undrar varför min dagbok är så kladdig på pärmen.
Det här är ingen blogg. 