Jag har inte skrivit på evigheter, dessutom är jag sur och missnöjd. Lägenheten är underbar förstås men jag sover ju bara i den. Vad jag saknar mest nu är energi, ork att glädjas, ork att göra roliga saker istället för att fly in i sömnen närhelst jag får en chans. Hoppas att det är pms som gör att jag känner mig så otillfreds och plågad. Det är som en ständigt molande irritation. Jag är ofta oföretagsam men nu är det olidligt.

Samtidigt som jag skyller på jobbet att jag är dödstrött så är det tur att jag åtminstone åtta timmar om dygnet ägnar mig åt något. Felet med mitt liv är att varje dag är en kamp just nu. Så lätt är det att omärkligt mista sina bra aktiva vanor, som att simma, skriva, fika, vilket är vad jag vill göra. Ändå störtar jag ner i sängen så fort jag kommer hem.

Jag har fortfarande inte skrivit de där räkningarna till exempel. Och min B-uppsats har jag inte ägnat en tanke på veckor. Jag är totalt försloffad som jag sa till Nelly häromkvällen. Tack och lov att jag har henne, det tänker jag ofta. Och att hon tål att utsättas för min så gott som ogrundade ilska, som igår då jag nästan grät av vrede för att hon inte ringt mig på jobbet utan bara umgåtts med Doris.

I tre väldigt snabba veckor nu har jag jobbat på Pressens Bild och det har gått fint med undantag för den här veckan. På måndagen möttes jag av beskedet om att en negativficka som jag var den sista att använda en vecka tidigare var spårlöst försvunnen. Sånt händer ibland, men hade varit illa nog för en vikarie som jag. Det som gjorde det hela än värre var att det var Selanders Årets Humorbild-negativ det handlade om. Ingen anklagade mig direkt, det behövdes inte heller, så skyldig som jag kände mig. Jag letade i pärmar med chefen Rolf och rannsakade mitt minne och föreställde mig panikslaget att jag förvirrat lagt negativen i soppåsen istället för i lådan inne på arkivet. Och negativen förblev borta, ingen hade sett till dem. Inte heller de två fjortisarna som jobbar på arkivet och har till uppgift att sortera in negativen kunde påminna sig ha sett dem. Och att de skulle ha råkat sortera in dem i fel pärm var så gott som uteslutet enligt chefens sekreterare Lillemor, för flickorna var ju så himla noggranna.

Så där gick jag och kände mig som världens slarvigaste och en riktig bov, det var ju Årets Bild det handlade om! Och alla tittade anklagande på mig, tyckte jag. Jag bara väntade på en artikel i Expressen om detta oerhörda slarv av en värdelös vikarie. På onsdagen vågade jag prata lite med arbetskamraterna om mina kval och märkte att om några anklagade mig så inte var det de! Och av Elisabet fick jag veta att dessa små arkivflickor, som tydligen var så oantastliga, råkade vara chefens och hans sekreterares döttrar! Så att inte de behövde stå och bläddra i pärmar, som jag, fick med ens en förklaring.

Och på torsdagen, när jag sorgset satt och knapprade på färgprintern och vid det laget gett upp allt hopp, kom Erika och sa: ”De har hittat neggen!” och detta tyckte jag var de vackraste ord jag någonsin hört så hon fick upprepa dem innan jag vågade tro henne och kunde knäppa mina händer mot taket och utbrista ”Tack gode gud!”. Och sen kunde jag inte vänta tills jag fick rusa ut i korridoren och möta världen skuldfri. Negativen hade hittats i pärmen bredvid Selanders och jag kände mig så triumferande att jag ville skrika. Det var de där vidriga mesbrudarnas fel, det var chefens dotter och hans sekreterares dotter som klantat sig! Vilken lycka!

Och jag kommer in i rökrummet för att ta en firarcigg och där sitter Rolf och pratar i telefon. Jag vågar knappt titta på honom, med ens känns min glädje försmädlig. För så fort jag mötte honom dessa hemska dagar hade jag alltmer ångestfullt frågat ”Och ni har inte fått fatt på neggen än?” och han hade alltmer ovänligt svarat nej, utan ett ord till tröst så att jag skulle slippa känna mig så skyldig som jag antog att jag i allas ögon var. Så vad skulle nu Rolf säga när det visat sig att jag inte gjort något fel, skulle han dela min glädje, be om ursäkt för att jag någonsin blivit misstänkt? Han sa ingenting. När han avslutat sitt samtal reste han sig upp och gick utan ett ord eller ens en blick åt mitt håll. Så aktare vad han sjunkit i min aktning. Och tvärtom, vad jag uppskattar framförallt Elisabet och Anneke som båda vidhöll att negativen måste sorterats fel. Anneke hade dessutom sagt detta till sekreteraren Lillemor vilket gjort denna förgrymmad men ändå ledde till att hon faktiskt hittade dem.

Jaja, slutet gott, och jag har ju blivit ännu noggrannare på kuppen. Men nog tog det nästan knäcken på mig, speciellt efter en sådan intensiv helg som den förra var med flytt och allt. Det var plågsamt att packa alla dessa grejer! Men på fredagen kom Nelly, Doris och Micke B. och då blev det desto roligare, jag får nästan lust att flytta igen bara därför. Alla kånkade och bar så svetten rann. Det enda som gick sönder var min spegel, i hörnet. Och nästan alla mina grannar som jag någonsin pratat med kom förbi och lyckades låta som om de verkligen skulle sakna mig, till min stora stolthet inför de andra.

När allt var inkånkat i nya lägenheten, under många glada skratt, liksom under bilturen då vi trängdes därfram, åkte jag och Micke tillbaka för att lämna igen bilen och ”lyckades” ha trevligt så åtminstone fram tills dess hatade han mig inte… Jag övningskörde lite på vägen bakom Ringvägen vilket var en pärs, jag kunde knappt svänga och ännu mindre stanna. Och innan dess hade vi ställt Nellys cykel i gamla lägenheten och då försökte Micke B. verkligen skruva loss min kökshylla vilket rörde mig djupt, att han ansträngde sig utöver det nödvändiga för min skull. Sen åkte vi tunnelbana tillbaka.

Att jag var så förtjust över hans hjälpsamhet och trevlighet och att han till och med verkade ha trevligt i mitt sällskap beror väl på att jag oroat mig innan för att han ställt upp med att köra flyttbilen bara på grund av överrumpling och att han egentligen tyckte att det skulle bli rena pinan jämfört med att umgås med roliga, intressanta, vackra människor. Jag duger ju aldrig i mina egna ögon! Alltså i andras ögon, i mina egna.

Som om jag inbillade mig att det var under Micke B:s värdighet att umgås med mig. Och han är ju inte en man av stora känslomässiga uttryck direkt vilket kan vara en förklaring till min eviga osäkerhet angående vad han egentligen tycker om mig. Den är numera större än någonsin tyvärr.

Nelly kom nu. Ack flydda tider då jag kände mig smalare än hon. Jag får väl fortsätta den spännande storyn om förra fredagen sen.

Nu sitter jag i Ulriksdalparken med Nelly, Doris, Pamela, Annika, Fredrik (hennes kille), Karin, Cissi, Josse. Vi har druckit vodka, Nelly och jag och nu mår jag bra, till skillnad mot hemma hos henne då jag kände mig mer än vanligt fet och ful och inte kunde hitta något att ha på mig. Nu har jag Doris lila tighta långa tröja med en vågad urringning (till och med mer vågad än jag brukar ha, så det är rätt spännande) vilken jag mycket plågat böljade fram i på vägen hit, allt skakade. Lustigt nog känner jag mig rätt fin nu. Och Annikas pojkvän sitter ibland och vrålstirrar, vad nu det kan bero på, han kanske tycker att jag är det fulaste han sett. Nelly berättar sin snuskiga dröm, den hörde jag redan på tunnelbanan idag. Alla är trevliga. Jag trivs, mot förmodan.

Nelly: ”Jag har tänkt på det där med Micke. Till att börja med har jag kommit fram till att jag inte hyser extremt starka känslor för honom. Även om jag gjorde det skulle det bara vara martyriskt & meningslöst då han så tydligt sagt sitt om det hela. (Troligen är det därför jag inte känner för honom som annars är så lätt att göra.)

Dessutom har jag insett hur okamratligt jag beter mig mot dig. Bara för att jag blivit sårad kan jag omöjligt kräva av dig att du ska förtrycka dina känslor för honom. Alltså uppmanar jag dig att göra vad du vill, vad som står i din makt. Hoppas bara du lyckas bättre än mig, han är en fin grabb. (Fast att bara ta honom för ett knull utan något mer (som det blev för mig) tycker jag är onödigt. Men det bestämmer du själv. Jag är inte med i leken längre.)

All min kärlek, Nelly”

Gick hit i solskenet och vinden och mådde fint. En sån där stund man tror att man kommer att minnas med saknad på vintern och som får en att hoppas att man faktiskt lyckats uppleva lite sommarglädje.

Nåväl. Att jag efter några timmars sömn gått och simmat på morgonen med Nelly, Doris och Pamela två dagar i rad har faktiskt förtagit mycket av mitt intryck av mig själv som slö och asocial. Idag dammsög jag också, men upplever ändå lägenheten som totalt förslummad och nersliten efter blott två veckors boende. Jag har helt enkelt försummat den och den straffar mig genom att alltför tydligt spegla min självdestruktiva läggning. Jag har verkligen rasat tillbaka till femtonårsåldern igen på många vis. Usch vad tröttsamt.

Först kom ett gäng skröpliga tanter, med vårdbiträdena i släptåg vilka just nu kämpar med att få ner käringarna för två trappsteg. Sen blev det plötsligt fullt av unga söta spädbarnsföräldrar. Mer krävs inte för att jag ska må fysiskt dåligt.

Men nu när mina föräldrar är på bilsemester i Europa har jag insett att jag inte ska gnälla så himla mycket över småsaker som fettvalkar och sånt. Det enda hos mig som verkligen borde bekymra mig är ju min oförmåga att göra mycket mer på min lediga tid än att ligga på sängen och peta mig i näsan. Lycka och aktivitet dansar ringdans när det gäller mig.

Nu kom en söt kille och satte sig precis så att han har förstklassig utsikt över min putande mage, Hoppas att han har annat att tänka på.

På tal om killar så sitter jag faktiskt här och väntar på Micke B. som ska överlämna en rulle färgfilm för framkallning. Jag vägrar tro att det är det enda skälet till att han faktiskt ringde häromdagen.

Vid det laget hade jag insett att det inte berodde på att han var en knöl att han inte ringt trots mitt meddelande förra lördagen (efter Festen) och mitt ack så bedjande flyttkort, utan att han faktiskt inte hade fått flyttkortet. Det kom nämligen i retur i måndags, med ”Adressaten okänd” stämplat över. Jag hade i mitt knåpande med själva hälsningen glömt att skriva gatunumret. Så undras just hur han fick tag på mitt nya nummer?

Igår ringde jag och lämnade ett meddelande och när jag kommit hem ringde han. Jag frågade förstås om han haft trevligt på min fest och hasplade fram något om att jag själv inte mindes så väldigt mycket. Att jag fått det mesta berättat för mig senare nämnde jag dock inte. Han visade prov på sin storslagna intuitionsförmåga genom att undra om jag var orolig för att ”ha betett” mig, och det tyckte han tydligen inte att jag hade. Betyder det att han faktiskt inte hade något emot mitt enligt Nelly enormt flörtiga beteende eller är det helt enkelt så att han tycker att detaljerna är för pinsamma för att påminna om? Vi stod ju ändå ett tag och kramades i köket. Jaja. Skönt att han vill träffa mig i alla fall. Hans likgiltighet är vad jag är mest rädd för även om han gärna kunde få älska mig. 

Jobbet går bra. I förrgår fyllde prinsessan Victoria 15 år och halv tio på kvällen kom vår utsände fotograf Tony in i fikarummet, där vi satt och kollade på hennes första tv-intervju, med tolv filmrullar vilka jag fick ägna mig åt med väldig fart de följande tre timmarna, och jag njöt obeskrivligt av att behärska det.

Annars är det väldigt lugnt på kvällarna. Igår jobbade den där söte, som blir allt fulare ju mer tystlåten (=stum) och tråkig han visar sig vara. Så var det spänningsmomentet borta.

Plötsligt blev jag lite uttråkad. Hoppas Micke B. kommer snart. Eventuellt dyker även Nelly upp, igår kväll innan jag pratat med Micke B. så var jag livrädd inför att sitta själv med honom och fick Nelly att lova att komma trots den bakfylla vi förutspådde eftersom hon var stupfull redan halv nio efter x antal öl på Charles Dickens. Men nu är jag inte så säker på att jag vill att hon ska komma. Jag har ju nästan aldrig träffat Micke B. på tu man hand. Fast jag är rätt nyfiken på vilken av bilderna på mig som den där fulle killen På Charles Dickens tydligen tyckte att det var en snygg tjej på. Antagligen den där suddiga.

Gud vilken söt bebis som just ska till att ammas här mittemot mig. Jag kan sitta och vrålstirra på mammorna här i mina ansträngningar att leva mig in i moderslycka. Får jag någonsin uppleva den? Lite lyckligt kär-lycka vore inte heller så dumt.

I och för sig, nu avlöser spädisarna här varandra i sina vrål och jag får ont i magen.

Det var länge sedan jag fick sol på mig och all min imponerande solbränna är borta, fast nu kanske jag får lite. Jaha, nu kom en rätt söt (och smal!) tjej som den söte killen rusade fram till och kramade. Typiskt.

Nu börjar jag bli varm. Och vilken handstil! Undrar varför min dagbok är så kladdig på pärmen.

Så har jag till slut varit på IKEA. Det första jag gjorde var att gå och fika för bussfärden tog knäcken på mig eftersom jag tvingades stå inklämd hela vägen mellan IKEA-fanatikerna.

Nu sitter jag på gräsmattan vid busshållplatsen. Det är en halvtimme kvar tills bussen går. Bredvid mig har jag min kasse med inköpen, det blev inte så mycket. Ingen idé att köpa gardiner och mattor och sånt insåg jag, när jag nu inte vet vilka färger jag vill ha. Dessutom blir jag så villrådig av mångfald så jag antar att mamma måste följa med nästa gång. Fast jag blev tillräckligt irriterad på egen hand.

Dags att plita lite igen. Som jag har ältat nu i en månads tid så är det mig obegripligt hur folk klarar att jobba heltid och dessutom få någonting annat gjort.

Halskedjan som jag lånat av Nelly verkar bli glödhet i denna brännande sol. Att sitta i skuggan är dock uteslutet, här ska det bli solbränna. Sorgligt bara att jag är så fet. Mina överarmar dallrar mer än någonsin och jag har sett min stjärt tillräckligt många gånger i hallspegeln på sistone för att veta att den inte är rund och go utan fet och slapp. Visserligen är det skamligt att deppa över lite fett när man har fast sommarjobb och egen lägenhet och inte bor i Sarajevo. Så det så. Men jag har tydligen en meningslöshetsdepression nu för tiden och det är eländigt. Att vilja vilja, men inte vilja liksom.

Nelly och jag satt på Bistro Bohème i förrgår och jämförde depressionssymptom och då ansåg jag att livet skulle kännas bra mycket mer lekande om vi hade fler bekanta, det vill säga träffade nytt och roligt folk när vi gick ut. Samtidigt så blir jag på dåligt humör när Nelly ber Doris och Pamela att följa med oss ut och supa. Jag vill att det bara ska vara hon och jag, i alla fall ibland. Och att se Doris smal och tjusig i vackra kläder är oslagbart som depressionsframkallare.

Jag fattar ändå inte varför jag ska tycka så illa om mig själv. Det är så himla tjatigt. Tänk om jag kunde ägna mig åt Wittgenstein istället för att älta mina fettvalkar. Så fick jag något gjort i alla fall. Och ju mer jag tänker på att banta desto mer fixerad blir jag vid att äta. Jag behöver tydligen något som kan konkurrera med min fetma om uppmärksamheten. Hypnos eller lycklig kärlek till exempel.

Fast det där med att träffa en glad, söt, intelligent kille i lagom ålder som faktiskt föredrar just mig framför alla andra, det verkar rätt hopplöst tycker jag. Och fyllehångla har jag tappat lusten till. Gjorde det i lördags med en 28-årig läkarstuderande som jag träffade på Riche men utan större entusiasm måste jag säga. Desto ivrigare var jag med att hindra honom från att följa med mig hem.

I tisdags var jag på Charles Dickens med Nelly, Doris och Peter och efter ett par öl kändes det faktiskt som om jag var en aning förälskad i Micke B. men nu vete fan.

Ringde Nelly nu för att be henne ta med den där fina Dorisblusen till mig. Annars går jag inte ut ikväll! Hon var dock i duschen.

Det här med Micke B. ja. Jag hade inte träffat Peter sedan min inflyttningsfest då han sa saker som efteråt gjorde mig ledsen och arg men det berodde tydligen på missuppfattning. Exempelvis hade han på Mickes förfrågan sagt att Feffe inte var så snygg och detta eftersom han trodde att jag och Micke hade något på gång! Och jag ville ju veta vad Peter mindes av hur jag hade varit. Jag har fått viss information av Doris och Nelly om vad som hände under min whisky-blackout. Av Micke B. har jag ju bara fått veta att jag inte ”betedde” mig, vilket plötsligt får mig att befara att inte heller han minns så mycket. Vore trist om det lilla som jag minns hände berodde på en blackout även hos honom.

Jaja. Peter sa i alla fall att jag hade flörtat som besatt och, när jag krävde detaljer, varit ”väldigt tillgänglig”. Suck.

Nelly sa att det var helt ok att Peter berättade lite mer utförligt om vad som hänt mellan Micke B. och mig, och då nämnde han förstås det där med att Micke B. och jag hade stått och kramats vid diskbänken, vilket är ungefär det enda jag minns av den natten efter det att jag satt i soffan med två kaffekoppar framför mig, den ena med min Jonny Walker Red Label i och den andra med Peters Black Label, och då tänkte jag att jag äntligen skulle få ta reda på skillnaden dem emellan. Efter det slog det dock slint och resten av festen är ett dimmigt töcken.

Jag minns dock som sagt svagt vår kram i köket, och tyvärr har jag något slags oerhört svagt minne av att vi pratade också och att Micke B. kan ha sagt något om att han inte var kär i mig eller nåt. Jag är dock inte mer säker på det än på huruvida vi gjorde något mer än kramades, och det var det jag ville höra om Peter visste. Doris hade ju sett oss i köket hon med och raskt skvallrat för Nelly i vardagsrummet om att vi stod och hånglade vilket fick Nelly att springa ut på gatan och sitta i parken och gråta omväxlandes med att stå nedanför mitt fönster och tjuvlyssna. Doris var dock i efterhand inte helt säker på att Micke B. och jag faktiskt hånglat så därav mitt hopp att Peter sett och mindes nog för att veta. Å vilket tjat.

Nu är jag äntligen framme vid poängen, och ja, Peter hade för sig att Micke B. och jag hade pussats. I så fall på grund av rent medlidande med en okysst, kan jag tänka mig. Dessutom är alla fulla karlar ute efter sex med vem det vara månde, har jag insett. Och framförallt inser jag att om Micke B. hade varit det minsta intresserad av mig så hade det hänt mer den natten. Fast Nelly menar att med tanke på att hon var närvarande så hade han inte en chans att visa så mycket intresse även om han velat. Mitt flörtiga beteende åsåg hon med blickar som ville döda, och även om jag var för omsluten av whiskydimmor för att lägga märke till det så var nog Micke B. desto mera medveten.

I alla fall så började Nelly gapa och gasta med fingrarna i öronen att hon inte ville höra mer och var nära att bränna mig med sin cigg av ilska över att jag eventuellt pussats med Micke B., så Peter vågade inte berätta mer.

Nu kom Aga och Ronnit. Aga som jag inte har ringt fast hon har gjort det massa gånger. Suck. Hon mådde bra i alla fall, men de skulle ner och bada så vi hann inte prata så länge. Ska ringa, vill träffa henne ordentligt.

I alla fall, Doris hade tyckt att det varit spänning i luften mellan mig och Micke B. den där gången när vi sågs här för att jag skulle få hans film. Nelly och Doris dök ju upp då efter ett tag vilket inte enbart gladde mig, det var så mysigt att sitta själv med Micke B. I och för sig blev jag avlastad ansvaret att roa honom på egen hand. Om Doris anade spänning så är det ur min synvinkel inget konstigt med det eftersom jag för min del inte visste och fortfarande inte vet vad han mindes och framförallt vad han tyckte om vad som hände den där natten.

Nu kom underbara Nelly så jag ska väl sluta tjata om den där spinkige blekfisen, utan haka men med gräsliga vänner.

Här sitter jag igen, något illamående och trött, och glor argt på mina tjocka slappa armar. Har plötsligt väldiga ambitioner vad gäller mina muskler. Mina armar kräver armhävningar.

I morse vaknade jag med sängen full av tunnbrödsrulle-kladd och i en minut kunde jag inte för mitt liv minnas vad jag gjorde igårkväll. Sen klarnade det någorlunda. Jag mötte Nelly och Doris här och sen åkte vi hem till mig och satt på klipporna nedanför Snoilskyvägen med underbar utsikt över Essingeöarna och vattnet och kvällssolen, vilket fick mig att gång på gång utbrista ”tänk att jag bor här!”. Pamela och Annica kom dit och vi hade ruskigt trevligt. Så småningom åkte vi in till Café Tivoli, ett nytt ställe vid Mariatorget med en kö så lång att vi tog en öl på Black and Brown mittemot medan vi väntade på att den skulle bli kortare. Det blev den inte, men in kom vi. Och i ett hörn hade de flipper, vilken lycka! Jag fick vara med några killar och spela men var nog en aning för berusad för att kunna imponera på sötnosen som höll min öl när det var min tur. Fast när han och jag spelade tillsammans gick det riktigt bra faktiskt.

Med ett flin funderar jag nu över huruvida det kan ses som tecken, eftersom det alltid gick så vansinnigt dåligt när jag och Feffe spelade med varsin flipperknapp.

Tyvärr får jag nog aldrig veta om sötnosen var något för mig eftersom Nelly dök upp rätt som det var och hade hittat César vid ett bord där de andra satt. När Nelly frågat var jag skulle sitta hade César tydligen lyst upp och sagt ”här!” och pekat på sin egen och hans kompis stolar. Så när jag kom fick jag sitta mellan dem.

Hur det nu var så satt César bara och pratade med en söt tjej vid kortändan av bordet, och jag pratade med hans kompis Christian som av någon säkert pinsam anledning flera gånger sa att han var lyckligt sambo. Antagligen på grund av att jag satt och ömkade mig över att ingen ville ha en ful tjockis som jag. Speciellt upprörde det mig att César inte ville ha mig och jag kan mycket väl tänka mig att jag satt och gapade om det i evigheter.

Vad det nu berodde på så lutade sig plötsligt den där söta mörka tjejen fram och grabbade tag i mig och gastade någonting om att eftersom César tyckte om mig och jag tyckte om honom så var det bara att köra hårt, ungefär. Antagligen hade jag babblat en massa smörja när Cesar var på toaletten. Usch vad pinsamt. Och hans kompis Christian som faktiskt var väldigt trevlig (speciellt när han sa att hans sambo var mycket ”bredare” än jag. Hmmm. Han kanske var bög, och hans sambo en bredaxlad kille?), han sa att César var så blyg så vad jag borde göra var att hugga tag i hans huvud och kyssa honom. Haha.

Det gjorde jag nu inte, däremot högg jag tag i hans arm och tvingade honom att sitta armkrok med mig. Fram till dess hade han banne mig inte låtsats om mig, vilket han nu blev tvungen att göra. Fast jag tror att det enda vi pratade om var den där mörka tjejen. Sen stängde stället och på vägen ut stötte jag ihop med den där söte arbetskompisen Björn som dock skulle hasta till toaletten så det enda jag hann skämma ut mig med var att jag gav honom en öm kram. Jag menar, vi som bara sitter och moltiger i rökrummet på jobbet!

Av någon anledning ville jag inte följa med de andra till McAllan, jag tror att jag gapade till Nelly (och gud vet hur många andra!) om att det var för att César var så ointresserad, men i själva verket tror jag att det snarare var en tunnbrödsrulle som lockade. Det köpte jag i alla fall på Mariatorget och så bar jag den varsamt alla kvarteren till nattbussen och inte ens under resan hem åt jag av den utan sparade den ända tills jag satt i min säng. Därav allt kladd.

Det var en trevlig kväll i alla fall på det hela taget. César bryr jag mig egentligen knappast om, men ännu ett fyllehångel med honom hade ju inte varit så dumt.

Det var måndagen efter min inflyttningsfest, den 6:e tror jag, som Nelly och jag träffade honom på Bistro Bohème där jag söp för att förtränga den där negativångesten. Sen hamnade vi på La Fontana och César och jag dansade tryckare till sista låten. Så åkte vi hem till mig och drack té allihopa, och när jag hoppat i säng och Nelly brett ut sig i soffan frågade César om han fick sova i sängen med mig och det var ju precis vad jag hoppats på. Så blev det lite hett grovhångel ( i en och en halv timme faktiskt, för vi höll på under hela mitt band med 60-talsmusik som vi satt på för att Nelly inte skulle höra något. Onödigt, hon hade somnat som en stock omedelbart tydligen.).

På morgonen flög jag upp pigg som en mört och plågade César och Nelly vilka var något tröttare, och så skildes vi åt på torget när de skulle till tunnelbanan och jag till jobbet, och efter att ha kramat Nelly vände jag mig mot César som då gav mig en hård (och ack så skön) kram och sa ”vi ses!” vilket jag besvarade med ett fånigt leende och ett ”ja-a” med darr på rösten. Så sågs vi då igår kväll och var han det minsta intresserad så dolde han det väl.

Familjen har ju till all lycka kommit hem välbevarade från bilsemestern. Tyvärr är jag redan sur på mamma för att de inte skickade några vykort (ja, jag är arg på pappa med, men det var henne jag pratade med) och även för att hennes fjärde obesvarade meddelande på min telefonsvarare efter det att de kommit hem löd ”men Adina, vad är det du håller på med? Varför ringer du inte?” med det där vidriga misstänksamma tonfallet. Samma dag fick hon tag på mig på jobbet i alla fall. Och inte i en knarkarkvart eller vad hon nu hade tänkt sig.

Att jag inte ringt berodde dels på att jag knappt varit hemma, dels på att jag inte riktigt orkade med att höra allt hon hade att berätta, som hon lockat med i första meddelandet. Lite hann hon med när hon ringde till jobbet, till exempel om hur fantastiskt Prag var vilket höll på att bli just en sån där ändlös, inlevelsefull monolog som jag inte alltid är tolerant nog att klara, innan jag skyllde på mycket att göra vilket i och för sig stämde.

Så fick jag veta att de inte hunnit skicka några vykort, och det gjorde mig väldigt arg och sen dess har jag inte ringt. När de nu åker iväg hela familjen utom jag, och utan att ha försökt få med mig ens, så tycker jag inte att de ska få mig att känna mig ännu mer utesluten ur familjen genom att inte ens skicka vykort. Men det fattar väl inte de.

Nu skulle jag vilja åka hem för jag mår illa, men Nelly kommer snart,