9/3-92 Måndag, på Billis

Jag har alltså inte skrivit något på två veckor. Inte en rad i Marocko, antagligen på grund av att min varseblivningsdokumentation var så koncentrerad till seendet, delvis genom kameran. Sen jag kom hem har jag irrat i en dimma av utmattning, därav utebliven inspiration.

Men nu sitter jag här igen, efter en verkligt tråkig Kantföreläsning där Marcos monotona mumlande tvingade mig att koncentrera mig mer på att inte somna än på vad han sa. Sen fikade jag med Micke B., David och nye sötnosen Anders som Micke B. i sin vanliga retstickeordning tvunget måste skämma ut mig inför genom att insinuera min kärlek till Sören, grundat enbart på mina beundrande, nostalgiska minnen av denne lärare från i höstas.

Antagligen mår jag rätt bra nu, kanske tack vare denna sociala samvaro som åtminstone fick mig att inse att jag inte är bortglömd trots min frånvaro. Jag är dock ofrånkomligen fetare, alltså ångest på morgnarna i garderoben, alltså kläder utspridda överallt därhemma, alltså olust inför att vistas där. Lika bra det, för här ska inte ätas så jävla mycket längre.