Här sitter jag igen, något illamående och trött, och glor argt på mina tjocka slappa armar. Har plötsligt väldiga ambitioner vad gäller mina muskler. Mina armar kräver armhävningar.
I morse vaknade jag med sängen full av tunnbrödsrulle-kladd och i en minut kunde jag inte för mitt liv minnas vad jag gjorde igårkväll. Sen klarnade det någorlunda. Jag mötte Nelly och Doris här och sen åkte vi hem till mig och satt på klipporna nedanför Snoilskyvägen med underbar utsikt över Essingeöarna och vattnet och kvällssolen, vilket fick mig att gång på gång utbrista ”tänk att jag bor här!”. Pamela och Annica kom dit och vi hade ruskigt trevligt. Så småningom åkte vi in till Café Tivoli, ett nytt ställe vid Mariatorget med en kö så lång att vi tog en öl på Black and Brown mittemot medan vi väntade på att den skulle bli kortare. Det blev den inte, men in kom vi. Och i ett hörn hade de flipper, vilken lycka! Jag fick vara med några killar och spela men var nog en aning för berusad för att kunna imponera på sötnosen som höll min öl när det var min tur. Fast när han och jag spelade tillsammans gick det riktigt bra faktiskt.
Med ett flin funderar jag nu över huruvida det kan ses som tecken, eftersom det alltid gick så vansinnigt dåligt när jag och Feffe spelade med varsin flipperknapp.
Tyvärr får jag nog aldrig veta om sötnosen var något för mig eftersom Nelly dök upp rätt som det var och hade hittat César vid ett bord där de andra satt. När Nelly frågat var jag skulle sitta hade César tydligen lyst upp och sagt ”här!” och pekat på sin egen och hans kompis stolar. Så när jag kom fick jag sitta mellan dem.
Hur det nu var så satt César bara och pratade med en söt tjej vid kortändan av bordet, och jag pratade med hans kompis Christian som av någon säkert pinsam anledning flera gånger sa att han var lyckligt sambo. Antagligen på grund av att jag satt och ömkade mig över att ingen ville ha en ful tjockis som jag. Speciellt upprörde det mig att César inte ville ha mig och jag kan mycket väl tänka mig att jag satt och gapade om det i evigheter.
Vad det nu berodde på så lutade sig plötsligt den där söta mörka tjejen fram och grabbade tag i mig och gastade någonting om att eftersom César tyckte om mig och jag tyckte om honom så var det bara att köra hårt, ungefär. Antagligen hade jag babblat en massa smörja när Cesar var på toaletten. Usch vad pinsamt. Och hans kompis Christian som faktiskt var väldigt trevlig (speciellt när han sa att hans sambo var mycket ”bredare” än jag. Hmmm. Han kanske var bög, och hans sambo en bredaxlad kille?), han sa att César var så blyg så vad jag borde göra var att hugga tag i hans huvud och kyssa honom. Haha.
Det gjorde jag nu inte, däremot högg jag tag i hans arm och tvingade honom att sitta armkrok med mig. Fram till dess hade han banne mig inte låtsats om mig, vilket han nu blev tvungen att göra. Fast jag tror att det enda vi pratade om var den där mörka tjejen. Sen stängde stället och på vägen ut stötte jag ihop med den där söte arbetskompisen Björn som dock skulle hasta till toaletten så det enda jag hann skämma ut mig med var att jag gav honom en öm kram. Jag menar, vi som bara sitter och moltiger i rökrummet på jobbet!
Av någon anledning ville jag inte följa med de andra till McAllan, jag tror att jag gapade till Nelly (och gud vet hur många andra!) om att det var för att César var så ointresserad, men i själva verket tror jag att det snarare var en tunnbrödsrulle som lockade. Det köpte jag i alla fall på Mariatorget och så bar jag den varsamt alla kvarteren till nattbussen och inte ens under resan hem åt jag av den utan sparade den ända tills jag satt i min säng. Därav allt kladd.
Det var en trevlig kväll i alla fall på det hela taget. César bryr jag mig egentligen knappast om, men ännu ett fyllehångel med honom hade ju inte varit så dumt.
Det var måndagen efter min inflyttningsfest, den 6:e tror jag, som Nelly och jag träffade honom på Bistro Bohème där jag söp för att förtränga den där negativångesten. Sen hamnade vi på La Fontana och César och jag dansade tryckare till sista låten. Så åkte vi hem till mig och drack té allihopa, och när jag hoppat i säng och Nelly brett ut sig i soffan frågade César om han fick sova i sängen med mig och det var ju precis vad jag hoppats på. Så blev det lite hett grovhångel ( i en och en halv timme faktiskt, för vi höll på under hela mitt band med 60-talsmusik som vi satt på för att Nelly inte skulle höra något. Onödigt, hon hade somnat som en stock omedelbart tydligen.).
På morgonen flög jag upp pigg som en mört och plågade César och Nelly vilka var något tröttare, och så skildes vi åt på torget när de skulle till tunnelbanan och jag till jobbet, och efter att ha kramat Nelly vände jag mig mot César som då gav mig en hård (och ack så skön) kram och sa ”vi ses!” vilket jag besvarade med ett fånigt leende och ett ”ja-a” med darr på rösten. Så sågs vi då igår kväll och var han det minsta intresserad så dolde han det väl.
Familjen har ju till all lycka kommit hem välbevarade från bilsemestern. Tyvärr är jag redan sur på mamma för att de inte skickade några vykort (ja, jag är arg på pappa med, men det var henne jag pratade med) och även för att hennes fjärde obesvarade meddelande på min telefonsvarare efter det att de kommit hem löd ”men Adina, vad är det du håller på med? Varför ringer du inte?” med det där vidriga misstänksamma tonfallet. Samma dag fick hon tag på mig på jobbet i alla fall. Och inte i en knarkarkvart eller vad hon nu hade tänkt sig.
Att jag inte ringt berodde dels på att jag knappt varit hemma, dels på att jag inte riktigt orkade med att höra allt hon hade att berätta, som hon lockat med i första meddelandet. Lite hann hon med när hon ringde till jobbet, till exempel om hur fantastiskt Prag var vilket höll på att bli just en sån där ändlös, inlevelsefull monolog som jag inte alltid är tolerant nog att klara, innan jag skyllde på mycket att göra vilket i och för sig stämde.
Så fick jag veta att de inte hunnit skicka några vykort, och det gjorde mig väldigt arg och sen dess har jag inte ringt. När de nu åker iväg hela familjen utom jag, och utan att ha försökt få med mig ens, så tycker jag inte att de ska få mig att känna mig ännu mer utesluten ur familjen genom att inte ens skicka vykort. Men det fattar väl inte de.
Nu skulle jag vilja åka hem för jag mår illa, men Nelly kommer snart,
Det här är ingen blogg. 