25/3-92 Onsdag, på Billis

Nu är mitt liv rörigt igen. Fylla är ett ännu bättre sätt att undvika ångesttristess har jag märkt. Bättre än att äta alltså. Fylla kräver dock sällskap för att tjäna sitt syfte. Mat kräver ensamhet. Och tvärtom, tydligen. Det enda som skulle kunna bryta denna undergångsspiral är en hängiven beundrare verkar det som.

Kant har dock inte övergett mig än. Jag är hans lilla fru som inte förstår honom men bedåras av den elegans med vilken han lyckas föra samman långa krångliga ord på ett fullständigt obegripligt sätt. Jag ser gärna mig själv som den skira rankan i dörröppningen med dammtrasan mellan händerna, mildögt leende mot min flitige make där han sitter i fotogenlampans sken lutad över sina luntor med en koncentration så djup och ogenomtränglig att han är oförmögen att nås av budskapet om att middagen är klar.