Låg bakåtlutad hos tandläkaren i en timme med svåra smärtor. Vad underbart att det är över! Idag har jag varit så energisk att man knappt kan tro det. Först simmade jag 1000 meter med Nelly på Eriksdalsbadet, sen hem en stund för att äta risdiet och läsa DN, sen cyklade jag till skolan med väldig fart och satt på seminariet.
Eyasso var arg förstås för att han fått vänta så på sina band och nu var tydligen måttet rågat för han befallde mig att ta med bandspelaren nästa gång vilket jag tolkar som att han föredrar att någon annan läser in åt honom i fortsättningen. Plågsamt nog. Men sen när jag skulle gå skällde han på mig för att det band han fått var trasigt – vilket det inte var – och anklagade mig för att utnyttja hans blindhet genom att ge honom skräpband. Hans följeslagare försvarade mig tack och lov. Det var visserligen ett begagnat band han fått för jag hade glömt att köpa men jag känner mig väldigt sårad över hans ilska. Även om den är befogad vad gäller det att han så gott som aldrig fått sina band i tid. Usch vad jag skäms. Nog om det.
Sen cyklade jag från universitetet till Bagis! Och nu sitter jag här. Ska hem på middag men vågar verkligen inte gå dit redan för då blir det nog raka vägen till köket och vilket nederlag det vore att spräcka dieten redan andra dagen. Jag är i och för sig van. Har nog aldrig kommit så långt som till andra dagen förut. Men nu vill jag känna mig duktig och har redan märkt att det inte innebär mer jobb att vara duktig än att inte vara det. Inte psykiskt jobb i alla fall.
Nellys sjukskrivning är över tyvärr så nu finns hon aldrig tillgänglig som vanligt. Och vi är tvungna att väcka varandra vid halv sex för att hinna simma innan hon åker till jobbet. Vi lyckades låta slöheten råda två morgnar i rad så det är fantastiskt att vi kom iväg i morse till slut.
Keeron är alltid så rar mot mig. I morse när jag kom in i salen svettig och dan frågade han hur det stod till ”min sköna”, och senare kramade han om mig ömt av någon anledning. Varför kan inte Micke B. vara sån? Det känns som om jag är tvungen att uppmärksamma min närvaro inför honom hela tiden, som om han inte märker, eller bryr sig om, att jag är där annars. Men han är ju söt. Nu för tiden har han snygga jeans på sig istället för de där hopplösa gubbyxorna han alltid hade förr. Håret i hästsvans har han också tack och lov så man slipper det där Dartanjangspretet. Keeron fyller ju alla eventuella behov av det för övrigt.
Anders är i Göteborg den här veckan och det är inte utan att man saknar hans blonda hårsvall och retsamma uppsyn. Fast nu märks det lite mer hur rolig och gullig Conny är. Hasse har också visat sig vara en trevlig prick. Och Martin! Och Klas! Fantastiskt vilka trevliga killar jag har på kursen. Och snart är den över.
I fredag hade jag en toppenkväll. Tack vare Ylvas och Gunillas initiativförmåga hade vi och Micke B. en liten återträff med middag hemma hos mig vilken vi handlade och lagade tillsammans och sedan åt under mycket trevnad. Vad jag saknar deras sällskap på universitetet! Framåt kvällen kom David som varit på Tanzaniakurs inför hösten och så gick vi till Pelikan dit även Nelly och Johan kom. Och honom var det förstås väldigt kul att träffa. Jag satt inklämd mellan honom och Micke B. vid vårt bord och pratade med båda och kände mig så tillfreds. Så när kvällen var över i och med att Pelikan stängde ville jag bara ha mer och mer av dessa människors sällskap. Varenda kväll! Fast jag får väl nöja mig med att det sker överhuvudtaget och att jag haft turen att lära känna dem.
Men jag måste upprepa att lite fler bevis på uppskattning från Micke B. skulle inte sitta i vägen. Fast han har ju så många tjejkompisar. Det är ett problem för mig det där att jag alltid vill betyda mest, även för dem jag inte själv tänker oavbrutet på.
Jag hoppas att jag ska hinna i fatt mig själv nu framöver. Börja kopiera bilder, ha roligt på egen hand, ta vara på dagarna. Njuta av tillvaron helt enkelt! Och inte förtränga mina plikter. Nu ska jag läsa Wittgenstein.
Det här är ingen blogg. 