Alla tentor är nu förhoppningsvis över men uppsatsen är kvar och därför ska jag läsa en artikel nu som handledar-Elisabet rekommenderade och som jag letade fram och kopierade idag på universitetsbiblioteket efter att ha ätit lunch med mamma vilket var trevligt som vanligt.

Min roman ska heta ”Så går det när man springer ifatt en raggarbil” med hänsyftning på mitt skrubbsår på knät som fortfarande inte försvunnit. Antagligen ska boken baseras på Nellys och mina äventyr, vi är ju med om en del. I alla fall i berusat tillstånd.

Här har jag suttit i timmar och försökt känna mig söt trots bleka ben och fettvalkar och svett, för att inte bli förtvivlad vid anblicken av alla söta smala bruna tjejer som är allt de söta killarna vill ha.

Jag har också läst Filosofiska undersökningar och plitat ner nya upptäckter i mitt block. Är man inte vacker får man försöka se intellektuell ut istället. Det har gått rätt bra i dag med, fast det blir ju mer och mer invecklat ju bättre det går tyvärr.

Jag hoppas Nelly och Kicki kommer hit snart, de skulle solbada på Långholmen så länge solen var skön.

Annars går livet sin gilla gång. Jag blir allt fetare trots vetediet i veckor. Kurskamraterna har inte hörts av, det vore ju kul om Micke B. gjorde det.

Det snöar drivor med små torra blad här, har håret fullt.

Förskräckligt vad lite jag skriver nu för tiden. Om jag ändå ägnade mig åt uppsatseländet! Men icke. Har inte jobbat med den på en vecka tror jag och det hade jag verkligen bort göra. Istället har jag hängett mig åt slöhet och letargi (måste slå upp det där ordet, Feffe skrev så i ett brev och det låter bra) och inte ens njutit av det, tyngd som jag är av mina plikter.

I helgen jobbade jag i alla fall och nu har jag nackspärr eftersom Tore var så bråkig och dum. Igårkväll satt jag i Bagis och glodde på TV och ringde till Micke B. för att fråga om han ville köra min flyttbil om ett par veckor. Jag var inte så lite nervös inför att ringa, som jag alltid är när det gäller honom, av oro för att tränga mig på, inkräkta på hans ”lebensraum” liksom. Men vi småpratade i en timme och han verkade faktiskt nästan smickrad över förfrågningen. Han kanske inte hatar mig ändå!

Men jag måste säga att han varit omåttligt retsam och fräck de senaste gångerna vi var ute. Ack, hoppas dock det inte är ett minne blott! På nåt sätt måste vi fortsätta umgås tycker jag, trots att vi inte är kursare. Och han lär ju inte ringa och föreslå något.

Hans popularitet är sannerligen ett mysterium. Inte ens Nelly förstår, och hon borde verkligen.

När min uppsats är klar tänker jag supa bort ett kilo hjärnceller. Nä usch vad det lät hemskt.

Solen lyser varm.

Det är ohyggligt varmt, svetten rinner fast jag sitter still. Jag har egentligen inte lust med någonting fast jag har förhoppningsfullt släpat med mig Wittgenstein som vanligt. Kvalificerad form av självbedrägeri verkligen. Både Doris och Nelly är ju på sina landställen nu och visserligen har jobbet gjort mig dödstrött och allt annat än sugen på umgänge men rätt ensammen känner jag mig ändå.

Egentligen finns det många jag skulle kunna ringa till, har jag insett, som Karin eller Jonte, eller Aga eller Pamela. Måste påminna mig själv om att jag inte är alldeles isolerad och utan vänner. Men den ende jag pratat med den här veckan är Micke B, för att fixa och ordna med min flytt. Han ska köra flyttbilen men visade sig ha tappat sitt körkort vilket man måste ha för att hyra bil. Trubbel som vanligt, men nu har han skickat efter körkortsintyg så det verkar ordna sig. Och jag har beställt bil och sagt upp lägenheten och det enda som återstår är att packa ner allt skräp. Det hade jag tänkt göra nu i helgen när jag är ledig men konstigt nog känner jag mig inte mer lockad av detta besvär nu än jag gjort tidigare. Antagligen pågår en separationsprocess nu mellan mig och lägenheten, för jag är rysligt trött på den. Kan även bero på enorm oreda, smulor och kläder överallt.

Jag kopierade Marocko-bilderna i går kväll på jobbet och har tittat igenom bunten några gånger med stolthet. Ett par artiklar om Anders Petersen har också inspirerat, förutom det att hela dagarna omges av bilder. Så nu känner jag mig fotosugen igen.

Det besvärliga är dock att jag också känt mig skrivsugen på sistone, men utan att få något gjort. Så jag är mentalt kreativ men inte praktiskt och det känns hopplöst. Att vilja men inte orka. Jag tycker nog att jag har kontemplerat nog för ett tag, nu vill jag ha resultat. Men något hindrar mig och inte vet jag vad det är förutom en stor jävla leda.