Sitter här för att om möjligt skriva lite vilket jag aldrig verkar hinna med nu för tiden. Jag har ju fullt upp med att äta, sova och glo in i väggen.
Det var vad jag roade mig med igår i alla fall, den lediga dag som jag vikt åt uppsatsarbete. Det blev det ingenting av med. Först framåt kvällen uträttade jag någonting av värde och läste äntligen in Eyassos jävla band, för vars skull jag smitit från de två senaste föreläsningarna som en feg hund för att slippa ge ständigt samma ihåligt ursäktande svar.
Jag vet inte vad det är för fel på mig. Det kan inte bara vara min fetma och den är nog inte riktigt lika enorm som den känns för jag har fortfarande skärpet på samma hål, om än med något mer möda. Mina jeans sitter fortfarande som påmålade så jag vet inte vad jag ska tro. Det värsta kanske. Jag undrar om jag för slappt och motståndslöst låter mig uppslukas av min deppighet och tar den som förevändning för att skjuta upp allt som kräver ansträngning, vilket oundvikligen gör mig ännu deppigare och fyller mig till bredden med tvivel och självförakt.
Tiden verkar gå så fort och att jag inte uträttar något gör mig desperat, tyvärr på ett förlamande sätt. Jag längtar efter att få ryckas med av tiden snart istället för att som nu stå vid sidan av och ständigt se tåget gå.
Jag slappnar bara av när jag är full. Varje morgon ringer Nelly och väcker mig och det är bra att inleda dagen med en pratstund med henne. Fast jag vet inte om vi hjälps åt att bearbeta våra depressioner eller om vi överdriver dem.
Jag tror att det är min vana att hela tiden tänka ”sen”, ”imorgon” om allt jag måste göra som får mig att uppleva denna kvävande känsla av att dagarna rinner ifrån mig. Det var nog länge sedan allt jag ska utföra kändes så här outhärdligt jobbigt, som om bara tanken på det räcker för att göra mig utmattad och fylla mig med smärtsam motvilja.
Kanske är det så att en liten lycklig förälskelse skulle glädja mig, men tanken känns absurd i mitt nuvarande tillstånd. För att vara ärlig och inte släta över som jag har så lätt för: som det dallrande ångestknippe jag är nu vill jag inte slänga mig i armarna på någon för att låta honom ta hand om eländet. Även om det vore den enklaste utvägen.
Men vad vet jag om mina känslor? Vid det här laget verkar det löjligt att tro att jag skulle känna mig själv, när jag oupphörligen gör saker jag inte vill och försummar det jag önskar skulle bli gjort. Speciellt såna saker som jag vet får mig att må bättre, som att simma, städa, plugga, allt sånt undviker jag med en sån väldig energi. Och blir allt mer rotlös och virvlande.
Men Wittgenstein led han också vet jag nu för jag har snart läst ut ”A memoir” som är väldigt rolig och lättläst och rätt inspirerande. I måndags sträckläste jag ”Empirisk semantik” som till min besvikelse inte förklarade något nytt för mig så jag förstod det. Heidegger läser jag ganska duktigt och njuter till och med av det, det är som poesi ibland och bäst av allt, jag kan förstå honom delvis, tack vare känslomässig inlevelse istället för teoretisk och det har knappt hänt hittills inom filosofin för min del. Så jag läser honom slukande istället för att tvinga in honom i de logiska irrgångarna i mitt huvud.
Nu är jag gråtfärdig av den kamp som folk utkämpar inom mig, där någon vill åka hem och äta och någon annan skriker att det blir så skönt att cykla i solen och Eyasso måste ju få sitt band och jag skolkade ju från senaste kunskapsteorin o.s.v.
Kanske en pojkvän vore det bästa ändå så jag får någon annan än mig själv att tänka på. Dessutom brukar det gå bättre att banta när jag är kär. Jag har köpt vetediet nu som jag äter, fast det ter sig onödigt och löjligt de dagar då jag ändå vräker i mig framåt eftermiddagen, det vill säga igår och i förrgår. Och idag höll jag på att skriva av bara farten, men det har vi inte sett än.
Men varför är det så att jag så gärna vill sitta i min säng och hysteriskt proppa i mig mat, när jag mår så väldigt dåligt både under tiden och efteråt? Och hur kan det te sig som en avlastning för min ångest när allt blir så mycket värre av det? När jag faller för lockelsen att äta så är det som om inga förnuftiga resonemang av något slag är till hjälp utan kroppens behov av det är så instinktivt att den handlar av sig själv, som om mitt förnuft var avkopplat och inte hade något med det hela att göra. Så jag har nästan slutat att gräma mig över min brist på klarsynt motstånd när jag ligger där med magen full och mer depression än någonsin, för jag har förstått att jag personligen knappt kan göra någonting för att påverka det. Och varje gång tänker jag ”aldrig mer” medveten om att i så fall kan jag bara hoppas på turen och inte på min egen förmåga att hålla mitt beslut.
Det är det som gör mig gråtfärdig nu för det här är det sämsta sättet att förvalta min tid på, och jag hänger mig åt det. Just det bedrägliga hos detta ätande som får mig att faktiskt tro att det är bara idag jag behöver det, sen aldrig mer, det känns så smärtsamt nu när jag tittar tillbaka på den här terminen och ser alla dessa bara idag-gånger som hindrat mig från det engagerande liv jag vill leva, där det jag gör är nyttigt och entusiastiskt och långsiktigt samtidigt som det är förstundenupplyftande. Det har varit såna dagar också men inte så många att de förmår dämpa intrycket av denna termin såsom en mållös irrfärd.
När jag pratade med Nelly igår kväll slogs jag av tanken på att jag kanske hade en liknande period förra året vid den här tiden, då ingenting jag gjorde kändes meningsfullt och berikande, men att jag inte var tvungen, eller hade chansen, att konfronteras med detta på samma skyddslösa vis eftersom jag då hade Feffe så nära inpå och kunde lasta om inte honom så åtminstone vårt förhållande för allt som kändes fel.
Och förra vinter-våren gick jag i alla fall och simmade ganska ofta, kanske det var då jag fick den ångestavlastning som jag nu inbillar mig att maten ska klara av trots ständig besvikelse. Synd att jag hatar blotta tanken på att simma, när jag så gärna vill vilja det. Allt som vore bra för mig hatar jag, det är märkligt. Kanske måste jag må dåligt, kanske jag behöver det. Men just nu känns det bara som ett fruktansvärt slöseri med tid när jag tänker på hur roligt jag skulle kunna ha det, med klassen, med pluggandet, med vännerna. Och det har jag haft också, det är med mig själv jag haft tråkigt och det är värre, och det färgar av sig,
Nu måste jag åka, klockan är tio över nio.
Det här är ingen blogg. 