När jag nu läst det jag skrev sist är det med glädje jag känner att tillvaron ter sig något ljusare för tillfället, trots att jag faktiskt ätit för mycket idag och magen brer ut sig åt alla håll. För det första har jag faktiskt hållit mig till vetediet och kesomackor de senaste dagarna, förutom idag då, och ägnat mig mer åt roliga och nyttiga saker än åt att äta. Så nu har jag just lagt sista handen vid Kant-hemtentan och kan sålunda lämna in den imorgon vilket känns så himla roligt. Äntligen några poäng i sikte!!!
Det är nog det som gör mig gladast nu, att jag faktiskt lyckats hålla upp i hetsätandet, för jag var så väldigt fixerad vid det tidigare. Det kanske var spurten innan målsnöret.
Sen känner jag mig ganska omtyckt av klassen också, det har jag ju regelbundet tvivlat på under terminen. Trots att kärlek är det jag behöver mest så har jag intalat mig själv det omöjliga i att vara omtyckt när man inte tycker om sig själv, när det paradoxalt nog varit andras tecken på uppskattning som överhuvudtaget fått mig att slippa ett totalt självhat.
Det är nästan löjligt hur beroende jag är av ständigt upprepade tecken på andras uppskattning. Till och med Nellys kärlek kan jag tvivla på ibland om hon låter sur och likgiltig. Så inte ens när det gäller henne kan jag skylla på dåligt humör eller trötthet som inte beror på mig. Och det är ännu värre när det gäller klassen förstås. Som den gången för ett par veckor sedan när jag gick på toa direkt efter föreläsningen (för att smita ifrån Eyasso, och jag fick mitt straff) och klassen var försvunnen när jag kom ut. De hade gått för att käka och sen gick Anders och Micke B. ut på kvällen – utan att ringa mig!
Jag var förkrossad och övertygad om deras likgiltighet för mig. Sen gick vi till Konstfacksfesten nästa kväll i alla fall, eller träffades där snarare. Jag satt hemma hos Nelly och söp, det var fredag, och så ringde jag Micke B. för att höra om det var något att gå på, för Anders hade tidigare på dagen sagt att han skulle dit. Och Micke B. sa att han också skulle gå, och en sån sak skyndar jag mig alltid att föra in på pluskontot – han hatar mig inte tillräckligt mycket för att med alla medel hindra mig från att gå till samma ställe som han själv.
Festen var väl ok, tack vare Micke B. och Anders och deras och mina vänner. Annars var det för mycket folk och för många ungdomar och för många söta flickor för min smak. Jag pratade rätt mycket med Anders kompis Mattias som pluggar till tandläkare och kunde berätta om det till leda, och jag funderade lite på honom som fyllehångel i värsta fall. Sen dök Petter upp, så jag avskrev Mattias vilket var en aning förhastat visade det sig när jag stått och pratat med Petter ett tag och han varit väldigt trevlig, för då dök en söt smal blondin upp som jag antog var hans festflört Och jag gav upp striden utan kamp.
Gjorde jag något på lördagen sen? Jag tror inte det.
Sen var det påskveckan och jag gjorde verkligen inget av värde vad jag minns, utom att jobba på helgen med dubbel OB. Jo på torsdagen var vi ju ute. Nelly och hennes gamla Londonpolare och Doris och Peter satt hemma hos mig och söp, utan kladdkaka för en gångs skull, och sen gick vi till Pelikan där jag glodde desperat efter något sött att prata med. Jag börjar undra om mina krav är för höga eller om Pelikan är fel plats för inget av mina otaliga flörtförsök har burit frukt där. Utom med den där finske popsångaren som jag absolut inte kan komma på vad han hette och inte har jag skrivit om honom heller märker jag.
Honom spanade jag in vid Kristallens bardisk och tvingade sen Nelly att släpa in honom igen när han var på väg att gå. Sen gick vi med honom till McAllan, där han och jag stod vid bardisken och pratade medan Nelly roade sig med sina arbetskamrater i ett hörn. Det pinsamma var att mitt fyllesjälvförtroende var så oerhört gott att jag tog för givet att han var lika intresserad av mig som jag av honom. Han var dock gift vilket jag ondgjorde mig över, inte minst att han hade en enmånaders son.
Detta hindrade mig dock inte från att avtvinga honom komplimanger och att efter en hel del övertalning följa med honom hem. I taxin visade det sig att han inte mindes mitt namn trots att jag visat honom mitt pass tidigare för att bevisa att jag var 21 vilket han fann otroligt. Om det var för att jag betedde mig som 16 eller såg nerdekad ut som en 30-åring vet jag faktiskt inte. Själv var han 32. Om jag ändå kunde komma på vad han hette!
Jag sa i alla fall argt att jag vägrade stiga innanför hans dörr om han inte kom på vad jag hette, och han lyckades till slut efter viss hjälp från mig och den engagerade taxichauffören. När jag sen satt i hans soffa och njöt av det han lockade mig dit med på McAllan, nämligen den oslagbara kombinationen whisky och MTV, så visade det sig åter att han glömt bort mitt namn vilket tillsammans med skötbordet i köket förtog all min lust till fyllehångel. Så när vi gått och lagt oss och han fortsatte sitt tafsande så vände jag ryggen till. Då sa han skämtsamt att ”då får jag väl ta dig bakifrån då!” varpå jag störtade upp, slet till mig mina kläder och rusade in på toa och låste dörren för att klä på mig, skräckslaget övertygad om att han skulle försöka våldta mig.
Men när jag kom ut arg som ett bi så stod han bara helt oförstående inför min bestämda sorti. På något vis hittade jag till 94:an som jag somnade på, vilket innebar att busschauffören plötsligt stod och försökte få liv i mig vid bussgaraget.
Väl hemma sov jag och åkte sedan till tandläkaren, bakis och spritdoftande. Sen satt jag på Billis för att träffa Doris och då dök Petter upp. Det var första gången jag träffade på honom sen vårt möte lördagen innan, men jag var för dagen efter för att orka bli generad på allvar.
Sådär, nu har jag verkligen avlägsnat mig från det jag tänkte skriva om nämligen mitt klassumgänge i tisdags och i fredags och klockan är snart fem så snart måste jag iväg till Bagis. Och ingen Heidegger har jag läst. Dessutom ska Eyasso ha sitt band imorgon, det har jag inte heller gjort. Men tack och lov ser jag fram emot att fullgöra dessa plikter ikväll, jag har äntligen satt sånt i samband med välbefinnande.
Snart är denna dagbok färdigskriven så jag kan börja på den jag köpte på Portobello i sällskap med Sam…
Jari tror jag att han hette ja! För det lät som Jenny men han hade ju finskt påbrå och han var med på topplistan för ett par år sedan med ”Djävulen från Katmandu”. På TV och allt.
(Han var ju riktigt söt, även 30 år senare!)
Jag tyckte att jag såg Micke B. gå förbi för ett tag sen. Om det var han så skulle han väl till David kan jag tro. Jag måste skriva sen om framförallt i fredags för då kände jag mig så uppskattad men nu måste jag åka.
Det här är ingen blogg. 