Här sitter jag och pluggar Kant vilket som vanligt ger mig krypande obehagskänslor i hela kroppen. Dessutom hoppas jag så innerligt att Petter ska komma att det blir ett allvarligt koncentrationsavbrott varje gång dörren öppnas.
Vilken sagolik tur att jag kom iväg och simmade 1000 meter i alla fall, annars hade jag nog känt mig rätt hopplös. Ringt två jobbiga samtal har jag också, när jag påminner mig om detta känns livet genast mindre tröstlöst. Men jag försov mig i morse igen, vaknade halv tio trots mina föresatser att gå upp klockan sex. Antagligen är min stackars kropp alldeles utmattad av allt supande. Varje morgon är mitt ansikte uppsvullet som på en 85-årig alkis.
Så vad har hänt sen sist? I torsdags var vi ute iallafall. Hmm. Mitt minne är tydligen skadat. Var det inte då vi åt middag, torsk med tomat och ris? Jag tror det. Sen gick Nelly och jag till Pelikan, träffade Nellys arbetskamrat Magnus med vänner, och gick hem vid tolv. Efter att jag pratat strunt med Conny samt kallat f.d. kursaren Martin för tölp när han hade för bråttom till Riche för att vilja lyssna på mitt svammel om att han skulle be Petter, som han tydligen kände lite, att ringa mig.
Nu kom alkistanten förbi på en av sina evinnerliga promenader mellan bord och disk och väste: ”Är det här din tidning?” i det att hon snappade åt sig Svenska Dagbladets bilaga ”Dina aktier”. ”Nä, du kan ta den”, sa jag.
I fredags var det ”Tid och rum”-föreläsning, ganska kul fast föreläsaren bröt på amerikanska och stammade på ett sätt som gjorde att jag pendlade mellan tillbakatryckt fnitter och ett annalkande nervsammanbrott. Sen gick gänget och jag på Wittgensteinföreläsning, hållen av de andras gamla proseminarieledare Henrik Bolin som mycket riktigt verkade vara en trist, självbelåten och otrevlig streber, trots sin munkjacka.
Sen åkte jag hem och åt för mycket trots en trevlig dag, så när jag mötte Nelly vid halv nio mådde jag illa och var dödstrött. När sedan alla biljardbord var upptagna och Svejk var proppfullt och vi alltså fick hänga på Pelikan igen så var jag inget vidare upplagd för en helkväll. Så det blev faktiskt bara ”en öl” den kvällen.
På lördagen hade jag tvättstugan och lagade min cykel och pluggade lite innan jag mötte Nelly och Doris på Billis, så jag kände mig utomordentligt nyttig och helt klart värd en fylla. Så vi gick till Kapten Haddock för att beundra Saras nyupphängda tavlor och så cyklade jag i förväg för att handla middagsmat och mötte sedan Nelly därhemma där hon stod och lurade i trappen för att skrämma mig vilket nog hade lyckats om inte hennes parfym förvarnat mig om hennes närvaro.
Så hade vi ännu en trevlig kväll med torsk och vin i glada vänners lag och jag förundrades återigen över mitt nyfödda behov av social samvaro. Nellys kompis Cissi fyllde år och ville gå ut inne i stan vilket tvingade oss in till Cityhallen efter ett nödvändigt besök på Pelikan där vi stötte ihop med Pamela och Matilda i sällskap med sina respektive vilka följde med. Så vi satt på Cityhallen och blev fulla under trevnad tills Nelly ringde Jojo och fick veta att Petter minsann jobbade på Wasahof denna kväll. Dit måste jag ju tvunget åka, och Nelly följde med, fast vi knåpade ihop en story som lät rätt bra då om att vi suttit på Tennstopet ett kvarter ifrån när vi spontant, eftersom det var så tråkigt där, slunkit in på Wasahof.
Jaja, han jobbade i alla fall och var hemskt söt i servitörmundering och verkade han inte rätt nervös och stirrig? Bjöd på en öl gjorde han i alla fall. När jag gick för att köpa den andra skakade barkillarna på huvudet och sa att det var stängt så jag fick en fin anledning att gå fram till Petter, som stod och räknade kassan i ett hörn, och klaga min nöd för honom och han såg minsann till att jag blev serverad. Jaha, så stod jag och pratade lite med honom om hans obegripliga ihophäftning av kvitton bland annat. När han undrade vad vi haft för oss innan (han måste ju ha märkt att vi inte direkt varit sysslolösa) lät jag mig inte luras att försäga mig utan bytte smidigt ut Cityhallen mot Tennstopet i min skildring av kvällen. Sen bad jag om förslag på ställen att fortsätta till och han sa Brittania och Riche men ändrade sig och sa att Brittania var ett vidrigt ställe och det var ju omtänksamt av honom. Så jag vågade faktiskt fråga om han inte skulle följa med till Riche och även om han verkade ha rätt många godtagbara ursäkter för att säga nej, det vill säga grav bakfylla, trötthet efter att ha jobbat åtta timmar plus att han skulle träffa sin mormor klockan nio nästa morgon, ja trots allt detta tyckte jag att detta tydde på ett klart uttalat ointresse från hans sida.
Jag ömkade mig för Nelly över detta, förutom över mitt förmodade fyllenylle (på Cityhallens damtoalett upplevde jag något i stil med Edinburgh sommaren -88), mina fettvalkar och min byst bland annat. Vi hade mycket trevligt i detta ömkningsvältrande. Eftersom Nelly satt med ryggen mot lokalen hade vi kommit på en osannolikt smart kod tyckte vi för att jag skulle kunna förvarna henne om Petter närmade sig när vi diskuterade honom, nämligen att jag pussade mot henne. Det föll mig inte in då att det kanske verkade konstigt ur hans synvinkel att jag satt och pussade frenetiskt mot Nelly varje gång han såg mig. Nelly har nu efteråt ett minne av att han vid ett tillfälle kom fram till vårt bord och började göra pussläten han också. Jag får verkligen hoppas att han inte är tillräckligt självsäker för att ana sambandet mellan hans uppdykande och pussarna.
Ja han kom ju fram till vårt bord några gånger faktiskt. Tur att Nelly var talför, själv satt jag stum av trånande. Och han tittade på mig då och då i det han lyssnade på Nellys svador. Det skulle han väl inte ha vågat om han varit intresserad!
Inte ens Nellys övertalningsförsök lyckades få honom att vilja annat än att ta en taxi hem och sova, så när vi kom ut på gatan, påskyndade av en alltmer desperat servitris, började jag yla om hur ointresserad han var och det bara för att jag varit så knäpp på Folkets Bio. För att övertyga Nelly om hur gräsligt synd det var om mig satte jag till och med igång med att börja gråta. Flera stora tårar lyckades jag pressa fram med viss möda och sa att nu ville jag minsann åka hem, ingenting var kul längre, tills Nelly började gasta om att hon följt med mig för att vara snäll så nu skulle jag minsann följa med henne till Riche.
Så vi hoppade upp på 94:an och åkte dit. Och hade riktigt trevligt faktiskt. Vi satt vid ett fönsterbord när jag hörde någon yttra ”efterfest” så honom ryckte jag i byxbenet för att få detaljerna. Denne visade sig vara en i ett gäng Östermalmsynglingar varav tre hade piratsjal på huvudet och en av dem dessutom påmålat skägg vilket jag inte märkte till Nellys förtret. Honom kom jag överens om att dansa hiphopfoxtrot med. Till all lycka blev det inte av.
Den fjärde i gänget var riktigt söt, Marcel hette han, och hans storasyster hette Ardina så han visade mig smickrande uppmärksamhet bland annat genom att rycka i alla sina vänner för att presentera mig med aldrig sinande entusiasm. Han lovade att ta oss med till efterfesten på Karlavägen, men när Riche stängde och vi kom ut stötte jag ihop med gamle Mattias från fritids och glömde bort ynglen. Dem stod Nelly och tjafsade med, för tydligen ville de inte att Mattias och hans kompis skulle följa med till Karlavägen vilket fick Nelly att argt tråka dem för deras överklassbakgrund, piratsjalar och målade skägg tills de stack.
Då enades vi med Mattias att åka till HG5 och hur det nu var fick Nelly för sig att vi skulle lifta dit och rusade fram till en raggarbil som av någon anledning inte heller ville ha killarna med utan körde vidare.
Det var när vi skulle rusa ifatt den som jag handlöst flög i gatan och skrapade upp de flesta av mina kroppsdelar plus hade hål på mina nya strumpbyxor. Så jag satt med Heidi i baksätet på denna raggarbil med blödande knän medan de långhåriga grabbarna i framsätet körde oss till St. Eriksplan med skränmusik på högsta volym.
Väl framme hade både Nelly och jag ändrat oss och ville hem så jag bönade raggarna nästan gråtandes om att köra oss till Skanstull medan de surt hotade med Årsta. Så på Hamngatan slängde jag mig av och kände mig räddad, vilket de antagligen också gjorde.
Så avslutades kvällen med att vi tog en taxi hem. Jag hade kommit överens med chauffören om ett pris på 30 kronor, så när han satte igång med att prisa Ny Demokrati och förespråka stängda gränser och så vidare höll jag snällt med för att han inte skulle höja priset, och förbannade Nelly i baksätet som inte kunde låta bli att tjafsa emot. Men vi kom lyckligt fram och jag kokade upp den överblivna potatisen och spenaten från middagen som vi åt med god aptit. Sen ojade vi oss över hur trötta vi var utan att inse att vi själva verket var stupfulla, så vi stöp i säng.
Nu är klockan nästan två och jag ska träffa klassen för ännu en halvhjärtad Kantdiskussion.
Det här är ingen blogg. 