Har simmat och solat idag men fettet skvalpar mer än någonsin och i mina jeans ser jag ut som en åtsnörd korv.

Micke B. tycker nog inget vidare om mig numera efter mitt fastklamrande fyllebeteende i torsdags. Vi hade kul men jag blir ju så konstig när jag är full, tjatig och tjafsig och framförallt kramig och ömhetstörstande. Och Micke B. verkade inte direkt njuta av att vara den jag utsett till att tillfredsställa mina kroppskontaktsbehov. Fast det var nog inte så farligt. Värre var det att jag babblade så mycket strunt, som vanligt.

Jag blir tydligen alltmer desperat. Synd att jag också blir allt tjockare. Hans Ruin är så söt när han sitter vid katedern och plirar. Pluggandet går bra, när det väl sker. Nu ska jag läsa Kant. Och jag ska inte supa på ett bra tag. Fast jag har ju inte gjort det sedan i fredags morse, faktiskt.

Varför sitter jag här? Billis på söndagarna är ett värre dårhus än det brukar vara och duger om jag är läskigt bakfull och sitter med Nelly och skrattar åt nattens upplevelser. Då smälter vi in rätt bra i omgivningen vad gäller både vansinne och förfall. Men att plugga in ”Deduktion av de rena förståndsbegreppen” omgiven av skrikiga ungar och ett gäng högljudda utvecklingsstörda, det gör mig förtvivlad.

Det är jag ändå, med tanke på det ringa resultatet av denna helg som skulle ägnats åt att ta igen allt det jag borde gjort för länge sen, Kant, uppsatsen, Heidegger, Eyassos band med mera. Nu är det söndag eftermiddag och allt jag gjort är tre kvarts förvirrat läsande av Kant. I natt ska jag sitta uppe till gryningen om så krävs, för min ångest över noll tagna poäng och ingenting ens halvfärdigt av allt det jag ska ha klart den här terminen, den blir bara större.

Vad har jag gjort den här terminen? Tydligen passar min pluggdisciplin bäst på grundkurser. Min enda tröst är att jag är rätt bra på att stressplugga. Det lär bli rätt många vaknätter framöver och det gläder mig på sätt och vis att återigen vara tvungen att sova för lite och inte ha tid med meningslöst grubbel. Kvoten av det har jag för övrigt fyllt för flera år framåt. Det är väl det jag presterat hittills denna termin.

Sitter här för att om möjligt skriva lite vilket jag aldrig verkar hinna med nu för tiden. Jag har ju fullt upp med att äta, sova och glo in i väggen.

Det var vad jag roade mig med igår i alla fall, den lediga dag som jag vikt åt uppsatsarbete. Det blev det ingenting av med. Först framåt kvällen uträttade jag någonting av värde och läste äntligen in Eyassos jävla band, för vars skull jag smitit från de två senaste föreläsningarna som en feg hund för att slippa ge ständigt samma ihåligt ursäktande svar.

Jag vet inte vad det är för fel på mig. Det kan inte bara vara min fetma och den är nog inte riktigt lika enorm som den känns för jag har fortfarande skärpet på samma hål, om än med något mer möda. Mina jeans sitter fortfarande som påmålade så jag vet inte vad jag ska tro. Det värsta kanske. Jag undrar om jag för slappt och motståndslöst låter mig uppslukas av min deppighet och tar den som förevändning för att skjuta upp allt som kräver ansträngning, vilket oundvikligen gör mig ännu deppigare och fyller mig till bredden med tvivel och självförakt.

Tiden verkar gå så fort och att jag inte uträttar något gör mig desperat, tyvärr på ett förlamande sätt. Jag längtar efter att få ryckas med av tiden snart istället för att som nu stå vid sidan av och ständigt se tåget gå.

Jag slappnar bara av när jag är full. Varje morgon ringer Nelly och väcker mig och det är bra att inleda dagen med en pratstund med henne. Fast jag vet inte om vi hjälps åt att bearbeta våra depressioner eller om vi överdriver dem.

Jag tror att det är min vana att hela tiden tänka ”sen”, ”imorgon” om allt jag måste göra som får mig att uppleva denna kvävande känsla av att dagarna rinner ifrån mig. Det var nog länge sedan allt jag ska utföra kändes så här outhärdligt jobbigt, som om bara tanken på det räcker för att göra mig utmattad och fylla mig med smärtsam motvilja.

Kanske är det så att en liten lycklig förälskelse skulle glädja mig, men tanken känns absurd i mitt nuvarande tillstånd. För att vara ärlig och inte släta över som jag har så lätt för: som det dallrande ångestknippe jag är nu vill jag inte slänga mig i armarna på någon för att låta honom ta hand om eländet. Även om det vore den enklaste utvägen.

Men vad vet jag om mina känslor? Vid det här laget verkar det löjligt att tro att jag skulle känna mig själv, när jag oupphörligen gör saker jag inte vill och försummar det jag önskar skulle bli gjort. Speciellt såna saker som jag vet får mig att må bättre, som att simma, städa, plugga, allt sånt undviker jag med en sån väldig energi. Och blir allt mer rotlös och virvlande.

Men Wittgenstein led han också vet jag nu för jag har snart läst ut ”A memoir” som är väldigt rolig och lättläst och rätt inspirerande. I måndags sträckläste jag ”Empirisk semantik” som till min besvikelse inte förklarade något nytt för mig så jag förstod det. Heidegger läser jag ganska duktigt och njuter till och med av det, det är som poesi ibland och bäst av allt, jag kan förstå honom delvis, tack vare känslomässig inlevelse istället för teoretisk och det har knappt hänt hittills inom filosofin för min del. Så jag läser honom slukande istället för att tvinga in honom i de logiska irrgångarna i mitt huvud.

Nu är jag gråtfärdig av den kamp som folk utkämpar inom mig, där någon vill åka hem och äta och någon annan skriker att det blir så skönt att cykla i solen och Eyasso måste ju få sitt band och jag skolkade ju från senaste kunskapsteorin o.s.v.

Kanske en pojkvän vore det bästa ändå så jag får någon annan än mig själv att tänka på. Dessutom brukar det gå bättre att banta när jag är kär. Jag har köpt vetediet nu som jag äter, fast det ter sig onödigt och löjligt de dagar då jag ändå vräker i mig framåt eftermiddagen, det vill säga igår och i förrgår. Och idag höll jag på att skriva av bara farten, men det har vi inte sett än.

Men varför är det så att jag så gärna vill sitta i min säng och hysteriskt proppa i mig mat, när jag mår så väldigt dåligt både under tiden och efteråt? Och hur kan det te sig som en avlastning för min ångest när allt blir så mycket värre av det? När jag faller för lockelsen att äta så är det som om inga förnuftiga resonemang av något slag är till hjälp utan kroppens behov av det är så instinktivt att den handlar av sig själv, som om mitt förnuft var avkopplat och inte hade något med det hela att göra. Så jag har nästan slutat att gräma mig över min brist på klarsynt motstånd när jag ligger där med magen full och mer depression än någonsin, för jag har förstått att jag personligen knappt kan göra någonting för att påverka det. Och varje gång tänker jag ”aldrig mer” medveten om att i så fall kan jag bara hoppas på turen och inte på min egen förmåga att hålla mitt beslut.

Det är det som gör mig gråtfärdig nu för det här är det sämsta sättet att förvalta min tid på, och jag hänger mig åt det. Just det bedrägliga hos detta ätande som får mig att faktiskt tro att det är bara idag jag behöver det, sen aldrig mer, det känns så smärtsamt nu när jag tittar tillbaka på den här terminen och ser alla dessa bara idag-gånger som hindrat mig från det engagerande liv jag vill leva, där det jag gör är nyttigt och entusiastiskt och långsiktigt samtidigt som det är förstundenupplyftande. Det har varit såna dagar också men inte så många att de förmår dämpa intrycket av denna termin såsom en mållös irrfärd.

När jag pratade med Nelly igår kväll slogs jag av tanken på att jag kanske hade en liknande period förra året vid den här tiden, då ingenting jag gjorde kändes meningsfullt och berikande, men att jag inte var tvungen, eller hade chansen, att konfronteras med detta på samma skyddslösa vis eftersom jag då hade Feffe så nära inpå och kunde lasta om inte honom så åtminstone vårt förhållande för allt som kändes fel.

Och förra vinter-våren gick jag i alla fall och simmade ganska ofta, kanske det var då jag fick den ångestavlastning som jag nu inbillar mig att maten ska klara av trots ständig besvikelse. Synd att jag hatar blotta tanken på att simma, när jag så gärna vill vilja det. Allt som vore bra för mig hatar jag, det är märkligt. Kanske måste jag må dåligt, kanske jag behöver det. Men just nu känns det bara som ett fruktansvärt slöseri med tid när jag tänker på hur roligt jag skulle kunna ha det, med klassen, med pluggandet, med vännerna. Och det har jag haft också, det är med mig själv jag haft tråkigt och det är värre, och det färgar av sig,

Nu måste jag åka, klockan är tio över nio.

När jag nu läst det jag skrev sist är det med glädje jag känner att tillvaron ter sig något ljusare för tillfället, trots att jag faktiskt ätit för mycket idag och magen brer ut sig åt alla håll. För det första har jag faktiskt hållit mig till vetediet och kesomackor de senaste dagarna, förutom idag då, och ägnat mig mer åt roliga och nyttiga saker än åt att äta. Så nu har jag just lagt sista handen vid Kant-hemtentan och kan sålunda lämna in den imorgon vilket känns så himla roligt. Äntligen några poäng i sikte!!!

Det är nog det som gör mig gladast nu, att jag faktiskt lyckats hålla upp i hetsätandet, för jag var så väldigt fixerad vid det tidigare. Det kanske var spurten innan målsnöret.

Sen känner jag mig ganska omtyckt av klassen också, det har jag ju regelbundet tvivlat på under terminen. Trots att kärlek är det jag behöver mest så har jag intalat mig själv det omöjliga i att vara omtyckt när man inte tycker om sig själv, när det paradoxalt nog varit andras tecken på uppskattning som överhuvudtaget fått mig att slippa ett totalt självhat.

Det är nästan löjligt hur beroende jag är av ständigt upprepade tecken på andras uppskattning. Till och med Nellys kärlek kan jag tvivla på ibland om hon låter sur och likgiltig. Så inte ens när det gäller henne kan jag skylla på dåligt humör eller trötthet som inte beror på mig. Och det är ännu värre när det gäller klassen förstås. Som den gången för ett par veckor sedan när jag gick på toa direkt efter föreläsningen (för att smita ifrån Eyasso, och jag fick mitt straff) och klassen var försvunnen när jag kom ut. De hade gått för att käka och sen gick Anders och Micke B. ut på kvällen – utan att ringa mig!

Jag var förkrossad och övertygad om deras likgiltighet för mig. Sen gick vi till Konstfacksfesten nästa kväll i alla fall, eller träffades där snarare. Jag satt hemma hos Nelly och söp, det var fredag, och så ringde jag Micke B. för att höra om det var något att gå på, för Anders hade tidigare på dagen sagt att han skulle dit. Och Micke B. sa att han också skulle gå, och en sån sak skyndar jag mig alltid att föra in på pluskontot – han hatar mig inte tillräckligt mycket för att med alla medel hindra mig från att gå till samma ställe som han själv.

Festen var väl ok, tack vare Micke B. och Anders och deras och mina vänner. Annars var det för mycket folk och för många ungdomar och för många söta flickor för min smak. Jag pratade rätt mycket med Anders kompis Mattias som pluggar till tandläkare och kunde berätta om det till leda, och jag funderade lite på honom som fyllehångel i värsta fall. Sen dök Petter upp, så jag avskrev Mattias vilket var en aning förhastat visade det sig när jag stått och pratat med Petter ett tag och han varit väldigt trevlig, för då dök en söt smal blondin upp som jag antog var hans festflört Och jag gav upp striden utan kamp.

Gjorde jag något på lördagen sen? Jag tror inte det.

Sen var det påskveckan och jag gjorde verkligen inget av värde vad jag minns, utom att jobba på helgen med dubbel OB. Jo på torsdagen var vi ju ute. Nelly och hennes gamla Londonpolare och Doris och Peter satt hemma hos mig och söp, utan kladdkaka för en gångs skull, och sen gick vi till Pelikan där jag glodde desperat efter något sött att prata med. Jag börjar undra om mina krav är för höga eller om Pelikan är fel plats för inget av mina otaliga flörtförsök har burit frukt där. Utom med den där finske popsångaren som jag absolut inte kan komma på vad han hette och inte har jag skrivit om honom heller märker jag.

Honom spanade jag in vid Kristallens bardisk och tvingade sen Nelly att släpa in honom igen när han var på väg att gå. Sen gick vi med honom till McAllan, där han och jag stod vid bardisken och pratade medan Nelly roade sig med sina arbetskamrater i ett hörn. Det pinsamma var att mitt fyllesjälvförtroende var så oerhört gott att jag tog för givet att han var lika intresserad av mig som jag av honom. Han var dock gift vilket jag ondgjorde mig över, inte minst att han hade en enmånaders son.

Detta hindrade mig dock inte från att avtvinga honom komplimanger och att efter en hel del övertalning följa med honom hem. I taxin visade det sig att han inte mindes mitt namn trots att jag visat honom mitt pass tidigare för att bevisa att jag var 21 vilket han fann otroligt. Om det var för att jag betedde mig som 16 eller såg nerdekad ut som en 30-åring vet jag faktiskt inte. Själv var han 32. Om jag ändå kunde komma på vad han hette!

Jag sa i alla fall argt att jag vägrade stiga innanför hans dörr om han inte kom på vad jag hette, och han lyckades till slut efter viss hjälp från mig och den engagerade taxichauffören. När jag sen satt i hans soffa och njöt av det han lockade mig dit med på McAllan, nämligen den oslagbara kombinationen whisky och MTV, så visade det sig åter att han glömt bort mitt namn vilket tillsammans med skötbordet i köket förtog all min lust till fyllehångel. Så när vi gått och lagt oss och han fortsatte sitt tafsande så vände jag ryggen till. Då sa han skämtsamt att ”då får jag väl ta dig bakifrån då!” varpå jag störtade upp, slet till mig mina kläder och rusade in på toa och låste dörren för att klä på mig, skräckslaget övertygad om att han skulle försöka våldta mig.

Men när jag kom ut arg som ett bi så stod han bara helt oförstående inför min bestämda sorti. På något vis hittade jag till 94:an som jag somnade på, vilket innebar att busschauffören plötsligt stod och försökte få liv i mig vid bussgaraget.

Väl hemma sov jag och åkte sedan till tandläkaren, bakis och spritdoftande. Sen satt jag på Billis för att träffa Doris och då dök Petter upp. Det var första gången jag träffade på honom sen vårt möte lördagen innan, men jag var för dagen efter för att orka bli generad på allvar.

Sådär, nu har jag verkligen avlägsnat mig från det jag tänkte skriva om nämligen mitt klassumgänge i tisdags och i fredags och klockan är snart fem så snart måste jag iväg till Bagis. Och ingen Heidegger har jag läst. Dessutom ska Eyasso ha sitt band imorgon, det har jag inte heller gjort. Men tack och lov ser jag fram emot att fullgöra dessa plikter ikväll, jag har äntligen satt sånt i samband med välbefinnande.

Snart är denna dagbok färdigskriven så jag kan börja på den jag köpte på Portobello i sällskap med Sam…

Jari tror jag att han hette ja! För det lät som Jenny men han hade ju finskt påbrå och han var med på topplistan för ett par år sedan med ”Djävulen från Katmandu”. På TV och allt.

(Han var ju riktigt söt, även 30 år senare!)

Jag tyckte att jag såg Micke B. gå förbi för ett tag sen. Om det var han så skulle han väl till David kan jag tro. Jag måste skriva sen om framförallt i fredags för då kände jag mig så uppskattad men nu måste jag åka.